Regering och riksdag har ändrat begreppet arbetsskada så
att det har blivit svårt att bevisa att en arbetsskada har
uppkommit. Alla sjukdomar i rygg, muskler, leder och psyke
skall beläggas med högre beviskrav.
Psykiska och psykosociala skador får en mycket hård
bedömning och har exklusivt märkts ut i lagstiftningen som
en pariagrupp. Problem som uppkommer av
företagsnedläggelse, arbetstvist, bristande uppskattning av
arbetsinsatser, vantrivsel med jobb och kamrater skall inte
betraktas som arbetsskada.
Det är en högre grad av bevisföring som skall tillämpas
efter den 1 januari 1993. I lagen har införts en passus som
säger att ett samband mellan arbetets art och skadan skall
anses föreligga bara när övervägande skäl talar för detta.
Regeln som bland annat tog hänsyn till individer med större
mottaglighet och skörhet, togs bort och ersattes med vad vi
vill kalla ett högre friskhetskrav.
Återställ arbetsskadebegreppet
Ytligt sett handlar det bara om att ändra arbetsmiljöfaktorn
från ''sannolikt'' till en ''hög grad av sannolikhet''. Men nu
räcker det inte längre med att människor har utsatts för en
skadlig arbetsmiljö. Det måste också ledas i bevis att man
utsatts för detta i tillräcklig omfattning.
Vänsterpartiet anser att denna hårda inställning är felaktig.
Vi menar att när sannolikheten för en arbetsmiljöfaktor har
konstaterats skall skadlighetsbedömningen se till individens
mottaglighet etc. Lagändringen har medfört att den
personliga ''mottagligheten'' får en kraftigt reducerad
betydelse.
De arbetsskador som kommer att omfattas av den ökade
bevisbördan är också de som mest drabbar kvinnor och som
uppstår på arbetsplatser med den sämsta miljön. Det gäller
framför allt belastningsskador i muskler och skelett. Det
kommer att resultera i att den vinst som nu görs på
arbetsskadeförsäkringen får betalas igen -- både i mänskligt
lidande och som ökade kostnader när det gäller sjukvård och
sjukpensioneringar.
Kvinnorna drabbas hårdast
Kvinnor på arbetsmarknaden kommer ofta till
arbetsplatser som är utformade med mannen som norm.
Arbetsredskap, skrivbord, skyddsutrustning är gjorda för
män, många gånger på grund av att det är män som
konstruerar utrustningen. Detta är en orsak till att risken för
arbetsskador är stor bland kvinnor. En annan är den generellt
dåliga arbetsmiljön i lågbetalda s.k. kvinnoyrken. Kvinnorna
står också för den största ökningen av rapporterade
arbetsskador. Ökningen gäller till stor del muskel- och
ledbesvär, förknippade med monotont och enformigt arbete.
Könssegregeringen på arbetsmarknaden och en hierarkisk
organisering av arbetet har lett till att kvinnorna tilldelats
monotona, enahanda arbetsuppgifter som ofta leder till
belastningsskador. Trots att kvinnor lyfter tunga patienter på
sjukhusen t.ex. så har deras arbete inte betraktats som tungt.
En kvinna som sammantaget lyfter 14 ton per dag anses inte
ha ett tungt arbete om hon lyfter högst 25 kg åt gången.
Forskning har visat att belastnings- och förslitningsskador
uppstår genom monotont, repetitivt arbete, ständiga lyft av
sådant som är lite för tungt, olämpliga arbetsställningar och
små möjligheter att påverka arbetet och arbetstakten. Cirka
8 000 människor invalidiseras av belastningsskador varje år.
Hos LO-kvinnorna utgör belastningsskadorna den största
andelen arbetsskador, hela 78 %.
Försäkringsöverdomstolen har meddelat några
utslagsgivande domar som haft en avgörande betydelse för
praxis. I domarna meddelar domstolen att det är svårt att
entydigt bevisa orsaken till många arbetsskador därför att det
finns brister i det vetenskapliga kunskapsunderlaget.
Samtidigt säger man att den enskilde inte skall drabbas av
dessa kunskapsluckor och att samhället bör ta på sig
kostnaden för den bristen.
En skärpning av både begreppet skadlig inverkan och
sambandet mellan skadlig inverkan och aktuell ohälsa
infördes den 1 januari 1993. Tidigare räckte det med
sannolika skäl som talar för ett samband med
arbetsmiljöfaktorn och arbetssjukdomen. I dag kräver man
en hög grad av sannolikhet och vetenskapliga samband. För
bevisregeln gällde tidigare att arbetsskada ansågs föreligga
om inte betydligt starkare skäl talade emot samband. Nu
gäller att den skadliga inverkan anses ha orsakat
skadan/sjukdomen om övervägande skäl talar för sådant
samband.
Denna skärpning har i första hand betydelse för rätten till
arbetsskadeersättning vid belastningsskador, något som i
största utsträckning drabbar kvinnor. Med skärpningen har
man definierat bort kvinnors arbetsskador. Arbetsgivarens
incitament till att vidta några sanerande åtgärder minskar.
Kanske påverkar det intresset för forskningen på området
negativt.
Man löser inte problemet med det stora antalet
arbetsskador genom att definiera bort halva befolkningen.
Vänsterpartiet kräver därför att arbetsskadebegreppet och
bevisregeln återställs till vad som tidigare gällde.
Ny praxis
Vänsterpartiet anser också att regering och riksdag frångått
en rättspraxis inom socialförsäkringsområdet när man ger
lagen en retroaktiv verkan. Det blir tidpunkten för anmälan
av skada som blir avgörande och inte när skadan inträffar.
Vänsterpartiet anser att detta har en negativ inverkan på
rättssäkerheten.
Det finns många förändringar som kan göras på
arbetsskadeområdet och som kan leda till en ökad
rehabiliteringsinriktning. Att börja ett förändringsarbete med
att försvåra möjligheterna att få beteckna en sjukdom som
arbetsskada tycker vi är fel väg att gå.
Vänsterpartiet vill ha en inriktning som både ser till den
enskildes bästa och som kan pressa ned samhällskostnaderna
på ett effektivare sätt än som nu görs. Vi vill i avvaktan på
den av regeringen tillsatta översynsutredningen av sjuk- och
arbetsskadeförsäkringen återinföra det tidigare gällande
arbetsskadebegreppet.
Några exempel på vad som borde diskuteras:
Företagens skyddsorganisationer och
företagshälsovården kan vara första instans för utredning av
arbetsskador. Omkring 20 % av arbetstagarna har inte
tillgång till dessa. Då bör försäkringskassan, liksom tidigare,
göra utredningen och ha möjlighet att knyta till sig experter
på arbetsmiljö och arbetsskador. Det direkta ansvaret för att
en arbetsskada utreds och för utredningens kvalitet skall
ligga på arbetsgivaren.
Att göra bra utredningar på detta område bör inte vara
svårare än när det gäller bilskaderegleringar eller andra
försäkringsfall. Det är därför otillfredsställande när det nu
sker en nedrustning av företagshälsovården. Vi befarar att
när nu företagshälsovården skrotas i sin nuvarande form och
marknadsanpassas så försvinner också stora delar av
rehabiliteringsinriktningen. Vi befarar att den urholkning
som började när statsbidragen kraftigt minskade kommer att
fortsätta.Anmälningsskyldigheten till
arbetarskyddsstyrelsen skall fortfarande finnas men
yrkesinspektionen ska få ökade möjligheter att ingripa.
Statistikhanteringen skall förbättras så att ISA får bättre
underlag för sin information om bristerna i arbetsmiljön.
Arbetarskyddsstyrelsen, fackföreningarna och arbetsgivarna
bör kunna ha möjlighet att initiera lokala riktade utredningar
för att finna och åtgärda dåliga arbetsmiljöer. Dessa bör
också redovisas centralt för att ingå i den totala
kartläggningen av arbetsmiljön.Försäkringskassorna skall
ha ett centralt ansvar för rehabiliteringen. När dessa blir
befriade från sin roll att via arbetsskadeutredningar skydda
fondpengarna så finns förutsättningar att snabbt inleda en
rehabilitering av dem som drabbats. Den snabbare
handläggningstiden, då man även skall lösa den enskildes
ekonomiska problem, kommer att ge bättre förutsättningar
för att rehabiliteringsinsatserna skall lyckas.Många
utredningar, bl.a. ''Arbete åt alla'', har visat att tidsfaktorn
är viktig när det gäller att få in människor i arbetslivet. I SOU
1981:1 Hälsorisker, visas att sysslolöshet och ohälsa har
starka samband samt att långa tider utan arbete cementerar
sjukdomar. Den som år efter år får gå och vänta på ett
avgörande av ett arbetsskadeärende kan, förutom den redan
befintliga skadan, även få psykiska problem.När det gjorts
en omfördelning av arbetsuppgifterna mellan arbetsplats och
försäkringskassa skall det också vara möjligt att sätta upp
tidsgränser för handläggning av arbetsskadeärenden. Den
nuvarande samordningstiden, 90 dagar, kan utgöra normen
för en längsta handläggningstid.Vänsterpartiet kan även
tänka sig en förändring av avgiftssystemet om denna
förändring förbättrar arbetsmiljön. Differentierade avgifter
kan, om de är rätt utformade, fungera på detta sätt. I Finland
har man differentierade avgifter i förhållande till
arbetsplatsen som riskfaktor. Det skall vara lönsamt med en
god arbetsmiljö; arbetsgivaren kommer i en lägre
avgiftsklass om han gör förbättringar. Svårigheten här är att
finna en bra avvägning mellan de olika klasserna. I Finland
har man 12 olika klasser.Ökade resurser till forskning på
arbetsskadeområdet, särskilt när det gäller
belastningsskador, är en av förutsättningarna när det gäller
att minska arbetsskadorna.
Livräntan
Slutligen anser vi att den förändring som riksdagen gjort
när det gäller livränteunderlaget för retroaktiv livränta inte
är nödvändig. Får vi snabba handläggningstider, exempelvis
90 dagar, och får företagens skyddsorganisation och
företagshälsovård ansvar för arbetsskadeutredningarna
kommer också problemet med livräntans beräkning att
försvinna. Det är oacceptabelt med nuvarande
handläggningstider som kan resultera i att beslut om
arbetsskada kommer först efter den drabbades död.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen återinför det tidigare begreppet arbetsskada
enligt vad i motionen anförts om att avvakta översynsarbetet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om åtgärder till förbättringar för den
enskildes rehabilitering vid arbetsskada,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om åtgärder för att minska samhällets
kostnader för arbetsskadorna.
Stockholm den 21 januari 1995
Hans Andersson (v)
Ulla Hoffmann (v)
Ingrid Burman (v)
Stig Sandström (v)
Charlotta L Bjälkebring (v)
Britt-Marie Danestig-Olofsson (v)
Tanja Linderborg (v)
Hanna Zetterberg (v)