Studier har visat att rehabilitering inte sker på lika villkor
för män och kvinnor. Bl.a. har en studie vid Umeå universitet
visat att:mäns rehabilitering påbörjas tidigare än kvinnors
män erbjuds mer omfattande rehabiliteringsåtgärder
vårdpersonal och personal med ansvar för rehabilitering inte
är medveten om att kvinnor och män behandlas olika
Bland de erfarenheter som gjorts är att män oftare erbjuds
t.ex. omskolning medan kvinnor erbjuds arbetsträning. Män
får oftare förslag om yrkesinriktad rehabilitering. De har
lättare att få gehör för sina förslag och fler återgår i arbete.
Efter rehabilitering arbetar kvinnorna inte sällan deltid
medan männen arbetar heltid.
Vid doktorandstudien i Umeå framkom vid en uppföljning
att en kvinna inte fått någon rehabilitering alls. ''Det var inte
så konstigt. Hon var reumatiker och gick och väntade på
förtidspension.'' -- Med den inställningen är det inte att
förundra sig över att antalet förtidspensionärer ökar!
Rehabiliteringsarbetet måste lyftas fram!
Det rapporteras från olika håll att tillgången till
rehabilitering försämrats -- trots att rehabiliteringsarbetet
lyfts fram som en av de viktigaste social- och vårdpolitiska
åtgärderna det senaste decenniet. Den decentralisering som
skett inom hälso- och sjukvården på senare år har medfört
att utomlänsremisser för behandling och medicinsk
rehabilitering på specialistsjukhus och möjligheten att
komma till rehabiliterings- och rekreationsanläggningar,
kurorter och klimatvård har minskat. De resurser som finns
inom det egna landstinget prioriteras. Ändock vet vi att
reumatiker och andra med långdragna sjukdomsförlopp
behöver återkommande längre rekreations- och
rehabiliteringsperioder -- gärna utanför traditionell
sjukhusmiljö -- för att återhämta krafter, nå högre
välbefinnande, minskat medicinbehov och krafter att orka
med förvärvsarbete och hemarbete.
Reumatikersjukdomen tillhör de ''tysta sjukdomarna''.
Sjukdomen är sådan att patienterna ofta inte orkar strida för
sin sak. Ca 75 procent av reumatikerna är kvinnor som
ofta snällt står tillbaka. Många förtidspensioneras i relativt
unga år och får inte den hjälp som behövs för att bibehålla
funktioner och/eller stöd i arbetsmiljön. Sådan hjälp kan vara
ny teknik, ergonomi, arbetstekniska hjälpmedel. Här är
kunskapen om reumatikers behov låg, och liten eller ingen
forskning förekommer.
Det finns andra sjukdomar bland kvinnor med långvariga
tysta sjukdomsförlopp, som lätt förbises i
rehabiliteringsarbetet. Man ser svårigheterna för men inte
möjligheterna till rehabilitering.
Lyft fram informationsteknologin för kvinnor!
Ett område som måste uppmärksammas mycket mera inom
rehabiliteringsarbetet är de möjligheter som finns för
kvinnorna med den nya informationsteknologin. Den nya
tekniken är långtifrån självklar i rehabiliteringsarbetet,
särskilt inte för den stora gruppen reumatikerkvinnor och
andra som kan ha svårt att närma sig denna teknik.
Vårdpersonal och andra nyckelpersoner i
rehabiliteringsarbetet vet ännu inte hur kvinnor kan
rehabiliteras med datastöd.
Kunskapsuppbyggnad om den nya tekniken och datorstöd
måste ske så att även kvinnor i rehabiliteringsarbetet kan ta
del av och delta i 2000-talets samhälle på samma villkor som
män.
Rättvisa även åt kvinnor med långdragna
sjukdomsförlopp!
Vi vill i denna motion åter peka på att kvinnor inte sällan
får stå tillbaka i vården -- även när det gäller möjligheter till
rehabilitering och återgång till förvärvsarbete. Det gäller inte
minst kvinnor med tysta, långvariga sjukdomar som inte är
''spektakulära'' i den dagsaktuella debatten. Även ganska
svårt sjuka kvinnor med långdragna sjukdomsförlopp -- som
t.ex. de reumatiska sjukdomarna -- kan dock med aktiva
rehabiliteringsåtgärder avpassade för det enskilda fallet och
med användandet av ny teknik delta aktivt i förvärvslivet.
Både med tanke på att underlätta mänskligt lidande och på
att det lönar sig att rehabilitera istället för att
förtidspensionera är satsning på rehabilitering en god
investering.
Välutbildad personal -- en resurs i rehabiliteringsarbetet
Vi vill inte tro att det finns någon direkt avsikt med att
kvinnor får stå tillbaka i jämförelse med männen i
rehabiliteringsarbetet. Det torde snarare bero på bristande
kunskap om kvinnors speciella situation och behov men
ändock stora möjligheter att återgå i arbete på hel- eller deltid
om rätt rehabiliteringsresurser sätts in. Inte minst gäller detta
reumatiska och andra sjukdomar med utdragna
sjukdomsförlopp, där vi vet att aktiva, individuellt utformade
rehabiliteringsåtgärder kan göra att förtidspensionering och
påtvingad passivitet kan undvikas. Den nuvarande flexibla
sjukpenningförsäkringen medger t.ex. att en person med
ganska svåra sjukdomsbesvär kan arbeta upp till tre
fjärdedels tid istället för att som tidigare vara hel- eller
halvtidssjukskriven.
Såväl anställda inom vården som vid försäkringskassorna
har nyckelpositioner när det gäller rehabilitering. Det är
viktigt att dessa personalgrupper ges tillräcklig och relevant
utbildning och kompetensutveckling om olika
patientgruppers speciella behov för en aktiv rehabilitering.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att rehabilitering bör ske på lika
villkor för kvinnor och män,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att rehabiliteringssituationen för
kvinnor med reumatiska sjukdomar och andra ''tysta
sjukdomar'' bör beaktas särskilt,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att informationsteknologins
betydelse inom rehabiliteringsarbetet bör uppmärksammas,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att personal inom vården och
socialförsäkringen ges ökad utbildning om olika
patientgruppers behov samt kompetensutveckling för att
åstadkomma en aktiv rehabilitering.
Stockholm den 24 januari 1995
Gullan Lindblad (m)
Ingbritt Irhammar (c)
Barbro Westerholm (fp)
Rose-Marie Frebran (kds)