Den generella välfärden och socialförsäkringssystemen
I budgetpropositionen föreslås en försämring för
förtidspensionärerna. Försämringen drabbar inte de
förtidspensionärer som enbart uppbär folkpension och
pensionstillskott. Däremot kommer de med låg ATP att få
vidkännas försämringar.
Om arbetsmarknadens parter själva skall förfoga över och
ta ett ansvar för den kompletterande försäkringen, inom
exempelvis arbetsmarknadsförsäkringarnas ram, är det svårt
att se att försäkringarnas ekonomi inte också kommer att
återspegla de olika kollektivens skadesituation.
För trygghetsförsäkringen vid arbetsskada (TFA) inom
AMF gällde 1994, att premien för tjänstemännen inom den
privata sektorn var 0,05 procent av lönesumman medan den
för arbetare var 1,00 procent. För den solidariskt finansierade
arbetsskadeförsäkringen inom socialförsäkringssystemets
ram var premien 2,18 procent. Det är svårt att se att en till
parterna överförd arbetsskadeförsäkring under deras eget
ansvar skall undgå en splittring av premien enligt AMF-
modellen.
Vänsterpartiet är för en i huvudsak enhetlig
socialförsäkring, där det inte går att glida mellan de olika
försäkringssystemen, som t.ex. mellan sjuk- och
föräldraförsäkringen genom karensdagens införande. Vi
anser att det är bra att ''rensa'' i systemen för att därigenom
återigen få en förankring i folkdjupet för den generella
välfärden. Men då måste också de solidariskt finansierade
och generella socialförsäkringarna försvaras.
I krisuppgörelsen 1992 sänktes folkpensionsdelen av
arbetsgivaravgiften med 1,79 procent. Staten tog därmed ett
större betalningsansvar för folkpensionen. Företagen fick
stora ekonomiska lättnader och fördelar medan statens
budgetunderskott ökade med 14 miljarder kronor. Pengar
som nu staten måste låna av företagen till höga räntor. I
budgetpropositionen försämras socialförsäkringssystemens
ekonomi ytterligare, genom arbetsgivaravgiftsbefrielsen på
7 miljarder kronor för det riktade anställningsstödet. För att
ytterligare kompensera arbetsgivarna för karensdagen sänks
arbetsgivaravgiften med 0,44 procent. Tidigare har 9
miljarder kronor lyfts ur AP-fonderna och fonderats i privat
sparande. Det är en åtgärd som ökar statens
budgetunderskott med 9 miljarder kronor och som svenska
folket nu får betala en gång till.
1992 gick socialförsäkringssystemen -- inklusive
arbetslöshetsförsäkringen -- med ett överskott på 19,3
miljarder kronor. Det kan dock diskuteras om
arbetslöshetsförsäkringen skall ingå i begreppet
''socialförsäkringssystem''. 1993 har överskottet sjunkit till
cirka 1,5 miljarder kronor på grund av krisuppgörelsen.
Arbetslöshetsförsäkringen gick 1991 med 3,3 miljarder
kronor i underskott -- 1993 har underskottet ökat till 30,6
miljarder kronor. Socialförsäkringssystemen går dock
fortfarande med överskott. Svenska folket betalar alltså in
mer i avgifter än vad vi tar ut i bidrag. Vanliga medborgare
har inte levt över sina tillgångar. Den generella välfärden går
inte med förlust.
Att -- som nu görs -- skära i socialförsäkringssystemen för
att finansiera underskott i andra sektorer under förevändning
att socialförsäkringssystemen går med förlust är både
omoraliskt och ekonomiskt felaktigt. Om staten behöver låna
ytterligare pengar av medborgarna -- förutom de 135
miljarder kronor som medborgarna redan lånat ut för att
klara bankerna -- för att finansiera underskottet i andra
sektorer måste det sägas rakt ut. Inte gömmas i fraser om att
vi ''levt över våra tillgångar'' eller att ''välfärden går med
förlust''.
Regeringen föreslår omfattande ideologiska förändringar i
socialförsäkringssystemen under den felaktiga
förevändningen att de går med förlust. Vänsterpartiet anser
att innan några beslut fattas i frågan om den förändrade
ideologiska inriktning som detta innebär bör den förankras
hos folket. Förändringarna bör också analyseras ur ett klass-
och könsperspektiv. Att genomföra förändringar genom
''delbeslut'' såsom försämringar i förtidspensionen, sänka
nivån i sjuk- och föräldraförsäkringen är att genomföra ett
systemskifte i smyg.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om den ideologiska förändringen i den
generella välfärden.
Stockholm den 23 januari 1995
Ulla Hoffmann (v)
Charlotta L Bjälkebring (v)
Britt-Marie Danestig-Olofsson (v)
Tanja Linderborg (v)
Stig Sandström (v)
Hanna Zetterberg (v)
Alice Åström (v)