Dagens trygghetssystem är resultatet av olika beslut som
tillkommit under flera decennier. Systemen har utformats i
tider av växande ekonomi. Resultatet har blivit ett
trygghetssystem med olika ersättningsnivåer och varierande
finansieringar. Trots att den enskildes behov ungefärligen är
lika stort oberoende av orsak till inkomstbortfallet finns
alltså betydande skillnader i ersättningarna.
Den pågående debatten om trygghetssystemen motiveras
av behovet av utgiftsminskningar, orättvisor i systemen samt
tendenser till överutnyttjande. Incitamenten till sparande och
arbete är i vissa fall otillräckliga.
Det finns nu olika trygghetssystem för att täcka
inkomstbortfall under människans aktiva ålder --
sjukförsäkring, arbetsskadeförsäkring,
arbetslöshetsförsäkring, lönegaranti och föräldraförsäkring.
Utformningen av systemen är inte enhetlig.
Ersättningsnivåerna i systemen varierar från 70 % för de
långvarigt sjukskrivna till 100 % för arbetsskadade.
Inkomsttaken i systemen är inte heller enhetliga. I a-kassan
gäller exempelvis årsinkomster upp till 5,5 basbelopp
(196 350 kronor) medan sjukförsäkringen sträcker sig upp
till 7,5 basbelopp (267 750 kronor). ''Golven'' i de olika
systemen varierar också kraftigt. T.ex. i
arbetslöshetsförsäkringen är lägsta belopp 245 kr/dag (drygt
5 000 kr/månad) medan den lägsta ersättningen i
föräldraförsäkringen (garantibeloppet) ligger på 60 kr/dag.
Utöver de offentliga trygghetssystemen finns
avtalsförsäkringar kopplade till de olika kollektivavtalen
som ''fyller på'' ersättningen för den enskilde vid långvarig
sjukdom, arbetsskada och i vissa fall arbetslöshet. Dessa
försäkringars konstruktion och samordning med de
offentliga försäkringarna varierar. De har delvis en annan
fördelningsprofil än socialförsäkringarna. Villkoren i
avtalsförsäkringarna kan många gånger leda till att förstärka
incitamenten att söka förtidspension.
Utgångspunkter och överväganden vid en reformering
Viktiga grundpelare i den kristdemokratiska ideologin är
personalismen, broderskapstanken och
förvaltarskapstanken. Personalismen betonar frihet och
personligt ansvarstagande. Varje människa är unik.
Broderskapstanken betonar solidaritet och tar sin
utgångspunkt bland annat i den gyllene regeln.
Förvaltarskapstanken betonar ansvaret för våra
gemensamma resurser. I detta ligger också en
effektivitetsaspekt. Att bygga system som är ineffektiva, och
som möjliggör och i vissa fall premierar negativ anpassning
och utnyttjande, strider mot förvaltarskapstanken.
För oss är det inget självändamål att ifrågasätta de system
som finns. Vi tror dock att trygghetssystemen kan göras
bättre genom en ökad fokusering på tre grundbultar:
solidaritet, arbetslinje och renodlade mål.
En första fråga att ta ställning till är om trygghetssystemen
ska vara obligatoriska eller frivilliga. En obligatorisk
försäkring är att föredra av flera skäl. Dels vet vi att en del
skulle avstå från frivilliga försäkringar, men skattebetalarna
skulle ändå vara tvungna att garantera åtminstone en skälig
levnadsnivå om de råkar illa ut. Andra skulle visserligen
försäkra sig, men otillräckligt. Ett tredje och mycket viktigt
skäl för en obligatorisk försäkring är att individer med
särskilt höga risker i olika avseenden skulle få svårt att
erhålla, eller få betala mycket höga premier för, egna privata
försäkringar.
Samtidigt skulle konkurrensen med frivilliga och privata
försäkringar kunna driva fram bra försäkringar och en
tydligare koppling mellan avgift och förmån skulle erhållas.
Trots detta menar vi att skälen är starkare för ett obligatoriskt
och i huvudsak offentligt trygghetssystem. Utrymme för
egna lösningar bör finnas.
En annan viktig förutsättning i ett reformerat och robust
system är att nivåerna i de försäkringar som är utbytbara mot
varandra överensstämmer. Samma ersättning bör därför gälla
vid sjukdom, arbetslöshet och föräldraledighet. En
nettosamordning med individuellt tecknade försäkringar och
avtalsförsäkringar är önskvärd. Detta minskar risken för
överutnyttjande.
Skiss på ett reformerat trygghetssystem
Samhällets skyldigheter måste anses kunna avta i takt med
ökade inkomster, vilket motiverar ett tak för
ersättningsnivåerna. Vi menar att taket bör ligga på
nuvarande högsta nivå i sjukförsäkringen, d.v.s. 7,5
basbelopp.
Vi menar också att det bör finnas en enhetlig lägsta nivå
(golv) i trygghetssystemet på högst 2 basbelopp (knappt
6 000 kr per månad).
Mellan golvet och taket skulle ersättningen kunna ligga på
80 % av inkomsten upp till 5 basbelopp och därefter på 50 %
av inkomsten mellan 5 och 7,5 basbelopp. I förhållande till
nuläget innebär det en förbättrad ersättning för högre
inkomster vid arbetslöshet och en lägre ersättning för högre
inkomster i sjuk- och föräldraförsäkringen.
Antalet karensdagar i de olika delsystemen behöver inte
nödvändigtvis vara lika. Däremot bör de samordnas i någon
form så att det finns ett tak på antalet karensdagar som
sammantaget kan drabba en person under ett år.
Trygghetssystemet, exklusive föräldraförsäkringen, bör
ligga utanför statsbudgeten och finansieras genom egen- och
arbetsgivaravgifter. Jämfört med dagens system är ett ökat
inslag av egenavgifter önskvärt. Enhetliga avgifter bör tas ut
på inkomster upp till 7 basbelopp. Alla inkomster bör vara
med och finansiera basnivån i trygghetssystemet. Detta kan
åstadkommas genom att ta ut förslagsvis en halv avgift på
inkomster över 7 basbelopp. Härigenom ges systemet en
fördelningspolitisk profil till förmån för inkomsttagare med
lägre inkomster. Samtidigt lämnas utrymme för frivilliga
försäkringslösningar för dem som önskar ett förbättrat
skydd.
När det gäller föräldraförsäkringen, som ju är en del av
familjepolitiken, bör den i huvudsak finansieras över
statsbudgeten.
Utredning
Ovan har vi pekat på några brister vi ser i de befintliga
trygghetssystemen. Vi har översiktligt skissat på principer
för en reformering av desamma. Vi har inte berört alla delar.
Arbetsskadeförsäkringen och förtidspensionerna har vi
lämnat utanför ovanstående skiss. Dessutom har vi inte gjort
några kopplingar till det nya pensionssystemet.
Vi menar att det är angeläget att en grundlig översyn görs
av det nuvarande systemet och att förslag tas fram till hur
detta kan reformeras och göras robust för kommande
generationer. En parlamentariskt tillsatt utredning bör
snarast tillsättas med denna uppgift. Utredningen bör arbeta
skyndsamt, så att ett reformerat trygghetssystem kan
genomföras från och med 1997.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en grundlig utredning för att
åstadkomma ett nytt och bättre trygghetssystem.
Stockholm den 19 januari 1995
Alf Svensson (kds)
Rose-Marie Frebran (kds)
Göran Hägglund (kds)
Inger Davidson (kds)
Mats Odell (kds)
Chatrine Pålsson (kds)