1955, i samband med genomförandet av den nuvarande socialförsäkringsreformen, gjorde man den bedömningen att människor med allvarliga kroniska sjukdomar som ofta krävde livslång behandling, exempelvis tuberkulos, diabetes etc. skulle erhålla sina läkemedel eller kroppsnära substanser kostnadsfritt.
Förbrukningsartiklar som sprutor och spetsar samt testremsor för bestämning av blodsocker m.m. har sedan successivt blivit kostnadsfria. Skälet var att inte ekonomiskt ytterligare belasta svaga grupper och att i solidaritetens namn ställa sig bakom människor med svåra kroniska medicinska funktionshinder.
Sedan början av 1980-talet har listan över de diagnoser och de läkemedel som skall omfattas av kostnadsfriheten inte uppdaterats. Detta innebär i sin tur att vid behandling av vissa sjukdomar använder man sig av omodern terapi på grund av att modernare och effektivare läkemedel inte har tillförts listan. Vidare finnas det diagnosgrupper som står utanför listan men rimligen borde omfattas av kostnadsfriheten; som exempel kan nämnas hudsjukdomen psoriasis.
Regeringen har i tilläggsdirektiven till kommittén (S 1992:04) om hälso- och sjukvårdens finansiering och organisation, HSU 2000, sagt beträffande läkemedelsförmåner inklusive högkostnadsskyddet att ''Kommittén bör redovisa ett huvudalternativ som bygger på att de nu kostnadsfria läkemedlen och förbrukningsartiklarna görs prisnedsatta och förs in i ett högkostnadsskydd. I anslutning härtill bör kommittén göra en bedömning av om en sådan förändring kan behöva kompletteras med någon annan åtgärd inom socialförsäkringssystemet för dem som har livslånga sjukdomstillstånd och betydande merkostnader''.
Samma skrivning återfinns också i årets budgetproposition 1994/95:100 bil. 6 s. 56.
De fria förbrukningsartiklarna har stor betydelse för att förebygga komplikationer av sjukdomen exempelvis vid diabetes. Om de nu kostnadsfria testremsorna för blodsocker, spetsar m.m. läggs in under högkostnadsskyddet finns det stor risk att i synnerhet unga diabetiker minskar den viktiga blodsockerkontrollen och inte byter injektionsspetsar i tillräcklig omfattning. God egenvård och kontinuerlig kontroll av blodsocker utgör grunden i modern diabetesbehandling för att på detta sätt förebygga komplikationer i form av ögonskador, i värsta fall blindhet, njurskador och amputationer. En sämre egenvård bland unga diabetiker får på sikt förödande konsekvenser för den enskilde diabetikern och samhällets utgifter för vård och socialförsäkring.
Ett flertal dokumenterade studier i både USA och Europa visar på att en god metabol kontroll baserad på egenvård är i stort det enda sättet att senarelägga eller förhindra att diabetiska senkomplikationer uppstår. Att då avgiftsbelägga de viktiga medlen för att kunna uppnå ett gott behandlingsresultat är att verka mot en sämre vård med fler allvarliga komplikationer i framtiden som följd.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kostnadsfria läkemedel och kostnadsfria förbrukningsartiklar,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om uppdatering av listan över diagnoser och läkemedel som berörs av kostnadsfriheten med modernare läkemedel och nya grupper av kroniska medicinska funktionshinder som kräver livslång behandling,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förändring av kommittédirektiven till HSU 2000 vad gäller kostnadsfria läkemedel och förbrukningsartiklar.
Stockholm den 25 januari 1995 Karl-Göran Biörsmark (fp)