Regeringen har i sin budgetproposition lagt förslag om att egenkostnadstaket för det beloppsbaserade högkostnadsskyddet för prisnedsatta läkemedel skall höjas från lägst 1 700 kronor till 1 800 kronor. Egenavgiften för prisnedsatta förskrivna läkemedel föreslås samtidigt höjas till högst 135 kronor och till 35 kronor för varje ytterligare samtidigt inköpt sådant läkemedel.
Fördelningspolitiskt är detta ingen bra väg att gå. En höjning av egenavgiften till 135 kronor kan för en medel- eller höginkomsttagare som blott sällan drabbas av sjukdom som kräver medicinering uppfattas som tämligen rimlig. För den kroniskt sjuke, sjukpensionären eller ålderspensionären med enbart folkpension och som årligen kommer upp till högkostnadstaket är den nuvarande nivån 1 700 kronor troligen mycket kännbar och en höjning vore ännu smärtsammare. I och med de besparingsförslag och skattehöjningar som lagts i andra sammanhang och som får effekter på de allra svagastes ekonomi, kommer regeringsförslag att lägga ytterligare sten på börda.
Människor som har lyckan att representera den förkrossande majoritet av svenska folket, som aldrig eller blott undantagsvis nyttjar apotekens tjänster, har dubbel anledning att känna sig nöjda. Förutom att de får vara tämligen friska så kommer de vanligtvis aldrig ens i närheten av medicinkostnader som tangerar högkostnadstaket. Den rimliga slutsatsen av detta borde vara att finansieringen av beparingen i budget på läkemedel först och främst borde bekostas av dem.
En höjning av egenavgiften för inköp av prisnedsatta förskrivna läkemedel till 200 kronor och till 50 kronor för ytterligare samtidigt inköpt sådant läkemedel skulle inte bara medföra att högkostnadsskyddet kunde bibehållas oförändrat, utan förmodligen också att högkostnadstaket kunde sänkas. Detta skulle i sin tur innebära välkomna lättnader för några av de allra svagaste grupperna i vårt samhälle.
Konsekvenserna av den föreslagna förändringen skulle möjligtvis bli att enstaka kunder som fått förskrivning från flera läkare samtidigt eller att betalningssvaga grupper av andra skäl, vid varje enskilt inköpstillfälle, kunde råka i betalningssvårigheter. Enligt uppgift från Apoteksbolaget skulle det problemet kunna lösas via ett enkelt avbetalningssystem.
I det budgetläge som Sverige befinner sig i är det självklart att besparingar på statsbudgeten kommer att drabba alla människor. Men i de stora nedskärningar som med nödvändighet måste göras i transfereringssystemen bör tyngdpunkten av minskade subventioner läggas på dem som har bästa förutsättningarna att bära dem, inte på de svagaste. I läkemedelsbidragssystemet finns möjligheterna att göra den avvägningen.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om läkemedelsförmånen och högkostnadsskyddet.
Stockholm den 19 januari 1995 Ulla Löfgren (m)