Inledning
Förtidspension är en ersättningsform som skall tillförsäkra människor rätt till trygghet vid förtida förlust eller nedsättning av arbetsförmågan.
Man skall -- liksom vid vanlig sjukskrivning -- dels vara arbetsoförmögen, dels skall denna arbetsoförmåga ha medicinska orsaker. En person med arbetsoförmåga av sociala skäl är alltså inte berättigad till förtidspension. Förtidspension eller sjukbidrag kan beviljas den som har nedsatt arbetsförmåga och är i åldern 16--64 år.
Vid beräknandet av ATP antas att den försäkrade även i fortsättningen skulle ha haft en pensionsgrundande inkomst av samma storlek som tidigare, om han inte hade blivit förtidspensionerad.
Sedan ATP-systemet infördes 1960 har förtidspensionerna i stort sett kontinuerligt ökat. Först det senaste året har vi sett att antalet förtidspensioner och långa sjukfall minskar. Ändå ökar ohälsotalet. 1993 låg det på 38,7 sjukdagar. För perioden tredje kvartalet 1993 till och med andra kvartalet 1994 har det ökat till 39,2 dagar. Man måste dock vara försiktig med att dra allt för snabba slutsatser av detta.
Ekonomiska konsekvenser
Antalet förtidspensioner var 1993 drygt 447 000, till en direkt kostnad för samhället på drygt 30 miljarder kronor. Dessutom tillkommer kostnaderna och förmånerna av en AMF-försäkring i form av AGS och avtalsgruppsjukförsäkringen. Dessutom betalar en person som arbetar skatt. Bortfallet av denna skatt bör därför också räknas in i samhällets kostnader.
Förebyggande verksamhet och rehabilitering
Försäkringskassorna får årligen ca 700 miljoner kronor av staten för att göra rehabiliteringsutredningar. Ingen skall förtidspensioneras utan att rehabilitering har prövats. Denna prövning skall leda fram till rehabilitering där så är möjligt. Kostnaderna för denna åvilar i första hand arbetsgivaren och i andra hand försäkringskassan. När det gäller arbetslösa försäkrade ligger rehabiliteringsansvaret på AMS. I samband med bedömning av ett presumtivt förtidspensionsärende skall, förutom ett läkarintyg, infordras ett utlåtande från arbetsgivaren, en rehabiliteringsutredning, där arbetsgivaren gör en bedömning om den försäkrades arbetsförmåga, och arbetsgivaren lämnar förslag till rehabilitering och omplaceringar.
Erfarenheten har visat att ungefär hälften av företagen gör rehabiliteringsutredningar. Försäkringskassorna står själva för resten. Arbetsgivarens bedömningar avspeglar dessutom sällan den försäkrades arbetsoförmåga utan hans prestationsförmåga (d.v.s. hans värde för arbetsgivaren). Det är inte ovanligt att arbetsgivaren genom förtidspensioneringar kan göra sig av med ''lågpresterande'' arbetskraft. Förändringarna inom företagshälsovården har försvårat arbetet med rehabiliteringen ytterligare.
Rehabiliterande behandlingar kan utföras inom landstingens sjukvård, eller vid Riksförsäkringsverkets sjukhus, men allt oftare blir det privata rehabiliteringsinstitut som står för behandlingen. De vanligaste rehabiliteringsanläggningarna är de som behandlar led- och muskelproblem samt ryggsjukdomar. Här är marknaden stor. När det gäller psykiatrisk rehabilitering är utbudet betydligt sämre.
Läkarundersökning och läkarintyg
En förtidspensionering föregås i nästan samtliga fall av en långvarig sjukskrivning. Den behandlande läkaren har här ett mycket stort ansvar. En patient som ständigt hävdar att all behandling är meningslös, ''ingenting hjälper'' upplevs ofta som en stor frustration för den enskilde läkaren. Att ständigt höra hur ont en patient har och att han aldrig blir bättre vilka medicinska eller rehabiliterande åtgärder som än vidtas upplevs som en stor belastning. När patienten så småningom ber om förtidspension är det svårt för läkaren att hålla emot. Ovanstående händelseförlopp är mycket vanligt i de fall då patienten primärt önskar förtidspension. I flertalet fall har dessutom patienten en mer eller mindre allvarlig åkomma varför det kan vara mycket svårt för läkaren att avgöra hur plågad patienten egentligen är. När det finns sociala orsaker till patientens arbetsoförmåga har det naturligtvis ingen betydelse hur mycket man än använder sig av medicinsk rehabilitering. Den behandlande läkaren har tidigare varit ensambedömare av förtidspensioner, innan bedömning sker hos försäkringskassan. Rehabiliteringsansträngningarna skulle med största sannolikhet bli bättre om det alltid fordrades en tvåläkarbedömning (peer review) av pensionsärenden.
Avarter
Reglerna för att erhålla förtidspensioner har bl.a. genom antagandepoängen varit mycket attraktiva vilket är en av huvudorsakerna till att vi fått ett ständigt ökat antal förtidspensioneringar. Att utnyttja ATP-delen i systemet genom att ta ett tungt men välbetalt arbete är inte ovanligt. Ibland tar man två arbeten samtidigt så att man får en mycket hög sjukpenninggrundande inkomst. Efter en lagom lång tid -- några månader -- går man till en läkare, gärna en s.k. ''sjukskrivningsdoktor'', och ber om sjukskrivning för en uppgiven sjukdom. Det förekommer att oseriösa läkare inte ens undersöker patienten. Nu börjar ovan beskrivna sjukdomsperiod, där patienten aldrig låter sig bli bra. Prövas rehabilitering sjukskriver han/hon sig igen efter ett par dagar, han/hon ''klarade inte'' rehabiliteringen. Efter några års sjukskrivningar har man fått tillräckligt många pensionspoäng för att gå över till nästa stadium: ansökan om pension. Detta går oftast lätt och vår patient har nu förtidspension för resten av livet. Genom att ha bra betalt under den korta tid anställningen varat har vederbörande det förmodligen bättre ekonomiskt än många jämnåriga vänner som försörjer sig genom arbete.
Hur kan man få ned antalet förtidspensioner?
Det är angeläget att få ned antalet förtidspensioner. Vi har redan i samband med regeringens proposition 1994/95:25 om vissa ekonomisk-politiska åtgärder framfört att de förslag som presenterades i ''Rätten till förtidspension och sjukpenning'' (Ds 1994:91) skulle förverkligas. Vi vidhåller denna uppfattning men mot bakgrund av det allt allvarligare statsfinansiella läget anser vi att vidare steg måste tas för att garantera att de som verkligen har ett behov av förtidspension också får det samtidigt som överutnyttjandet minskar. Följande åtgärder bör vidtas:Genom ändring i lagen om allmän försäkring så att inkomst av sjukskrivning inte jämställs med inkomst av tjänst under de första fem åren i arbetslivet (AFL 11 kap. 2 a §). På detta sätt kan man inte ''gratisåka'' in i höga förtidspensioner.Genom att kräva intyg av två läkare undviker man att behandlande läkare agerar som ''patientens advokat''. Man kan då erhålla en mer objektiv bedömning av patientens tillstånd. Den andre läkaren skall vara specialist inom ett område som överensstämmer med den diagnos den behandlande läkaren utfärdat för sin patient.Redan i dag låter man en patient genomgå rehabiliteringsbedömning innan försäkringskassan accepterar en förtidspension. Detta kan göras till ett oavvisligt krav.Före återgång till arbete efter en längre sjukskrivning kan försäkringskassan låta patienterna genomgå s.k. aktivitetsträning för att stärka muskler som förlorat styrka under sjukdomen. På detta sätt kan man få fler patienter att klara återgång till arbete utan alltför mycket träningssymtom.För att undvika överförsäkringar bör det råda restriktivitet vad gäller avtalsförsäkringen.Varje förtidspensionär bör efterkontrolleras vart femte år. Därvid tar man ställning till om vederbörande kan återgå till arbete direkt eller efter förnyad rehabilitering. Detta skall gälla också förtidspensionerade som bor utomlands.
Förtidspensionen ingår som en väsentlig del i vårt trygghetssystem. Med de åtgärder vi presenterat tillsammans med vad som föreslogs i Ds 1994:91 kommer inskränkningarna i mindre utsträckning att drabba den som har ett reellt behov av förtidspension och förhindrar en del av det missbruk som otvivelaktigt förekommer. Det finns som vi ser det ingen anledning att utreda dessa förslag ytterligare utan riksdagen kan besluta att dessa förändringar skall gälla från och med den 1 juli 1995.
Det torde ankomma på utskottet att utforma erforderlig lagtext.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar ändra 11 kap. 2 a § lagen om allmän försäkring i enlighet med vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om intyg av två läkare vid bedömning av behov av förtidspension,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om krav på rehabilitering,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om aktivitetsträning,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om avtalsförsäkringen,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om regelbundna efterkontroller av givna förtidspensioner,
7. att riksdagen hos regeringen begär förslag i enlighet med Ds 1994:91.
Stockholm den 18 januari 1995 Gullan Lindblad (m) Sten Svensson (m) Hans Hjortzberg-Nordlund (m) Leif Carlson (m) Gustaf von Essen (m) Margit Gennser (m) Stig Grauers (m) Rolf Gunnarsson (m) Tomas Högström (m) Annika Jonsell (m) Göte Jonsson (m) Inger Koch (m) Ulf Kristersson (m) Margareta E Nordenvall (m) Bertil Persson (m) My Persson (m) Birgitta Wichne (m) Anna Åkerhielm (m)