Genom lagändring som trätt i kraft 1 januari 1993 krävs
för rätt till full folkpension att bosättningstiden uppgår till
40 år. Detta innebär t.ex. att medföljande make/maka till en
person som tjänstgör utanför Sverige och EU många gånger
inte kan räkna med full folkpension vid en eventuell
pensionering i sitt hemland. I vissa fall kan t.ex. på grund av
skilsmässa och genom att den medföljandes behov av
pensionssparande inte blivit tillgodosett ge upphov till
betydande ekonomiska svårigheter.
Från denna regel finns i AFL 5:7 ett undantag, nämligen
att om en försäkrad har beviljats asyl i Sverige skall som
bosättningstid även tillgodoräknas tid, då han varit bosatt i
sitt tidigare hemland från och med det år han uppnått 16 års
ålder. Samma regler skall tillämpas vid förtids- och
efterlevandepension.
Utformningen av reglerna har haft goda motiveringar men
ändå uppfattas utformningen som stötande. Reglerna innebär
att de egna medborgarna får en snävare behandling än
människor med ett annat eller ett ursprungligt annat
medborgarskap. Än mer stötande kan det uppfattas, eftersom
reglerna kan träffa svenska medborgare som genom långa
utlandsvistelser verkat för svenska intressen.
De förändringar som trädde i kraft 1993 var motiverade
av EES-avtalet och EU-lagstiftnigen. Här kan inga ändringar
göras. Däremot bör 5 kap 7 § i AFL utgå. En person som fått
asyl i Sverige bör endast kunna tillgodoräkna sig
bosättningstiden i Sverige som pensionsgrundande. Om
detta leder till mycket låg pension, får utfyllnad ske på annat
sätt genom socialbidrag.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om särregler vid beräkning av
pensionsgrundande tid för personer som beviljats asyl.