Dagens välfärdssystem står under debatt. Alltfler
ifrågasätter dagens trygghetssystem dels utifrån att det
upplevs som orättvist och inte omfattar alla, dels därför att
allt fler inser att det är ekonomiskt ohållbart.
Det socialdemokratiska partiet uppfattar sig så förknippat
med välfärdsbygget att det inte ser de orättvisor som finns i
dagens system, utan alltid skyndar till dess försvar.
Socialdemokraterna är oförmögna att skapa en verkligt
generell välfärd, som inte lämnar stora grupper utanför och
som inte i första hand gynnar höginkomsttagarna. Deras
förmåga inskränker sig till att göra kosmetiska justeringar,
som med dagens samhällsekonomiska situation alltid leder
till olika besparingar på marginalen. Dessa besparingar
innebär att man tråcklar vidare på det gamla lapptäcket och
till sist blir konsekvenserna näst intill oöverskådliga.
Förändringarna leder till nya förändringar, då hela tiden
otillfredsställande konsekvenser uppstår.
Samhällsekonomin och samhällsutvecklingen kräver att vi
bygger en välfärd, som ger alla grundtrygghet. Centerns
förslag till grundtrygghet innebär att vi solidariskt garanterar
alla att omfattas av det generella trygghetssystemet.
Dagens trygghetssystem
Dagens socialförsäkringar är avsedda att ge ekonomisk
trygghet till alla. Istället har beroendet av behovsprövade
socialbidrag ökat. Transfereringarna utgör en stor del av
hushållens inkomster och behovet av kontantunderstöd är i
dag större än under 30-talet.
Inkomstskyddet som huvudprincip i den statliga
välfärdspolitiken medför att staten ger olika mycket
trygghet; mest till dem som redan har mest och inget till dem
som inte kunnat eller hunnit kvalificera sig. När
trygghetssystemen utgår från den enskildes
anställningsförhållanden, leder det till att de allt större
grupper, som inte lyckats ta sig in på arbetsmarknaden, också
hamnar utanför den generella tryggheten. Att på detta sätt
utestänga stora grupper från den generella tryggheten är
djupt orättvist.
Regeringens förslag att undanta ungdomar mellan 18 och
20 år från arbetslöshetskassa är det senaste exemplet på
Socialdemokraternas politiska ovilja att ge alla medborgarna
en generell välfärd.
Centern vill förena trygghet och frihet. Välfärden ska ge
alla medborgare trygghet men också personligt ansvar för
sina liv och handlingar. Grundtrygghet innebär att statens
roll begränsas till att garantera grundläggande behov, lika för
alla. Sedan dessa behov tillgodosetts, måste människors
personligt präglade behov och önskemål ges utrymme.
Trygghet utan ekonomisk skuld
De nuvarande systemen har lovat mer än vad de kan hålla.
En beräknad ökning av välståndet har intecknats i olika
reformer de senaste årtiondena. Detta har skett genom att ta
hög tillväxt för given. När denna tillväxt uteblivit har
obalanser uppstått. ATP-systemet och de samlade
socialförsäkringarna har på det sättet ökat sina utgifter i en
snabbare takt än inkomsterna. Resultatet har blivit stora
underskott, som medverkar till en växande statsskuld.
Välfärd, som betalas med lån, blir osäker. Välfärd, som gör
att ekonomin vacklar, blir otrygg. För att nå verklig trygghet,
då medborgarna kan lita på att välfärden håller vad den lovar,
måste välfärden utformas så att ekonomin håller långsiktigt.
Konsekvensen av att statens finanser under lång tid går med
underskott blir att nuvarande generationer skjuter över sina
skulder på kommande generationer. Det innebär att de, som
inte fått ta del av välfärden än, får betala. I det perspektivet
är det nödvändigt att förändra förmånerna. Om detta ska
kunna ske måste de som är i störst behov av trygghet i vårt
samhälle skyddas. Den svåra kombinationen, att minska
förmånerna och samtidigt värna dem med störst behov, kan
uppnås genom grundtrygghet.
Principer för Centerns grundtrygghetsmodell
Den generella välfärden ska omfatta alla. Centern avvisar
både ett samhälle som ensidigt bygger på behovsprövade
bidrag och ett som ensidigt bygger på inkomstskydd för den
som kvalificerat sig genom att ha haft arbete. Inget av dessa
system uppfyller de krav Centern ställer på en välfärd som
omfattar alla och som behandlar alla lika. För att
målsättningen om generell välfärd ska uppnås måste
socialförsäkringarna förändras.
Centern anser att man inte ska utgå från inkomstskydd som
huvudprincip, utan i stället utgå från grundtryggheten. Det
innebär en övergång från principen, där man kvalificerar sig
genom gjorda prestationer, en princip som präglat
industrisamhället, till principen om att tryggheten ska
grundas på att man är samhälls- medborgare, en princip som
bygger på gemenskapstanken.
Principen om att man kvalificerar sig genom prestation
innebär att de som inte kommer in på arbetsmarknaden
utestängs från den generella välfärden. Detta utanförskap är
oacceptabelt. Det handlar om ungdomar, som står i
beredskap att etablera sig i vuxenlivet genom att via arbete
försörja sig själva och det handlar om kvinnor eller män som
ensamma har försörjningsbördan för sig och sina barn.
Principen om grundtrygghet och medborgarskap i
trygghetssystemen kan och ska förenas med en ekonomisk
politik som skapar arbeten. Därigenom skapas ekonomisk
trygghet och personlig värdighet, vilket minimerar antalet
medborgare som behöver utnyttja de statliga
trygghetssystemen.
Principen om medborgarskap innebär inte kravlöshet.
Centerns grundtrygghet stärker arbetslinjen. Den, som efter
upprepade erbjudanden inte är beredd att ta anvisat arbete,
ska kunna utförsäkras. Den som däremot utan egen
förskyllan står utanför arbetsmarknaden, är sjuk eller på
annat sätt är tillfälligt eller långvarigt oförmögen att försörja
sig, ska omfattas av det generella systemet.
Statens, parternas och individens roll
Utöver den obligatoriska delen i trygghetssystemet kan
olika trygghetsbehov tillgodoses genom avtal mellan
arbetsmarknadens parter. Det gäller försäkringar för
ytterligare inkomstskydd vid sjukdom och arbetslöshet, för
extra kompensation vid arbetsskada eller andra
försäkringsförmåner. Vid sidan om den obligatoriska
tryggheten och kollektivavtalsförsäkringarna kan
medborgarna också teckna individuella försäkringar för att
minimera inkomstförlusterna vid frånvaro.
Ersättningsnivåerna får inte motverka viljan till arbete.
Denna mångfald ger förutsättningar att uppnå en välfärd
som förenar kraven på trygghet med behoven av frihet.
Inslag av inkomstskydd
Inkomstskydd i en obligatorisk försäkring innebär trygghet
för hushållen i den meningen att man kan upprätthålla sin
konsumtionsnivå, trots frånvaron av arbete. Den som har hög
lön har ofta tagit på sig höga fasta kostnader och är därför,
även vid höga inkomster, sårbar i sin situation om endast
grundtrygghet erbjuds. Ett inslag av inkomstskydd i den
obligatoriska försäkringen innebär att kostnaden för
högriskgrupper sprids ut på hela befolkningen. Det nya
trygghetssystemet bör tillhandahålla obligatoriskt
inkomstskydd upp till normala löntagarinkomster, även om
systemen förändras underifrån genom införd grundtrygghet.
Arbetsmarknadens parter har en viktig roll när det gäller
att avtalsvägen skapa inkomstskydd ovanför det
obligatoriska skyddet.
Centerns förslag till arbetslivsförsäkring
Centern förordar en kraftig renodling av de sociala
trygghetssystemen. Vi ersätter dagens system med i
huvudsak tre, vilka omfattar en arbetslivsförsäkring vid
sjukdom, arbetslöshet och funktionshinder, ett familjestöd i
form av barnkonto samt ett pensionssystem.
Denna motion behandlar arbetslivsförsäkringen. Våra
förslag på familjepolitikens område behandlas i en särskild
motion. Centern står bakom den pensionsreform som
riksdagen beslutat om. Det nya pensionssystemet har
betydande inslag av grundtrygghet, där Centern varit
pådrivande för att åstadkomma detta. Det är angeläget att
långsiktiga beslut fattas med brett politiskt stöd.
Centerpartiet kommer därför inte att lägga förslag på
förändringar i denna delen av trygghetssystemet.
Trygghet vid sjukdom, arbetslöshet och handikapp
De olika statliga försäkringar som ersätter inkomstbortfall
under den yrkesverksamma delen av våra liv ska
sammanföras i en obligatorisk arbetslivsförsäkring.
Försäkringen ska i princip omfatta hela arbetskraften, d.v.s.
samtliga medborgare i landet som står till arbetsmarknadens
förfogande från 18 år och upp till normal pensionsålder, 65
år.
Kravet för att omfattas av försäkringen ska dock vara
ambitionen att arbeta, d.v.s. stå till arbetsmarknadens
förfogande och aktivt söka arbete. Människor, som vill
arbeta men tillfälligt eller långvarigt p.g.a. sjukdom eller
funktionshinder är oförmögna att göra detta, ska också ingå
i den generella tryggheten. Dessa krav innebär att en
behörighetsprövning sker, så att endast de som uppfyller
dessa krav ingår. Likaså ställs krav på deltagande i
rehabilitering och aktivering i syfte att återgå till egen
försörjning.
Arbetslivsförsäkringen ersätter och samordnar därmed den
nuvarande ersättningen vid sjukdom, arbetsskada,
arbetslöshet, förtidspension, tillfällig föräldrapenning och
lönegaranti vid konkurser. Detta innebär en avsevärd
förenkling jämfört med dagens olika system och skiftande
ersättningsnivåer. Systemet blir därmed enklare och lättare
att överblicka för den enskilde. Möjlighet att växla mellan
systemen för att erhålla förmånligaste ersättningen
elimineras också.
Den sjuk- och arbetsskadeberedning som arbetar bör ges
tilläggsdirektiv för att utreda en samlad arbetslivsförsäkring
där även arbetslöshetsersättningen ingår och med den
inriktning som föreslås i motionen. Detta bör ges regeringen
till känna.
Ersättning från försäkringen ger ekonomisk grundtrygghet
och visst inkomstskydd för den som ofrivilligt tvingas att
avstå från arbete. Ersättningsnivåerna ska bestämmas så att
det alltid finns incitament som uppmuntrar till förvärvsarbete
eller rehabilitering och aktivering som siktar på
förvärvsarbete. Ersättning från försäkringen ska således
aldrig uppgå till normal lön.
Arbetslivsförsäkringen ska innehålla dels en grundpenning
och dels en inkomstrelaterad arbetslivspenning. Det bör
dessutom finnas starka stimulanser för att återgå till arbete
t.ex. genom aktiveringstillägg. Utöver dessa delar ska det
finnas möjlighet till privata lösningar genom avtals- eller
privata försäkringar.
Grundpenningen
I arbetslivsförsäkringen ska en lägsta ersättningsnivå,
grundpenning, garanteras. Det betyder att personer som i dag
är hänvisade till behovsprövade socialbidrag förs över till
och ingår i den generella tryggheten. Förutsättningen för att
erhålla grundpenning är att man är beredd att ta anvisat
arbete, både tillsvidareanställningar och tillfälliga vikariat.
Grundpenningen får inte vara så låg att individen inte kan
täcka grundläggande behov av mat, boende och kläder men
inte heller så hög att den motverkar viljan till eget arbete och
försörjning. Grundpenningen ska inte indexuppräknas, utan
justeras i takt med det utrymme som finns inom
arbetslivsfonden. Grundpenningen bör motsvara
ersättningen i kontant arbetsmarknadsstöd, KAS.
Grundpenningen är ett fördelningspolitiskt inslag i
arbetslivsförsäkringen som saknar försäkringstekniskt
inslag. Detta inslag finansieras genom att höginkomsttagare
får betala proportionerlig avgift även för den del av lönen
som överstiger taket i försäkringen. Det blir en omfördelning
från höginkomsttagare till dem med låg eller ingen inkomst.
Det som ger behörighet till försäkringsersättning är viljan
och ambitionen att arbeta. Skulle en individ vid arbetslöshet
erhålla ett deltidsarbete i avvaktan på bättre alternativ, ska
denne inte missgynnas för att han/hon utför det erhållna
arbetet. Den som är arbetssökande på heltid men endast
finner deltidsarbete skall därför erhålla försäkringsersättning
för deltidsarbetslösheten.
Inkomstrelaterad arbetslivspenning
Grundpenningen utgör golvet i den nya
arbetslivsförsäkringen som i verklig mening är generell.
Ovanpå denna grundpenning ska försäkringen erbjuda ett
visst försäkringsskydd vid inkomstbortfall. Den
inkomstrelaterade ersättningen ska vara lägre än lönen,
eftersom incitamenten att arbeta inte får försvagas. Den
inkomstrelaterade arbetslivspenningen bör ersätta 80 % av
inkomsten.
Nuvarande system kompenserar inkomstförlust upp till ett
tak högt över normala löntagarinkomster.
Arbetslivsförsäkringen försäkrar mot inkomstbortfall upp till
en normal löntagarinkomst, ca 175 000--180 000 kronor per
år. Inkomstskydd ovanför denna nivå får täckas utanför den
generella tryggheten.
Personliga lösningar
Utöver den generella och obligatoriska försäkringen ska
medborgarna kunna teckna kompletterande försäkringar.
Detta kan ske enskilt eller genom avtal mellan
arbetsmarknadens parter för att trygga en högre materiell
standard för inkomsttagare över normala löner.
Utvidgad trygghet
Människor med funktionshinder och handikapp är ofta
beredda och villiga att arbeta, men deras möjligheter att göra
det är begränsade. Denna ofrivilliga avsaknad av egen
försörjning måste självfallet berättiga till delaktighet i den
generella välfärden. Därför måste handikappade erhålla en
högre nivå för grundpenningen. Denna särskilda
grundpenning ersätter därmed nuvarande förtidspension för
dessa grupper. Även om försörjningen är ordnad genom
arbetslivsförsäkringen ska ambitionen vara att habilitera och
rehabilitera funktionshindrade.
Det är synnerligen angeläget att ta tillvara
funktionshindrade människors arbetsförmåga. Även om
arbetsprestationen är sänkt, finns det arbetsuppgifter som
kan avlönas som deltidsarbete. Viss arbetslön medför att den
särskilda grundpenningen reduceras men på ett sådant sätt
att arbete alltid lönar sig.
Rehabilitering och aktivering
De personer, som hamnar utanför den reguljära
arbetsmarknaden av arbetsmarknadsskäl eller på grund av
förslitningsskador etc., ska ingå i arbetslivsförsäkringen med
krav på rehabilitering och omprövning. Syftet är att återföra
så många som möjligt till delaktighet i det normala
arbetslivet. De som haft inkomst behåller i vanlig ordning
arbetslivspenningen och den övriga grundpenningen. Det är
viktigt både för individen och samhället att på detta sätt
stärka arbetslinjen.
På detta sätt återförs den allt större grupp som i dag
förtidspensioneras till den gemensamma försäkringen. Deras
situation omprövas regelbundet i stället för att de permanent
betraktas som avförda från den vanliga arbetsmarknaden.
Genom att försäkringskassan får ett sammanhållet ansvar för
rehabilitering ökar effektiviteten och uppsikten så att alla
med dessa problem blir aktiverade och kontinuerligt följs
upp. Det är av stor vikt att åtgärder snabbt sätts in för att
rehabilitera och aktivera individen efter sjukdom och
frånvaro från arbetslivet. Ju längre tid i passivitet, desto
större blir risken för att individen inte återgår i arbete.
Aktivering är lika viktig när det gäller frånvaro från
arbetslivet på grund av arbetslöshet. Därför skall en aktiv
arbetsmarknadspolitik föras med vidareutbildning,
omskolning, praktik, beredskapsarbete m.m. Motivet är att
förbättra möjligheterna till nytt arbete och att inte låta
individerna passiviseras och isoleras från det vardagliga
livet.
Vid rehabilitering och aktivering där syftet är att återföra
individerna till ordinarie arbetsmarknad ska ett
aktiveringstillägg erhållas som ger ett ekonomiskt tillskott
ovanpå arbetslivspenningen. Aktiveringstillägget ska ses
som en stimulans till den enskilde och som en ersättning för
ökade kostnader i form av arbetsresor m.m. Denna
reformering innebär att de olika arbetsmarknadspolitiska
åtgärderna och lönegaranti vid konkurser harmoniseras och
samordnas inom den generella arbetslivsförsäkringen.
Självrisk via karens
Alla försäkringar brukar innehålla självrisk. Det ska också
gälla arbetslivsförsäkringen.
Vid sjukdom utgår därför ingen ersättning för
insjuknandedagen och första sjukdagen. Maximalt dras vid
sjukdom 10 karensdagar per år. Vid arbetslöshet gäller fem
karensdagar, vilket också är det maximala antalet
karensdagar under ett år i samband med arbetslöshet.
Ersättningsperiodens längd
Vid sjukdom, verifierad med läkarintyg, finns ingen
begränsning i längden på ersättningsberättigad period i
arbetslivsförsäkringen.
Vid arbetslöshet utgår arbetslivspenningen, under
förutsättning att ambitionen finns att ta ett arbete när sådant
erbjuds. Efter två ersättningsperioder på ett år vardera, med
en sysselsättningsperiod däremellan, utgår inte längre den
inkomstrelaterade arbetslivspenningen. Det innebär att den
försäkrade istället för att bli utförsäkrad efter den sista
perioden tilldelas grundpenning. Deltagande i rehabilitering
eller aktivering i arbetsmarknadspolitiska åtgärder ger
dessutom rätt till aktivitetstillägg.
Sjuklöneperioden
Arbetslivsförsäkringen innehåller en till fyra veckor
förlängd sjuklöneperiod för arbetsgivaren. Under denna
period står arbetsgivaren för grundpenning och
arbetslivspenning, karensdag borträknad, vid sjukdom och
arbetsskada. Vi föreslår i en annan motion förlängningen av
sjuklöneperioden från 14 till 28 dagar.
Finansieringen
Arbetslivsförsäkringen ska i huvudsak finansieras av
avgifter som förvaltas utanför statsbudgeten. Arbetsgivare
och arbetstagare betalar hälften var av avgifterna, via
arbetsgivaravgifter respektive egenavgifter. Det sker genom
en utväxling så att arbetsgivaravgifterna sänks och
bruttolönerna höjs.
Ett samordnat fondsystem för arbetslivsförsäkringen
ersätter nuvarande arbetsmarknadsfonden,
sjukförsäkringsfonden, arbetsskadefonden och
lönegarantifonden. Avgifterna till arbetslivsförsäkringen
tillförs fondsystemet kontinuerligt. Fondsystemet ska inte
tillåtas gå med underskott över en konjunkturcykel.
Dessutom tillförs den av oss föreslagna arbetslivsfonden
medel via statsbudgeten för finansieringen av
grundpenningen.
Denna konstruktion av finansiering innebär flera
fördelar:Ökad stabilitet
Sjuk- och arbetsskadeersättningarna har normalt högst
belastning i högkonjunkturer, medan
arbetslöshetsersättningarna och lönegarantin är relativt
mindre belastade. Det omvända gäller i lågkonjunkturer. En
gemensam finansiering av dessa ersättningar bidrar till att ge
en jämnare belastning av denna del av välfärden.Incitament
för kostnadsansvar
Arbetsmarknadens parter ges ett mer direkt kostnadsansvar
för tryggheten. Därmed skapas incitament för att hålla
kostnaderna inom rimliga ramar.Ökat samhällsansvar
Tydligt samband skapas mellan avtalsförhandlingarna och
konsekvenserna för välfärden.
Socialbidragen -- på välfärdens marginal
Med Centerns välfärdspolitik, byggd på
grundtrygghetsprincipen, skapas en i verklig mening
generell välfärd för den ekonomiska tryggheten. Det innebär
att betydande grupper av människor som idag uppbär
behovsprövade socialbidrag istället flyttas över för att ingå i
den generella grundtryggheten. Det gäller dem som är friska
och inte vill annat än arbeta och svara för sin egen
försörjning, men som inte hunnit eller kunnat kvalificera sig
för dagens inkomstskydd.
Denna systemförändring innebär att en statlig
socialbidragsnorm inte behövs. Den ersätts av
grundpenningen i den av försäkringskassan administrerade
arbetslivsförsäkringen. Därmed inkräktar inte Centerns
förslag till grundtrygghet på den kommunala självstyrelsen
genom statlig centralstyrning.
Socialtjänsten kan då på ett annat sätt än idag ställa upp
för de människor som råkat i tillfälligt men allvarligt
ekonomiskt trångmål genom att bevilja lån. Reglerna ska
dock vara strikta och syfta till att skapa ökad insikt hos den
enskilde om det personliga ansvaret för sin försörjning.
Individuella insatsbehov
De behov av samhällsstöd som faller utanför
grundtryggheten blir endast sådana som inte kan åtgärdas
med andra medel än selektiva. Det gäller bl a individer och
familjer med svårare sociala problem, som drogmissbruk,
kriminalitet eller sjukdom som medför andra problem än
ekonomiska. För dessa har socialtjänsten ansvaret att
rehabilitera, vårda och göra särskilda insatser.
Kommunerna får därmed ett mer renodlat ansvar för
sociala problem och människor som av olika anledningar
utförsäkrats ur arbetslivsförsäkringen genom att inte ställa
upp på de krav som denna innebär.
Med ett renodlat ansvar kan socialtjänsten mer se till
individuella insatser. Det kan handla om att motivera dem
som är i behov av det att ändra sitt beteende och rehabilitera
sig så att de kan försörja sig på egen hand. Socialtjänsten bör
i ett helhetsperspektiv bemöta dessa människor på ett sådant
sätt att de stimuleras till eget ansvar. Socialtjänsten måste
också kunna ställa krav på arbetsinsatser för att socialbidrag
ska utgå.
Hemställan
Med hänvisning till det det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en samordnad
arbetslivsförsäkring vid sjukdom, arbetslöshet och
funktionshinder,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sjuk- och
arbetsskadeberedningen ges tilläggsdirektiv för att lägga
förslag till en samlad arbetslivsförsäkring.
Stockholm den 20 januari 1995
Olof Johansson (c)
Helena Nilsson (c)
Per-Ola Eriksson (c)
Agne Hansson (c)
Andreas Carlgren (c)
Marianne Andersson (c)
Elving Andersson (c)