I Sverige har vi under många år haft ett högkostnadsskydd
för avgifter i sjukvården. Anledningen till det är i huvudsak
att ingen ska behöva komma i kläm som har ett stort
vårdbehov. Vi har i stort sett varit överens om att sjukvårdens
kostnader till huvuddelen ska bäras gemensamt. Ingen ska
behöva avstå sjukvård av ekonomiska skäl. Detta är en
mycket viktig grundprincip, som även fortsättningsvis med
kraft måste försvaras.
De senaste åren har dock stora förändringar skett
organisatoriskt i vård och omsorg. En del omsorgsfunktioner
har förts över från landsting till kommun och vice versa.
Detta har gjort att även betalningsprinciperna förändrats.
Vem som är huvudman för viss verksamhet är inte det
viktigaste utan det är innehållet och angelägenheten som är
det avgörande. Det är dock viktigt att i en helhet se vad dessa
organisationsförändringar har fått för konsekvenser för den
enskilde när det gäller egenavgifter.
Ett annat område som det finns skäl att analysera är
avgifterna för den förebyggande vården. De förebyggande
åtgärderna har strukturerats på olika sätt. En del görs i form
av generella hälsokontroller i hälsocenter eller liknande
medan en del kontroller görs med den så kallde
screeningmodellen. Avgifterna varierar. De flesta
förebyggande insatser har visat sig vara effektiva och bra.
Många landsting och kommuner har beslutat fortsätta med
förebyggande arbete även om landstingets ekonomi är
ansträngd.
För vissa människor kan det ekonomiskt vara svårt när
man själv får stå för hela kostnaden både vad det gäller avgift
för kontrollen och resan. Särskilt svårt är det för människor
som bor på landsbygden där det är långa avstånd. De flesta
landsting har i dag beställningscentraler där man maximalt
utnyttjar samåkning. Men de som är kallade på hälsokontroll
kan inte i nuläget få del av beställningscentralens service.
Resultatet blir ofta att man uteblir från kontrollen av rent
ekonomiska skäl, vilket står i strid med de övriga
grundläggande principer vi har.
Ett annat område som genomgått förändringar är
hjälpmedelshanteringen. Där finns inga nationella
bestämmelser om kostnader för den enskilde. Detta har
inneburit att kostnaderna för den enskilde blivit betydande i
vissa delar av landet.
I flera landsting har man efter valet genomfört en sänkning
av patientavgiften för läkarbesök och sjukvårdande
behandling. Vid ett ytligt betraktande kan denna sänkning
uppfattas som stöd för de sämst ställda grupperna. Men i
verkligheten är det tvärt om. De som sällan har behov av
sjukvård, enstaka besök under ett år, kommer genom dessa
beslut att få en sänkt sjukvårdskostnad. Samtidigt kommer
de patientgrupper som har de stora behoven, reumatiker,
astmatiker, långtidssjuka äldre och barn med allergier att
drabbas av höjningarna av högkostnadsskyddet.
Vissa deltagare i den politiska sjukvårdsdebatten har inte
kontakt med verkligheten för de patientgrupper som är
utsatta och i stort behov av stöd. Vi hävdar att nivån på
högkostnadsskyddet och vad vi via politiska beslut
inkluderar i detta högkostnadsskydd, är det som till sist är
avgörande för en solidariskt finansierad hälso- och sjukvård.
Tio eller trettio kronors sänkning av patientavgiften har för
utsatta och pressade patientgrupper ingen betydelse. Det är
högkostnadsskyddet som är helt avgörande för de
patientgrupper som är i störst behov av sjukvård.
Vad i motionen anförts bör beaktas vid utformingen av
regeringens proposition med anledning av HSU 2000.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om högkostnadsskyddet.
Stockholm den 19 januari 1995
Chatrine Pålsson (kds)
Rose-Marie Frebran (kds)
Inger Davidson (kds)
Fanny Rizell (kds)
Tuve Skånberg (kds)