En stor del av den offentliga välfärden består av
socialförsäkringar. En bärande tanke bakom dessa är att de
skall ersätta inkomstförluster som drabbar enskilda under
perioder då dessa skulle ha varit yrkesverksamma. Så får den
som är sjuk och borta från arbetet i regel först sjuklön från
arbetsgivaren, därefter sjukpenning från försäkringskassan.
Socialförsäkringarna ger alltså ekonomisk trygghet.
På senare tid har man i den allmänna debatten pekat på
behovet av att reformera socialförsäkringarna. Olika brister
i försäkringarna har understrukits. En sådan är att
försäkringarna är kostsamma -- det ekonomiska läget kräver
minskade offentliga utgifter. Andra problem är att
försäkringarna sägs ha missbrukats -- personer skulle ha fått
ersättning utan att vara berättigade. Vidare sägs att
försäkringarna undergräver viljan att ta ett eget
försörjningsansvar -- det skulle för en del te sig förmånligare
att försörja sig, inte genom arbete på den öppna marknaden,
utan genom att lyfta ersättningar från socialförsäkringarna.
Även om det inte är klart i vad mån dessa brister föreligger
och är allvarliga problem, bör det ändå kunna sägas att en
reform av socialförsäkringarna är påkallad. Den ekonomiska
krisen kräver att förutsättningar för ekonomisk tillväxt
skapas. I detta ligger minskade offentliga utgifter och ett
sänkt skattetryck.
Vid en reform av socialförsäkringarna bör ledstjärnan vara
ett ömsesidigt ansvar. Det offentliga å sin sida har ett ansvar
för att försäkra medborgarna ett mått av rimlig ekonomisk
trygghet, medan de enskilda å den andra sidan har ett ansvar
för den egna försörjningen och för att bidra till de
gemensamma utgifterna.
Riktpunkten bör vara att så många som möjligt får sin
försörjning genom arbete på den öppna arbetsmarknaden.
Detta kräver insatser, både av det offentliga och av
medborgarna. Viktigt är att socialförsäkringarna och
bidragssystemen inte framstår som alternativ till arbete på
den öppna marknaden. Ersättningen från
socialförsäkringarna bör därför alltid vara lägre än den av
marknadsarbete. Den som saknar arbete men som står till
arbetsmarknadens förfogande bör vidare ha en högre
ersättning än andra. Det är genom ekonomiska incitament,
inte genom övervakning, som försäkringarna kan bli
effektiva.
Ersättningsnivån i socialförsäkringarna bör därför alltid
ligga klart under förlusten av inkomst. Större skillnader än i
dag krävs. Den bör också täcka en inkomst som är normal
för den enskilde, inte en onormalt hög inkomst som har
uppburits en kortare tid. Karensperioder är ett sätt att låta den
enskilde bära en del av risken själv. Sådana perioder
motverkar också missbruk -- okynnesfrånvaro -- och sparar
kostnader för hantering av mindre utbetalningar.
Socialförsäkringarna bör vara obligatoriska och omfatta
alla. Ett utrymme för individuella lösningar bör dock finnas,
behovet av social trygghet växlar stort mellan olika individer.
Den enskilde kan på egen hand -- genom sparande eller egna
försäkringar -- skydda sig mot inkomstförluster vid
exempelvis sjukdom. Individuella lösningar kommer att
efterfrågas alltmer av medborgarna, det är viktigt att det finns
utrymme för sådana.
Förenklingar av socialförsäkringarna är nödvändiga. Flera
försäkringar -- till exempel sjuk- och
arbetsskadeförsäkringen -- kan sammanföras till en
försäkring. Förtidspensioneringen kan bli en del av
sjukförsäkringen, delpensionen en del av
ålderspensioneringen. På så sätt kan dagens komplicerade
nätverk av försäkringar och bidrag bli mer överskådligt för
medborgarna.
Det bör vidare övervägas om delar av socialförsäkringarna
kan föras bort från det offentliga. Ett alternativ är att
arbetsskadeförsäkringen privatiseras. En plikt att teckna en
försäkring mot exempelvis olycksfall på arbetsplatsen skulle
då läggas på arbetsgivarna. Dessa kompenseras genom att
arbetsgivaravgifterna sänks. Ett annat uppslag är en förlängd
arbetsgivarperiod -- den period då den anställde uppbär
sjuklön -- i sjukförsäkringen, även detta i kombination med
en sänkning av avgifterna.
En reform av socialförsäkringarna kommer inte -- om den
får rätt inriktning -- att drabba utsatta grupper. Tvärtom
kommer resurser att frigöras för att ytterligare hjälpa dessa.
Det kan handla om att rehabilitera långtidssjukskrivna eller
om att förbättra villkoren för personer med handikapp. Det
är i en krympande ekonomi, där medborgarna konkurrerar
om resurserna, som de svaga har det svårast. I en växande
ekonomi ökar också omtanken om andra.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en reform av socialförsäkringarna.
Stockholm den 24 januari 1995
Sten Svensson (m)
Rune Backlund (c)
Michael Stjernström (kds)
Inga Berggren (m)
Marianne Andersson (c)