1. Sammanfattning
I motionen föreslås åtgärder för att göra läkemedelsförsörjningen mer kostnadseffektiv på såväl kort som lång sikt. Totalt föreslås besparingar på drygt en miljard kronor per år.
I motionen görs en genomgång av nuvarande läkemedelsförmåner. Kostnadsutvecklingen redovisas liksom skälen till att kostnaderna stigit så kraftigt de senaste åren.
Den av den borgerliga regeringen tillsatta utredningen LFU 92 föreslog en lång rad åtgärder för att förbättra läkemedelsförsörjningen. Flera av utredningens förslag bör antingen genomföras omedelbart eller studeras mera i detalj. I det senare fallet bör HSU 2000 ges tilläggsdirektiv.
Förändringar av de avgiftsfria förbrukningsartiklarna föreslås, vilket innebär en besparing för staten på brutto 500--600 miljoner kronor.
2. Inledning
De statsfinansiella problemen kräver att alla utgiftsposter i den statliga verksamheten granskas. De politiska lösningar som framför allt nyttjats för att stärka statsfinanserna har i princip haft en sak gemensamt. Staten har vältrat över kostnaderna på konsumenterna genom högre egenavgifter, på kommuner och landsting som fått överta betalningsansvaret och på skattebetalarna som tvingats avstå större andelar av sina inkomster. Åtgärderna har kallats ''sparande'', en oegentlig beteckning. Ett verkligt sparande innebär att resurser används mera effektivt. När det gäller läkemedel innebär det att läkemedelsförsörjningen måste bli mer kostnadsdseffektiv. De förslag som läggs fram i motionen syftar framförallt till detta. Utgångspunkterna är följande:En god läkemedelsförsörjning kan inte begränsas till makt-, pris- eller kostnadsproblem. Läkemedel skall förebygga och bota sjukdomar. Sjukdom ger ofta upphov till en försvagad ekonomi för patienten. Därför måste en viss subventionering av läkemedel finnas. Utformningen av läkemedelssubventioner måste emellertid öka i träffsäkerhet, d.v.s. förmånen skall ges till de individer som drabbas av de högsta kostnaderna.Läkemedelsterapi skall vara kostnadseffektiv både i det enskilda fallet och totalt.Det är rimligt att kostnaderna för läkemedelsterapi delas mellan individ och det offentliga. Vårdproducenternas ansvar för läkemedelskostnaderna bör vidgas. Frågan om ansvar och befogenheter när det gäller läkemedelsförmånen avser tre förhållanden: prissättningen, kostnadsbelastningen och finansieringen.Sverige bör i läkemedelssammanhang betraktas som en helhet, vilket innebär att ansvaret för prissättning och finansiering måste ligga centralt. Att överföra kostnader från central nivå till en lägre nivå betyder inte i sig en besparing. I många fall kan motsatta effekter uppstå.Läkemedelskostnaden utgör en förhållandevis liten del av de totala sjukvårdskostnaderna. De innovationer som kommit fram genom introduktion av nya läkemedel har däremot inneburit betydande förbättringar för patienterna men också ökad kostnadseffektivitet inom vården i form av kortare vårdtider, enklare medicinska procedurer och lägre omsorgskostnader.
Huvuddelen av läkemedelskonsumtionen är att hänföra till äldre patienter med livsvarig medicinering. Ett decentraliserat upphandlingssystem styrt av vårdproducenterna leder lätt till att läkemedelskostnaderna uppfattas som den lättast påverkbara kostnaden. Konsekvenserna för den äldre patientgruppen kan bli allvarliga, allra helst som deras inflytande på det politiska systemet är svagt. En risk med decentraliserade upphandlingssystem är att nya effektiva läkemedel undviks, eftersom de uppfattas som dyrare.
Nya läkemedel är dock i allmänhet mer kostnadseffektiva än äldre varför en fördröjning när det gäller utnyttjande av nya läkemedel är skadlig. Ca 2 miljarder kronor av konsumtionen av receptläkemedlens totalkostnad på 11 miljarder kronor utgör kostnaden för produkter registrerade 1992 eller senare. Nya produkter ger ofta en besparingseffekt på minst 2--3 gånger för samhällets totala kostnader för den behandlade sjukdomen genom besparingar i läkemedelsförmånen, sjukförsäkringen, sjukvården och socialförsäkringen samt genom produktivitetsförbättringar i näringslivet.En minskad introduktionstakt av nya och förbättrade läkemedelsterapier kan få långsiktigt negativa effekter på den svenska innovativa läkemedelsindustrin, som utgör vår mest dynamiska high tech-industri. Läkemedelsindustrin exporterar mer än 90 procent av sin produktion eller för 1994 beräknat till 50--60 miljarder kronor. Produktion, investeringar och forskning skapar många arbetstillfällen i Sverige. Den svenska kliniska forskningens höga kvalitet och rimliga marknadsförutsättningar har bidragit till industrins utveckling. En decentralisering av ansvaret för prissättning och finansiering av läkemedelsförmånen riskerar att framkalla allvarliga störningar. Läkemedelsindustrins intjäningsförmåga kan något oegentligt sägas finansiera läkemedelsförmånen.Distributionen av receptläkemedel vid öppen vård svarar för ca 30 procent av totalkostnaden. Detaljhandelsdistributionen av läkemedel har en unik utformning genom Apoteksbolagets detaljhandelsmonopol. Erfarenhet och teoretisk analys visar att monopol på medellång och längre sikt skapar ineffektivitet.
Med dessa utgångspunkter läggs nu förslag som dels kan genomföras snabbt och som leder till ökad kostnadseffektivitet, dels förslag som kräver en längre genomförandetid men som ytterligare befrämjer en kostnadseffektiv utveckling och som förbättrar och tryggar förhållanden framförallt för patienter med kostnadskrävande läkemedelsterapi och sjukvårdande behandling.
3. Nuvarande regler för läkemedelsförmåner
Vid mitten av 50-talet infördes bestämmelser om begränsning av läkemedelskostnader m.m. Lagstiftningen har ändrats vid ett flertal tillfällen. Förändringar i lagstiftningen har senast skett hösten 1994. Följande läkemedelsförmåner inom den öppna vården gäller för närvarande:Den som lider av långvarig och varaktig sjukdom har rätt att utan kostnad få läkemedel enligt en av regeringen fastställd förteckning över kostnadsfria läkemedel.För förskrivna läkemedel (receptläkemedel) i övrigt är patientens pris enligt huvudregeln högst 125 kronor (regeringen föreslår en höjning till 135 kronor). Detta förutsätter dock att läkemedlet har ett av RFV fastställt pris och att läkemedlet inte är undantaget från prisnedsättning. Köper patienten vid ett och samma inköpstillfälle mer än ett förskrivet läkemedel utgår 25 kronor extra per läkemedelspost. (Beloppet föreslås höjt till 35 kronor). 1975 infördes ett högkostnadsskydd för läkemedel och annan sjukvårdande behandling. Utformningen har ändrats ett flertal gånger. För närvarande gäller att när patientens kostnader för läkemedel m.m. har uppgått till lägst 1 700 kronor (föreslås höjt till 1 800) är patienten befriad från att betala läkemedel och annan sjukvårdande behandling under en tolvmånadersperiod räknat från det första vårdtillfället/läkemedelsköpet. För föräldrar som har vård om flera gemensamma barn under 16 år beräknas kostnadsbefrielsen gemensamt för barnen.Vissa förbrukningsartiklar (stomihjälpmedel, injektions- och testmaterial för diabetiker samt inkontinenshjälpmedel) tillhandahålls kostnadsfritt. Specialdestinerade livsmedel subventioneras också.
4. Kostnadsutvecklingen
Kostnaderna för receptförskrivna läkemedel, fria förbrukningsartiklar och prisnedsatta livsmedel uppgick totalt 1993 till 11 990 miljoner kronor. Därav betalade staten 9 330 miljoner och patienten 2 660 miljoner kronor.
I löpande priser har läkemedelskostnaderna mellan 1989 och 1993 ökat med 54 procent. Motsvarande ökning för förbrukningsvaror och livsmedel har varit 72 respektive 50 procent. Enligt RFV har kostnaderna 1993 för rabatterade läkemedel ökat med 6,7 procent, för fria förbrukningsartiklar med 32,5 procent och för livsmedel med 10,6 procent. Patienternas egenavgifter för läkemedel har som jämförelse ökat från 40 kronor 1981 till 120 kronor 1994. I fast penningvärde motsvararar detta 120 procent eller ca 9 procent per år.
Den låga kronkursen påverkar priserna på importerade läkemedel. Dessa svarade 1993 för drygt 60 procent av läkemedelskonsumtionen. Att kostnadsökningarna för läkemedel (volym och prisökningar) endast uppgått till 6,7 procent tyder på att de utländska företagen inte tillåtits kompensera sig för kronans fall fullt ut. Vid fortsatt låg kronkurs skapas framtida risker för en en höjd prisnivå. Detta gäller framför allt nyintroducerade läkemedel.
5. Orsaker till kostnadsökningen
Kostnadsökningarna för läkemedelsförmånen beror på ökade förskrivningsvolymer, övergång till nyare och dyrbarare preparat, övergång från sluten till öppen vård, ÄDEL-reformen samt kronans sjunkande värde.
5.1. Förskrivningsvolymer
Ökande förskrivningsvolymer beror i första hand på demografiska faktorer. En åldrande befolkning har högre sjukvårdsefterfrågan. Den under 80- och 90-talet kraftigt ökande förtidspensioneringen bidrar också till ökad läkemedelskonsumtion. Ytterligare en orsak till ökande förskrivning kan vara ändrade förskrivningsvanor hos läkarna.
5.2. ÄDEL-reformen
ÄDEL-reformen -- överförandet av ansvaret för omvårdnaden av de äldre från landstingen till primärkommunerna -- har givit upphov till ökade statliga kostnader för läkemedel. När primärkommunerna driver långtidsvård på samma villkor som den tidigare landstingsvården, har kommunerna också övertagit betalningsansvaret för läkemedel. Primärkommunerna har strävat efter att överföra de äldre patienterna till mer hemlika vårdformer, s.k. eget boende. Sjukvårdande behandling och inköp av läkemedel betraktas då som öppenvård även om servicehusets personal ombesörjer inköpen av läkemedel för alla patienter. Apoteksbolagets marginaler ligger ca 10 procent högre för försäljning till öppenvården jämfört med slutenvården, vilket ledde till en kraftig vinstuppgång allrahelst som skillnaderna i kostnader för expedition till ålderdomshem/servicehus och sjukhem (slutenvård) torde vara små om inte obefintliga.
5.3. Nya läkemedel
Ytterligare en faktor som höjt kostnaderna för läkemedel är nya, bättre läkemedel med högre priser (i princip för att täcka forskningskostnader). Ökade kostnader för läkemedel på grund av förnyelse av läkemedelssortimentet utgör dock inte en kostnadsfördyring för vården totalt. Effektivare läkemedel förkortar behandlingstider och åstadkommer lägre operationsfrekvens och underlättar möjligheterna att behandla patienten i öppen vård med minskande vårdtider som följd. En övergång till läkemedelsterapi från mer intensiv sjukvårdande behandling kan leda till fördyringar, om inte de uppnådda rationaliseringsvinsterna ''tas hem''. Frågan berörs senare.
5.4. Kostnadsbedömningarna
Ännu en faktor som försvårar bedömningen av den verkliga utvecklingen av läkemedelskostnaderna är högkostnadsskyddet. Det täcker både sjukvårdande behandling (läkare-, distriktssköterske- och sjukgymnastbehandlingar etc.) och läkemedelskostnader. Det går därför inte att rättvisande skilja på kostnadsökningar för sjukvårdande behandlingar och läkemedelsförsörjningen. Kronans minskande värde försvårar också analysen av kostnadsutvecklingen.
6. Detaljhandeln
Detaljhandelsdistributionen av läkemedel regleras av lagen om detaljhandel med läkemedel. Staten har till Apoteksbolaget överlåtit rätten att driva apotek. Även slutenvården måste upphandla sina läkemedel via Apoteksbolaget även om sjukvården själv kan driva sina sjukhusapotek, d.v.s. den interna apoteksverksamheten.
Läkemedel som subventioneras måste av försäkringsgivaren erhålla ett högsta av försäkringen ersatt pris, vilket fastställs av RFV efter förhandlingar. Vid införandet av apoteksmonopolet överläts prisförhandlingarna med läkemedelstillverkarna/importörerna märkligt nog till Apoteksbolaget. Detta innebar dels att bolaget var ensamdistributörer i detaljhandelsledet, dels kunde bolaget vid förhandlingar fastställa högstpriser för leverantörerna. Apoteksbolaget kunde således förhållandevis suveränt fastställa både apotekens inköps- och försäljningspriser.
6.1. Nya prissättningsrutiner och referenspriser
I och med införandet av ny konkurrenslag i samband med EES-avtalet och EU-anslutningen överläts förhandlingsrätten med läkemedelsleverantörerna från Apoteksbolaget till RFV. Den nya ordningen innebär att RFV och leverantörerna överlägger om det försäkringsmässiga priset på framförallt nyintroducerade produkter. Anser leverantören att det erbjudna priset är för lågt råder fri prissättning, men produkten i fråga subventioneras då inte av läkemedelsförsäkringen. På läkemedel som inte receptförskrivs råder fri prissättning. På äldre produkter där patenttiden gått ut fastställs priset med ledning av det lägsta priset för motsvarande generiska kopior. Det pris som ersätts enligt huvudreglerna kan inte betinga högre pris än 10 procent över den lägst prissatta likvärdiga generiska produkten. Priserna fastställs med i praktiken en sexmånadersförskjutning. Att fastställa referenspriser tätare leder till administrativa merkostnader och läkarna tyngs av informationsflödet. Täta förändringar av referenspriser tvingar till täta produktbyten vilket är en nackdel särskilt för äldre patienter. Vi bedömer att ytterligare besparingar inom referensprisets ram inte är rationellt.
7. Kostnadsutveckling och prissätting i detaljhandeln
Socialförsäkringens läkemedelskostnader utgår till ca 30 procent som ersättning för distribution m.m. av läkemedel mot recept. Kostnaderna är förhållandevis höga, inte minst med tanke på vårt relativt glesa apoteksnät med en övervältring av arbete (=kostnader) på konsumenterna.
I RFVs remisskrivelse med anledning av LFU 92 (SOU 1994:110) konstateras också att produktiviteten är betydligt högre i vissa jämförbara länder. Samma slutsats kom också LFU 92 fram till, men betonade dock att det finns betydande svårigheter att göra internationella jämförelser både vad gäller produktivitet och kostnader. Val av växelkurser vid jämförelser kan bl.a. snedvrida resultatet. Olika institutionella faktorer, t.ex. att Apoteksmonopolet i Sverige har monopol både på öppenvårdsförsäljningen och på försäljningen till slutenvården, ger en skev jämförelse, eftersom slutenvården i andra länder erhåller sina leveranser direkt från partihandeln. Apoteksbolagets genomsnittliga marginaler blir lägre eftersom de avser ett genomsnitt av marginaler till slutenvården (med genomsnittligt lägre marginaler) och öppenvårdsförsäljningen (med genomsnittligt högre marginaler). Enligt förslag i LFU 92 skall möjligheter också öppnas i Sverige för direktleveranser från partihandeln till slutenvården. Detta bör ske snarast möjligt, så att alla prispressande möjligheter inom sjukvården kan tas till vara. En minskning av marginalen med 1 procentenhet skulle innebära 30--40 miljoner kronor lägre kostnader för sjukvården.
Under sista delen av 1970-talet och första delen av 1980- talet var Apoteksbolagets nominella bruttovinster på monopolförsäljningen lägre eller i nivå med motsvarande vinster för dagligvaruhandeln. Under senare år har Apoteksbolaget i förhållande till dagligvaruhandeln legat på markant högre bruttomarginalnivå. Om utvecklingen 1984-- 1993 hade anpassats i samma takt som inom dagligvaruhandeln hade den sammanlagda läkemedelsnotan, d.v.s. utgifterna för allmänheten och RFV under denna period, varit ca 2,5 miljarder kronor lägre. Hade ''benchmarking'' nyttjats för att jämföra Apoteksbolagets utveckling av den monopolsatta bruttovinsten med konkurrensutsatt verksamhet hade prisnivån till konsumenterna kunnat sänkas i en första omgång med 6--7 procent eller 800--900 miljoner kronor per årsbasis. I LFU 92 konstaterades också att företaget inte varit utsatt för tillräcklig konkurrens. ADB-utvecklingen bedömdes som svag och kostnadsredovisning och kostnadskontroll hade betydande brister.
Att förhållandena utvecklats på det här sättet är naturligt eftersom Apoteksbolaget haft fullständig rådighet både över inköpspriser genom priskontrollen och över sina försäljningspriser samtidigt som bolaget haft monopol på försäljningen och produkterna som sålts varit subventionerade.
Fr.o.m. 1 januari 1993 har förutsättningar för statsmakternas styrning av Apoteksbolaget avsevärt förändrats. Enligt 3 § lagen (1981:49) om begränsning av läkemedelskostnaderna, m m skall RFV fastställa pris på läkemedel, som omfattas av läkemedelsförmånen: Lagen ger RFV möjligheter att besluta om Apoteksbolagets marginaler. Frågan är dock inte belyst i förarbetena till lagen. När RFV övertog ansvaret för prissättningen av läkemedel valde RFV att fastställa apotekens inköpspris efter förhandlingar med läkemedelsföretagen för att därefter erhålla försäljningspris genom att den av Apoteksbolagets styrelse fastställda marginalen adderades. Mer kostnadseffektivt vore att RFV förhandlar dels med industrin om inköpspris, dels med Apoteksbolaget eller efter en avreglering med flera distributörer om försäljningspris. När detta senare fastställs skall generella rationaliseringskrav finnas med i beräkningarna.
Inga lagändringar behövs för att genomföra en sådan ändring av fastställande av försäljningspris.
Mot bakgrund av redovisade uppgifter är en marginalsänkning som inbringar ca 500 miljoner kronor inte orealistisk. Apoteksbolaget använder sig av procentuella marginaler som är relativt likartade för hela sortimentet. Omsättningsökningar beroende på en förnyelse av sortimentet ger kraftigt ökade täckningsbidrag, eftersom hanteringskostnaderna i stort sett är konstanta i förhållande till volym (antalet läkemedelsförpackningar) och således endast marginellt påverkas av den ökade omsättningen.
De nu beskrivna förhållandena kommer till synes i Apoteksbolagets stigande vinster, trots att ca en halv miljard kronor kom att ''döljas'' genom betydande förluster på investeringar i bolagets pensionsstiftelse 1991 och 1992. En del av dessa tidigare förluster återhämtades dock 1993. Apoteksbolagets styrelse har konsekvent följt en policy som byggt på att marginalerna skall sänkas först ett år i efterskott. Dessa sänkningar har sedan kompenserats av den fortgående förändringen i omsättning och allt dyrare produkter. Skulle de utländska läkemedelsfabrikanterna i framtiden återvinna en del av ''devalveringseffekterna'' genom sänkt kronkurs skulle Apoteksbolagets vinst öka än snabbare.
De nu berörda faktorerna understryker vikten av att RFV så snart som möjligt tillämpar rutiner som syftar till att påverka Apoteksbolagets marginaler i ett tidigare skede.
Vi föreslår att RFV går över till den föreslagna prissättningsrutinen med inlagda rationaliseringskrav på Apoteksbolaget. Per helår bör detta leda till en kostnadssänkning för staten med 500 miljoner kronor.
8. Avgiftsfria förbrukningsartiklar
Försäkringskostnaderna för avgiftsfria förbrukningsartiklar vid sjukdom -- diabetes, stomi och inkontinens -- ökar kraftigt. Ökningen mellan 1989 och 1993 har uppgått till ca 78 procent.
Ökningstakten var relativt konstant åren 1989--1992 med en svagt minskande ökningstakt från 11 till 9 procent. Ökningen sköt dramatiskt fart mellan 1992 och 1993 med drygt 32 procent. Detta har samband med ÄDEL-reformen.
Förskrivning av förbrukningsartiklar skall ske individuellt för varje patient. Antalet personer som får förskrivna inkontinenshjälpmedel är 200 000, varav 42 000 är sjukhemsboende, ca 100 000 pensionärer i eget boende samt 50 000 personer i aktiv ålder.
ÄDEL-reformen innebär att patient som tidigare vårdats inom den slutna vården fördes över till eget boende med påföljd att läkemedel, förbrukningsartiklar och sjukvårdande behandling bekostades inom öppenvårdens finansieringssystem. ÄDEL-reformen innebar att landsting och kommuner genomförde en skatteväxling samtidigt som primärkommunerna övertog vården av personer som vårdats inom landstingens långtidsvård. I samband med denna förändring hade inte statsmakterna avsett att kommunerna skulle vältra över kostnader för läkemedel och förbrukningsartiklar på den statligt finansierade läkemedelsförmånen. Övervältringen av kostnaden motsvarar ca 20--25 procent av totalkostnaden för inkontinensskydd på drygt 1 miljard kronor, d.v.s. 200--250 miljoner kronor. Motsvarande kostnadsövervältring har också skett på läkemedelssidan.
Inkontinensbesvären kan vara av olika svårighetsgrad. I dag finns möjligheter att lindra och t.o.m. bota besvären med sjukgymnastik, operation och viss medicinsk behandling. När utdelningen av inkontinensskydd sker utan kostnad för sjukvården och patienten blir incitamenten att bota besvären svaga med försämrad livskvalitet, risker för urinvägsinfektioner och betydande kostnader som följd. I detta sammanhang bör också nämnas att det finns inkontinensskydd av icke engångstyp till måttliga priser, med hög livslängd och som är bekvämare att nyttja.
Socialstyrelsen har följt upp ÄDEL-reformen. I denna berörs också användning av inkontinensskydd och utvärderingen visar att förhållandena inte är tillfredsställande. Patienter som inte från början är inkontinenta förmås använda blöjor med manifest inkontinens som följd. Hanteringen av hjälpmedlen visar dessutom på bristande kunskaper.
Med tanke på statens kostnader och de brister i användningen som dokumenterats föreslås följande:
1. Förskrivning av inkontinenshjälpmedel första gången fordrar läkarundersökning eller undersökning av distriktssköterska med särskild kompetens. Om besvären är milda, skall inte engångsmaterial förskrivas utan patienten skall hänvisas till inkontinensskydd som kan återanvändas. Dessa hjälpmedel skall inte subventioneras.
2. Vårdpersonal på sjukhem och servicehus skall informeras om olika behandlingsformer för inkontinens och om användning av inkontinenshjälpmedel etc.
3. Tillkomsten av egenvårdsapotek vidgar försäljningskanalerna för icke engångsmaterial. Postorderhandeln är ett utomordentligt alternativ för den här typen av produkter, som har haft svårt att komma ut på marknaden genom skeva konkurrensförhållanden.
4. Apoteksbolaget har varit dominerande när det gäller leveranserna av inkontinenshjälpmedel. Precis som vid läkemedel som täcks av läkemedelsförmånen skall RFV fastställa det försäkringsmässiga priset eventuellt genom olika upphandlingsförfaranden. Socialstyrelsen skall genom sin tillsyn kontrollera att kapaciteten vad gäller avhjälpandet av inkontinensbesvär är tillfredsställande och att nya behandlingsmetoder uppmuntras.
5. Primärkommunerna, som vid skatteväxlingen tillgodogjort sig kostnader för vård av äldre tidigare sjukhemsboende, bör bära kostnaderna för inkontinenshjälpmedel, 200--250 miljoner kronor. Detta belopp skall avräknas mot det kommunala utjämningsbidraget.
6. All erfarenhet visar att viss egenbetalning krävs för rationell konsumtion. För patienter som är hänvisade till engångsmaterial skall därför viss betalning inrymmas i högkostnadsskyddet som (i enlighet med tidigare förslag från Moderata samlingspartiet) föreslås uppgå till 1 900 kronor. För gravt handikappade patienter med många funktionshinder kan läkare med speciell behörighet ha rätt att skriva ut helt fria hjälpmedel.
De nu föreslagna åtgärderna bör leda till kostnadsminskningar för staten om ca 500 miljoner kronor. Från kommunerna drar staten in 200--250 miljoner kronor motsvarande delar av den tidigare övervältringen av kostnaderna som primärkommunerna har gjort vad gäller läkemedel och inkontinensmedel. 250 miljoner motsvarar endast en del av den övervältring som skett.
Om ca 50 000 patienter med inkontinensbesvär kan hjälpas med enklare hjälpmedel respektive sjukvårdande behandling bör statens kostnader minska med ca 250 miljoner kronor.
Viss betalning via högkostnadsskyddet bör minska statens utgifter med 5--10 procent av halva totalkostnaden på 500 miljoner kronor, d.v.s. 25 respektive 50 miljoner kronor. Kostnaderna drabbar de patienter som har lägst läkemedelskostnad och annan sjukvårdande behandling.
Slutligen kommer effektivare upphandling och RFVs möjligheter att fastställa priser att öka effektiviteten både i upphandling och distribution. En effektivisering på 5--10 procent bör inte vara utesluten, dvs ca 15--30 miljoner kronor.
För att öka kapaciteten vad gäller medicinsk behandling av inkontinens bör staten anvisa 50 miljoner kronor till landstingen. Socialstyrelsen bör vidare ges i uppdrag att utge råd angående inkontinens i enlighet med vad som anförts ovan.
Statens minskade kostnader för inkontinenshjälpmedel uppskattas brutto till 500--600 miljoner kronor.
9. Partihandeln
Apoteksbolaget är ägare till det dominerande partihandels företaget/droghandelsföretaget ADA inom läkemedelsbranschen, som har en marknadsandel på ca 70 procent.
Som framgått av LFU 92 och Konkurrensverkets remissyttrande fordras det mycket starka skäl för att ett ägarsamband skall bestå mellan ADA och Apoteksbolaget. Som ett första steg skall ADA göras till ett självständigt och från Apoteksbolaget fristående företag. Med hänsyn till statens knapphet på finansiella resurser bör en försäljning av ADA övervägas. Det är inte befogat -- med hänsyn till statens skuldproblem -- att staten skall driva ett företag som minst lika effektivt kan drivas i privat regi.
Vi föreslår att ADA i ett första steg skiljs från Apoteksbolaget samt att ADA avyttras så snart lämpligt tillfälle erbjuder sig. Det kapital som frigörs motsvarar en årlig budgetförbättring på 30--50 miljoner kronor.
10. Långsiktiga åtgärder 10.1. Apoteksmonopolet
I ett delbetänkande till LFU 92, SOU 1993:106, föreslogs vissa förändringar i lagen (1970:205) om detaljhandelsmonopol med läkemedel. Förslagen innebar att egenvårdsläkemedel skulle kunna säljas i särskilda egenvårdsapotek samt att allmänna läkemedel (läkemedel som endast behöver åtföljas av information på förpackning och bipackssedel) skulle kunna säljas på allmänt försäljningsställe. Vidare skulle sjukvårdshuvudmän kunna köpa läkemedel för slutenvård direkt från partihandeln. I proposition 1993/94:106 återfanns förslagen. Den socialdemokratiska regeringen drog tillbaka propositionen och anger nu att en samlad proposition skall läggas hösten 1995 mot bakgrund av förslagen i LFU 92. Regeringen har i december 1994 sagt upp avtalet med Apoteksbolaget om monopolrätten på läkemedelsområdet.
De av den borgerliga regeringen föreslagna förändringarna skulle snabbt leda till effektiviseringsvinster dels för sjukvården vad gäller läkemedel till slutenvården, dels genom en bättre tillgänglighet för egenvårdspreparat och vissa hjälpmedel. Av denna anledning föreslår vi att den borgerliga regeringens förslag (prop. 1993/94:106) läggs till grund för beslut under våren 1995.
Ett fullständigt avskaffande av apoteksmonopolet vidgar möjligheterna till rationaliseringar och effektiviseringar inom läkemedelsförsörjningen, vilket framgår av LFU 92s huvudbetänkande SOU 1994:110 samt remisskrivelser från RFV, RRV, Konkurrensverket, Handelsanställdas förbund m.fl.
Vi föreslår att RFV får i uppgift att arbeta fram rutiner som är anpassade till ett apoteksväsende som arbetar under konkurrens samt att utformningen av tillsyns- och kontrollrutiner m.m. i enlighet med vad som föreslogs i LFU 92 studeras i detalj. Målet bör vara att Apoteksbolagets monopol är helt avskaffat 1997/98.
Vår uppfattning är vidare att staten, när avregleringen av apoteksväsendet har funnit sin slutliga form, studerar möjligheterna att omvandla Apoteksbolaget till ett franchiseföretag, vilket skulle underlätta för verksamma apotekare och annan apotekspersonal att etablera sig som egna företagare med kombinerade små- och stordriftsfördelar.
10.2. Landstingen och staten
Som redan påpekats tidigare bör inte Landstingsförbundets förslag att ta över läkemedelsförmånen genomföras. Om Sverige skulle välja en sådan lösning skulle man stanna inför en modell som inte tillämpas i något annat land i Europa.
Som påpekats har Sverige en framgångsrik innovativ läkemedelsindustri. Läkemedel är en ''internationell'' produktionsfaktor inom sjukvården. Läkemedelsindustrin är globalt organiserad. Ett decentraliserat ansvar för prissättning och finansiering skulle försvaga köparnas/vårdproducenternas förhandlingsställning. Ett organiserat samarbete mellan vårdproducenter torde å andra sidan strida mot både svensk och europeisk konkurrenslagstiftning. Samtidigt skulle den svenska läkemedelsindustrins prisförhandlingar i förhållande till andra länders läkemedelsmyndigheter försvagas till nackdel för industrin och den svenska ekonomin. Vår uppfattning är att någon form av s.k. läkemedels-Dagmar inte bör införas.
I LFU 92 anvisades alternativa vägar. Den viktigaste är att stärka föreskrivarens kunskaper om läkemedel, kostnadsmedvetande samt en systematisk utveckling av hälsoekonomiska analyser i samarbete med läkarprofessionen, sjukvårdshuvudmännen och RFV.
Vi anser att dessa förslag skall genomföras.
En effektiv hantering av rätten att förskriva läkemedel måste alltid bygga på god professionalism och djupgående och aktuella kunskaper. Det är därför viktigt att läkarkåren utgör de verkliga beslutsfattarna när det gäller läkemedelsinformationen och inte som idag Apoteksbolaget.
Emellertid behövs det också ekonomiska drivkrafter för att höja effektiviteten vid användning av läkemedel. Vi föreslår två sätt på vilka detta syfte kan uppnås:Dels genom att sjukvårdshuvudmännen själva får bära viss del också av läkemedelskostnaderna i öppenvården. Genom att kostnaderna träffar sjukvårdshuvudmännen ökar incitamenten att ta hem de rationaliseringskostnader som bättre läkemedelsterapi leder till. Att göra en rättvis fördelning av statens ''subventioner'' till landstingsnivå är svårt men inte olösligt. Hur en sådan kostnadsöverföring kan genomföras bör utredas av HSU 2000.Dels genom ett nytt läkemedelsförmånssystem som bygger på att alla svenska medborgare erbjuds ingå i förmånssystemet för läkemedel. Samma villkor skall gälla för alla produkter inom betalningssystemet med undantag för kostnadsfria produkter för barn och ungdom. Alla som väljer att ingå i förmånssystemet skall ha rätt till ''farmacevtisk omsorg''. Den som väljer att stå utanför förmånssystemet skall omfattas av ett likviditetsskydd. Ansvaret för stomi- och förbrukningsartiklar till patienterna skall överföras till sjukvårdshuvudmännen.
10.3. Några grunddrag i det föreslagna systemet
Finansieringen av läkemedelsförmånssystemet skall vara skild från den övriga hälso- och sjukvården så länge nuvarande landstingsmodell för hälso- och sjukvården gäller.
Betalningssystemet för läkemedel föreslås bestå av två alternativ:Det ena bygger på att den enskilde väljer att betala en fast egenavgift -- till exempel 100 kronor i månaden -- till det apotek där han önskar bli stamkund. Avgiften berättigar till receptläkemedel utan ytterligare betalning, om läkemedlet hämtas på stamapoteket. Anlitas ett annat apotek bör en viss avgift utgå som ersättning för hanteringskostnader mellan stamapoteket och det andra apoteket. I likhet med dagens högkostnadsskydd för barn är kostnaden för egenavgiften densamma i det nya betalningssystemet under förslagsvis tre eller möjligtvis sex månader efter det att systemet trätt i kraft. Den som inte anslutit sig till betalningssystemet betalar hela läkemedelskostnaden själv.För att inte stora påfrestande likviditetsproblem skall uppkomma för den som inte väljer att gå in i betalningssystemet, kompletteras detta med ett allmänt likviditetsskydd som omfattar alla medborgare. Den som under ett år har kostnader som är så höga att likviditetsskyddet träder in, erbjuds anslutning i betalningssystemet och egenavgiften betalas då från och med nästkommande månad. I det fall denne avstår från att ansluta sig makuleras tidigare verifikationer och patienten påbörjar en ny tolvmånadersperiod. Utan anslutning till betalningssystemet ges således kostnadsersättningen endast vid det tillfälle då nivån för likviditetsskyddet passeras. Den som önskar ansluta sig utan att ha haft läkemedelskostnader som överstigit nivån för likviditetsskyddet får betala motsvarande likviditetsskyddet i inträdesavgift. Inträdesavgiften minskas dock med erlagda läkemedelskostnader under de senaste 12 månaderna.
Förslaget utgör en skiss och bör utredas vidare. Analyser visar att träffsäkerheten i systemet kan öka högst väsentligt. I LFU 92 beräknades läkemedelsförmånen ge minskande kostnader med i det lägsta alternativet ca 2 miljarder kronor. Vi föreslår att HSU 2000 utreder ett nytt läkemedelsförmånssystem.
Det torde ankomma på vederbörande utskott att utforma erforderlig lagtext.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ytterligare besparingar i referensprissystemet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om fastställande av apotekens inköpspris och utförsäljningspris,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förändringarna av regler för avgiftsfria förbrukningsartiklar,
4. att riksdagen beslutar att ADA ombildas till ett från Apoteksbolaget självständigt aktiebolag i enlighet med vad som anförts i motionen,1
5. att riksdagen som som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en utförsäljning av ADA,1
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Apoteksbolagets monopol,1
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ''läkemedels-Dagmar'',
8. att riksdagen beslutar om ändringar av lagen om detaljhandel med läkemedel i enlighet med förslagen i proposition 1993/94:106,1
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om uttag av läkemedelskostnader från landstingen och om betalningssystem för läkemedel,
10. att riksdagen beslutar om fria förbrukningsartiklar i enlighet med vad som föreslagits i motionen,
11. att riksdagen beslutar anta förslag till lag om ändring i lagen (1981:49) om begränsning av läkemedelskostnader, m.m. innebärande att högkostnadsskyddet lägst skall utgå med 1 900 kr samt att sjukvårdsförmåner m.m. skall utgå i enlighet med vad som anförts i motionen,
12. att riksdagen beslutar att till sjukvårdskostnader m.m. för budgetåret 1995/96 anvisa ett förslagsanslag med 21
840
000
000 kr, vilket med 1
305
000
000 kr understiger regeringens förslag,
13. att riksdagen beslutar att det befolkningsrelaterade finansieringsbidraget till kommunerna minskas i enlighet med vad som anförts i motionen.
Stockholm den 17 januari 1995 Gullan Lindblad (m) Sten Svensson (m) Margit Gennser (m) Leif Carlson (m) Gustaf von Essen (m) Stig Grauers (m) Rolf Gunnarsson (m) Hans Hjortzberg-Nordlund (m) Tomas Högström (m) Annika Jonsell (m) Göte Jonsson (m) Inger Koch (m) Ulf Kristersson (m) Margareta E Nordenvall (m) Bertil Persson (m) Birgitta Wichne (m) Liselotte Wågö (m) Anna Åkerhielm (m)
1 Yrkandena 4--6 och 8 hänvisade till SoU.