Försäkrad som är arbetslös och samtidigt sjukskriven har
ofta behov av såväl rehabiliterande som
arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Vi kan konstatera att det
finns olika huvudmän för dessa åtgärder och att det från
många håll har rapporterats gränsdragningsproblem. Tre
huvudproblem kan ses.
Ökning av antalet sjukskrivna och arbetslösa
I takt med att arbetslösheten ökat växer andelen
sjukskrivna som är arbetslösa. Detta, tillsammans med att
arbetsförmedlingen (Af) och AMI på grund av
arbetsmarknadsläget måste prioritera sina resurser på friska
arbetslösa, innebär onödigt lång väntetid för personer som
väntar på yrkesmässig rehabilitering. För att uppnå målen för
rehabiliteringsarbetet har ett antal försäkringskassor (Fk) i
viss mån redan börjat ta ekonomiskt ansvar för åtgärder
riktade mot denna grupp.
Risk för arbetslöshet
Personer som riskerar en arbetslöshet, därför att de på
grund av sjukdom inte kan återgå till nuvarande arbetsgivare,
kan inte komma i åtnjutande av åtgärder från Af och AMI.
Det är först när personen saknar anställning som han erhåller
''biljett'' till arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Utifrån ett
långsiktigt synsätt borde denna typ av åtgärder kunna sättas
in så snart behov av dessa konstateras.
Vidare finns endast små möjligheter att bevilja lönebidrag
för att efter genomförd rehabilitering erbjuda en
arbetshandikappad fortsatt anställning hos sin arbetsgivare.
I dag beviljas bidrag endast vid nyanställning av arbetslösa.
Medel från förtidspensioneringsanslaget borde här kunna
användas som ett lönebidrag.
Indragning av sjukpenning
Försäkringskassans bedömningsgrunder för rätt
sjukpenning överensstämmer inte alltid med
arbetsförmedlingens syn på den enskildes möjligheter att få
arbete. Af strävar således efter att öka den enskildes
konkurrenskraft på arbetsmarknaden.
Fk har i första hand ett ansvar att återge individen en
arbetsförmåga medan Af har i uppdrag att ge individen ett
konkret arbete. Konsekvensen av detta är att Fk i vissa fall
rehabiliterar till en arbetsförmåga utan att bedöma den
rehabiliterades konkurrenskraft på rådande arbetsmarknad.
Sett ur ett, för samhället, långsiktigt perspektiv bör en
framtida försäkring samordna dessa olika mål.
För detta krävs en samordning av den kompetens som finns
vid AMI/Af och Fk på ett helt annat sätt än vad som sker i
dag. Vi ser det inte som möjligt att i en organisation föra
samman all den kompetens som krävs i
rehabiliteringsarbetet. Morgondagens rehabiliteringsarbete
bör därför bygga på den kompetensuppdelning som i dag
finns mellan AMI/Af och Fk.
Vi tror dock att det är att föredra att en huvudman utses för
gruppen sjukskrivna--arbetslösa. Detta skulle möjliggöras
genom att låta Fk bli huvudman för denna grupp, samtidigt
som Försäkringskassan ges möjlighet att köpa
arbetslivsinriktade tjänster från AMI/Af på samma sätt som
i dag sker för sjukskrivna med anställning, där Fk köper
tjänster från Arbetslivstjänsten (ALT).
De rekommendationer som lämnas från AMI gällande
utbildningsval m.m. måste få stor genomslagskraft i
rehabiliteringsplaneringen. Skall i planeringen beaktas
arbetsmarknadssituationen och den enskildes förutsättningar
att få ett konkret arbete, bör Fk ges möjlighet att disponera
viss del av anslaget avseende arbetsmarknadspolitiska
åtgärder för arbetslösa. I första hand gäller det medel för
upphandling av utbildning samt utbildningsbidrag.
Skall den framtida försäkringen bygga på arbetslinjen
krävs att sjukförsäkringen kan ''investera bort behovet av
sjukförsäkringsförmåner''. Fk bör som ansvarig för
individens försörjning även ges ansvar för lönebidrag och
möjlighet att hänvisa till Samhall. Härigenom bedöms
många individer, som alternativ till förtidspension, kunna
erbjudas fortsatt anställning trots sitt arbetshandikapp. De
grupper som är arbetslösa och lider av medicinska handikapp
bedöms få svårt att hävda sig på den framtida
arbetsmarknaden vid fortsatt hög arbetslöshet.
Vidareutvecklas inte formerna för stimulans för att anställa
dessa personer riskerar de att hamna i strykklass,
utkonkurrerade av stora grupper yngre och välutbildade som
står utanför arbetsmarknaden. I många fall kan utslagningen
bli definitiv, vilket i sin tur leder till att onödigt många
personer hänvisas till ett passivt liv med förtidspension.
Övriga
Bland de inskrivna försäkrade hos Försäkringskassorna
finns individer som inte är sjukpenningförsäkrade. Det kan
gälla handikappade ungdomar, vissa missbrukare och, allt
vanligare, flyktingar. Försäkringskassorna har i dag inte
ansvar för dessa grupper när de inte uppbär sjukpenning trots
att de lider av en medicinsk åkomma. Gruppen kan vara
potentiella förtidspensionärer. Därför bör Fk få ansvar för
dem inom denna grupp som på grund av sjukdom måste få
medicinsk och/eller arbetslivsinriktad rehabilitering.
För denna grupp försäkrade behöver Fk samma
rehabiliteringsarsenal som för sjukskrivna arbetslösa, dvs. i
princip allt som beskrivits i motionen.
Försäkringkassornas ansvar för denna grupp bör börja när
ersättning skulle utgivits om de varit sjukpenningförsäkrade.
Ansvaret upphör normalt när individen står till
arbetsmarknadens förfogande eller får ett arbete.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om försäkringskassornas möjlighet att
köpa yrkesinriktade tjänster.
Stockholm i januari 1995
Monica Öhman (s)
Leif Marklund (s)
Lars U Granberg (s)
Eva Persson Sellin (s)
Birgitta Gidblom (s)
Kristina Zakrisson (s)
Ulf Kero (s)