Rättsligt stöd i vissa ärenden om allmän försäkring
I de svenska domstolarna har, till skillnad från många
andra rättsstater, byggts upp en stor säkerhet och kompetens
i första instans. Den allmänna rättshjälpen har därvidlag varit
av stor betydelse. Det har lett till att målen blivit väl
förberedda och även en stor rättssäkerhet för individen.
Vid de allmänna förvaltningsdomstolarna kan man på
vissa områden dock se en annan utveckling. Det som har
hänt är att det utvecklats ett antal rättighetslagar där enskilda
med hjälp av förvaltningsbesvär kunnat gå till domstol för
att utkräva rättigheter.
Dessa möjligheter till förvaltningsbesvär finns t.ex. i lagen
(1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade,
socialtjänstlagen (1980:620) och lagen (1962:381) om
allmän försäkring (AFL). I dessa lagar hamnar enskilda och
myndigheter i ett uttalat partsförhållande som närmast kan
liknas vid en tvist i allmän domstol.
Den förvaltningsrättsliga och förvaltningsprocessrättsliga
traditionen bygger dock på annat än rena partsförhållanden,
nämligen myndigheternas utredningsskyldighet. Den ena
parten, t.ex. den statliga myndigheten riksförsäkringsverket,
skall således stå för hela utredningen i målet. Den enskilde
får sedan tillfälle att yttra sig över detta.
En enskild individ, utan någon som helst juridisk
förkunskap, ställs mot en avdelning med tiotalet
kvalificerade jurister, experter på socialförsäkringsrätt. Det
som skall prövas är ofta av stor, för att inte säga avgörande
betydelse, för den enskildes hela livssituation. Det ställer
stora krav på den som på ett säkert sätt skall kunna tillvarata
sina intressen i en så utsatt situation. De flesta skulle därför
behöva stöd av ett biträde.
Enligt 20 kap. 12 § AFL kan Riksförsäkringsverket välja
att gå in som part i ett socialförsäkringsmål, i vissa fall är
verket alltid part. Riksförsäkringsverket är inte alltid motpart
till den enskilde sökande men kan vara det. Syftet med denna
bestämmelse är att ge den centrala myndigheten en möjlighet
att skapa likformighet i rättstillämpningen. Detta är unikt
jämfört med de andra lagar som nämns ovan.
Socialstyrelsen, som central tillsynsmöjlighet på dessa
områden, har inte alls samma möjlighet att påverka
rättsutvecklingen.
Rättshjälpssystemet är redan i dag ekonomiskt ansträngt.
Tidigare diskussioner om att utöka möjligheten till rättshjälp
i socialrättsliga mål har inte lett någon vart. I de ovan
beskrivna unika fallen borde det dock finnas utrymme att
skapa ett system för juridiskt stöd till enskilda, utan att
belasta rättshjälpssystemet. Det uttalade syftet med
Riksförsäkringsverkets talerätt är att som nämnts skapa
enhetlig och riktig rättstillämpning.
Erfarenheten visar att säkerheten i alla domar ökar när
målen är väl förberedda av kvalificerade och kunniga
personer. Till detta kommer att enskilda i en redan utsatt
situation kan få stöd och att domstolen avlastas i
utredningsarbetet.
Lösningen är att låta Riksförsäkringsverket stå för ett
juridiskt biträde åt enskilda i det fall det väljer att inträda som
motpart till denne. Detta skulle förutom de ovan nämnda
vinsterna även ge underlag för forskning kring rättshjälpens
betydelse i den sociala rättighetslagstiftningen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i
lagen om allmän försäkring (AFL) så att
Riksförsäkringsverket åläggs att finansiera ett juridiskt
biträde åt enskild motpart i de fall verket, på eget initiativ,
inträder som sådan motpart.
Stockholm den 20 januari 1995
Ulla Hoffmann (v)
Charlotta L Bjälkebring (v)
Britt-Marie Danestig-Olofsson (v)
Tanja Linderborg (v)
Stig Sandström (v)
Eva Zetterberg (v)
Hanna Zetterberg (v)