Våren 1992 antogs en ny lagstiftning om psykiatrisk
tvångsvård: lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT) SFS
1991:1128 och lagen om rättspsykiatrisk vård (LRV) SFS
1991:1129.
Detta innebar också en förändring i debiteringssystemet
inom landstingets enheter som berörs av de nya
tvångslagarna.
Tidigare tog försäkringskassan ut en avgift av patienten för
varje vårddag på sjukhuset. Beroende på om patienten var
förvärvsarbetande eller ålders- eller förtidspensionär skedde
detta genom att ett avdrag beräknades och gjordes på
sjukpenning eller på utgående pensionsförmåner från den
allmänna försäkringen före skatt. Denna avgift per vårddag
motsvarade i huvudsak kostnader för kost och logi under
sjukhusvistelsen.
Från 1992 överfördes administrationen av avgifterna för
sjukvård för försäkrade eller snittbärarpenning från
försäkringskassorna till sjukvårdshuvudmännen.
Detsamma gäller dem som uppbär sjuklön eller
rehabiliteringspenning. För patienter som har hel ålders-
eller hel förtidspension tar försäkringskassorna ut avgifter
vid sjukvård genom avdrag på patientens pension.
Ändringen föranleddes av riksdagens beslut att införa en
arbetsgivarperiod med sjuklön de första fjorton dagarna av
en sjukperiod.
Det har således blivit en skillnad och den upplevs som
orättvis. De som har sjukpenning och läggs in på sjukhus
behöver inte betala vårdavgift om de vårdas med stöd av
LPT/LRV, medan däremot alla som har sjukbidrag och
pension får betala vårdavgift under samma förhållande.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av samordning av
debiteringen vid vård under LPT och LRV.