Förtidspension är en ersättningsform som skall tillförsäkra
människor rätt till trygghet vid förtida förlust eller
nedsättning av arbetsförmågan.
Man skall -- liksom vid vanlig sjukskrivning -- dels vara
arbetsoförmögen, dels skall denna arbetsoförmåga ha
medicinska orsaker. En person med arbetsoförmåga av
sociala skäl är alltså inte berättigad till förtidspension.
Förtidspension eller sjukbidrag kan beviljas den som har
nedsatt arbetsförmåga och är i åldern 16--64 år.
Vid beräknandet av ATP antas att den försäkrade även i
fortsättningen skulle ha haft en pensionsgrundande inkomst
av samma storlek som tidigare, om han inte hade blivit
förtidspensionerad.
Sedan ATP-systemet infördes 1960 har förtidspensionerna
i stort sett kontinuerligt ökat. Först det senaste året har vi sett
att antalet förtidspensioner och långa sjukfall minskar. Ändå
ökar ohälsotalet. 1993 låg det på 38,7 sjukdagar. För
perioden tredje kvartalet 1993 till och med andra kvartalet
1994 har det ökat till 39,2 dagar. Man måste dock vara
försiktig med att dra allt för snabba slutsatser av detta.
Ekonomiska konsekvenser
Antalet förtidspensioner var 1993 drygt 447 000, till en
direkt kostnad för samhället på drygt 30 miljarder kronor.
Dessutom tillkommer kostnaderna och förmånerna av en
AMF-försäkring i form av AGS och
avtalsgruppsjukförsäkringen. Dessutom betalar en person
som arbetar skatt. Bortfallet av denna skatt bör därför också
räknas in i samhällets kostnader.
Förebyggande verksamhet och rehabilitering
Försäkringskassorna får årligen ca 700 miljoner kronor av
staten för att göra rehabiliteringsutredningar. Ingen skall
förtidspensioneras utan att rehabilitering har prövats. Denna
prövning skall leda fram till rehabilitering där så är möjligt.
Kostnaderna för denna åvilar i första hand arbetsgivaren och
i andra hand försäkringskassan. När det gäller arbetslösa
försäkrade ligger rehabiliteringsansvaret på AMS. I samband
med bedömning av ett presumtivt förtidspensionsärende
skall, förutom ett läkarintyg, infordras ett utlåtande från
arbetsgivaren, en rehabiliteringsutredning, där arbetsgivaren
gör en bedömning om den försäkrades arbetsförmåga, och
arbetsgivaren lämnar förslag till rehabilitering och
omplaceringar.
Erfarenheten har visat att ungefär hälften av företagen gör
rehabiliteringsutredningar. Försäkringskassorna står själva
för resten. Arbetsgivarens bedömningar avspeglar dessutom
sällan den försäkrades arbetsoförmåga utan hans
prestationsförmåga (d.v.s. hans värde för arbetsgivaren). Det
är inte ovanligt att arbetsgivaren genom
förtidspensioneringar kan göra sig av med ''lågpresterande''
arbetskraft. Förändringarna inom företagshälsovården har
försvårat arbetet med rehabiliteringen ytterligare.
Rehabiliterande behandlingar kan utföras inom
landstingens sjukvård, eller vid Riksförsäkringsverkets
sjukhus, men allt oftare blir det privata rehabiliteringsinstitut
som står för behandlingen. De vanligaste
rehabiliteringsanläggningarna är de som behandlar led- och
muskelproblem samt ryggsjukdomar. Här är marknaden stor.
När det gäller psykiatrisk rehabilitering är utbudet betydligt
sämre.
Läkarundersökning och läkarintyg
En förtidspensionering föregås i nästan samtliga fall av en
långvarig sjukskrivning. Den behandlande läkaren har här ett
mycket stort ansvar. En patient som ständigt hävdar att all
behandling är meningslös, ''ingenting hjälper'' upplevs ofta
som en stor frustration för den enskilde läkaren. Att ständigt
höra hur ont en patient har och att han aldrig blir bättre vilka
medicinska eller rehabiliterande åtgärder som än vidtas
upplevs som en stor belastning. När patienten så småningom
ber om förtidspension är det svårt för läkaren att hålla emot.
Ovanstående händelseförlopp är mycket vanligt i de fall då
patienten primärt önskar förtidspension. I flertalet fall har
dessutom patienten en mer eller mindre allvarlig åkomma
varför det kan vara mycket svårt för läkaren att avgöra hur
plågad patienten egentligen är. När det finns sociala orsaker
till patientens arbetsoförmåga har det naturligtvis ingen
betydelse hur mycket man än använder sig av medicinsk
rehabilitering. Den behandlande läkaren har tidigare varit
ensambedömare av förtidspensioner, innan bedömning sker
hos försäkringskassan. Rehabiliteringsansträngningarna
skulle med största sannolikhet bli bättre om det alltid
fordrades en tvåläkarbedömning (peer review) av
pensionsärenden.
Avarter
Reglerna för att erhålla förtidspensioner har bl.a. genom
antagandepoängen varit mycket attraktiva vilket är en av
huvudorsakerna till att vi fått ett ständigt ökat antal
förtidspensioneringar. Att utnyttja ATP-delen i systemet
genom att ta ett tungt men välbetalt arbete är inte ovanligt.
Ibland tar man två arbeten samtidigt så att man får en mycket
hög sjukpenninggrundande inkomst. Efter en lagom lång
tid -- några månader -- går man till en läkare, gärna en s.k.
''sjukskrivningsdoktor'', och ber om sjukskrivning för en
uppgiven sjukdom. Det förekommer att oseriösa läkare inte
ens undersöker patienten. Nu börjar ovan beskrivna
sjukdomsperiod, där patienten aldrig låter sig bli bra. Prövas
rehabilitering sjukskriver han/hon sig igen efter ett par dagar,
han/hon ''klarade inte'' rehabiliteringen. Efter några års
sjukskrivningar har man fått tillräckligt många
pensionspoäng för att gå över till nästa stadium: ansökan om
pension. Detta går oftast lätt och vår patient har nu
förtidspension för resten av livet. Genom att ha bra betalt
under den korta tid anställningen varat har vederbörande det
förmodligen bättre ekonomiskt än många jämnåriga vänner
som försörjer sig genom arbete.
Hur kan man få ned antalet förtidspensioner?
Det är angeläget att få ned antalet förtidspensioner. Vi har
redan i samband med regeringens proposition 1994/95:25
om vissa ekonomisk-politiska åtgärder framfört att de
förslag som presenterades i ''Rätten till förtidspension och
sjukpenning'' (Ds 1994:91) skulle förverkligas. Vi vidhåller
denna uppfattning men mot bakgrund av det allt allvarligare
statsfinansiella läget anser vi att vidare steg måste tas för att
garantera att de som verkligen har ett behov av
förtidspension också får det samtidigt som överutnyttjandet
minskar. Följande åtgärder bör vidtas:Genom ändring i
lagen om allmän försäkring så att inkomst av sjukskrivning
inte jämställs med inkomst av tjänst under de första fem åren
i arbetslivet (AFL 11 kap. 2 a §). På detta sätt kan man inte
''gratisåka'' in i höga förtidspensioner.Genom att kräva
intyg av två läkare undviker man att behandlande läkare
agerar som ''patientens advokat''. Man kan då erhålla en mer
objektiv bedömning av patientens tillstånd. Den andre
läkaren skall vara specialist inom ett område som
överensstämmer med den diagnos den behandlande läkaren
utfärdat för sin patient.Redan i dag låter man en patient
genomgå rehabiliteringsbedömning innan försäkringskassan
accepterar en förtidspension. Detta kan göras till ett
oavvisligt krav.Före återgång till arbete efter en längre
sjukskrivning kan försäkringskassan låta patienterna
genomgå s.k. aktivitetsträning för att stärka muskler som
förlorat styrka under sjukdomen. På detta sätt kan man få fler
patienter att klara återgång till arbete utan alltför mycket
träningssymtom.För att undvika överförsäkringar bör det
råda restriktivitet vad gäller avtalsförsäkringen.Varje
förtidspensionär bör efterkontrolleras vart femte år. Därvid
tar man ställning till om vederbörande kan återgå till arbete
direkt eller efter förnyad rehabilitering. Detta skall gälla
också förtidspensionerade som bor utomlands.
Förtidspensionen ingår som en väsentlig del i vårt
trygghetssystem. Med de åtgärder vi presenterat tillsammans
med vad som föreslogs i Ds 1994:91 kommer
inskränkningarna i mindre utsträckning att drabba den som
har ett reellt behov av förtidspension och förhindrar en del
av det missbruk som otvivelaktigt förekommer. Det finns
som vi ser det ingen anledning att utreda dessa förslag
ytterligare utan riksdagen kan besluta att dessa förändringar
skall gälla från och med den 1 juli 1995.
Det torde ankomma på utskottet att utforma erforderlig
lagtext.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar ändra 11 kap. 2 a § lagen om
allmän försäkring i enlighet med vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om intyg av två läkare vid bedömning
av behov av förtidspension,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om krav på rehabilitering,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om aktivitetsträning,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om avtalsförsäkringen,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om regelbundna efterkontroller av
givna förtidspensioner,
7. att riksdagen hos regeringen begär förslag i enlighet med
Ds 1994:91.
Stockholm den 18 januari 1995
Gullan Lindblad (m)
Sten Svensson (m)
Hans Hjortzberg-Nordlund (m)
Leif Carlson (m)
Gustaf von Essen (m)
Margit Gennser (m)
Stig Grauers (m)
Rolf Gunnarsson (m)
Tomas Högström (m)
Annika Jonsell (m)
Göte Jonsson (m)
Inger Koch (m)
Ulf Kristersson (m)
Margareta E Nordenvall (m)
Bertil Persson (m)
My Persson (m)
Birgitta Wichne (m)
Anna Åkerhielm (m)