Samarbete mellan sjukvårdshuvudman och försäkringskassa

Försäkringskassorna fick 1991 rätt att upphandla sjukvård
och sjukvårdande behandling genom avtal med
sjukvårdshuvudmännen inom ramen för det s.k. Dagmar
400-projektet. Syftet var att sänka ohälsotalet så att
utbetalningarna från sjukförsäkringen minskade minst med
det belopp som härvid avsatts.

Genom detta samarbete har man kunnat komma bort från
några av de obalanser i samhällets insatser på vårdområdet
som blivit följden av att ett statligt organ, försäkringskassan,
har kostnader för sjukskrivning och vissa
rehabiliteringsinsatser, medan ett kommunalt organ ansvarar
för sjukvården. Aktiv behandling i stället för lång
sjukskrivningstid t.ex.

Resultatet har varit positivt. Samarbetet har inte enbart
kommit att handla om upphandling av sjukvård. I Uppsala
län har det t.ex. också kommit att handla om
metodutveckling, utbildningsinsatser och bidrag till inköp av
viss medicinsk utrustning för ökad poliklinisering.

Vid en samlad utvärdering har konstaterats att de gjorda
insatserna varit samhällsekonomiskt lönsamma. Det är
mycket viktigt att betona att de enskilda patienterna vinner
på denna samordning som totalt sett innebär att skattemedel
används på ett mer rationellt sätt. Det är också av vikt att
framhålla att ingen patientgrupp ställts åt sidan som några
befarade när arbetet startade.

Samarbetets omfattning inom respektive försäkringskas
sas/sjukvårdshuvudmans område är begränsad av centrala
beslut. Även om det skulle vara samhällsekonomiskt
lönsamt, ja direkt kostnadsminskande för
försäkringskassorna är de förhindrade att överstiga det
belopp som fastställts av regeringen.

Mycket har kunnat uträttas hittills med de medel som
avsatts inom bl.a. Uppsala län och det finns en stor vilja att
utvidga samarbetet. Man ser stora möjligheter att i ett sådant
vidgat samarbete få samma goda utfall för patienter och
ekonomi.

Med de goda resultaten som vunnits hittills menar vi nu att
det är dags att ändra de centrala besluten så att
försäkringskassorna i respektive län själva i samråd med
sjukvårdshuvudmännen kan besluta omfattningen och
inriktningen av samarbetet inom ramen för Dagmar-medel.
Förutsättningen skall naturligtvis vara att åtgärderna bedöms
samhällsekonomiskt lönsamma och att inga patientgrupper
ställs åt sidan. Systemet med i förväg fastställda belopp utgör
ett hinder för att på bästa sätt använda de ekonomiska
resurserna.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av ökat samarbete mellan
försäkringskassa och landsting.

Stockholm den 23 januari 1995

Ingrid Andersson (s)

Björn Kaaling (s)

Barbro Andersson (s)

Tone Tingsgård (s)

Thomas Östros (s)