Försöksverksamhet med kommunal primärvård pågår för
närvarande i sex kommuner -- Helsingborg, Ale, Aneby,
Katrineholm, Håbo och Sigtuna. Försökstiden omfattar tiden
till slutet av år 1996.
I fem län pågår samordningsförsök mellan
socialförsäkring och sjukvårdshuvudmännen. Dessa har en
försöksperiod till slutet av 1995.
En försökslag från 1 juli 1994 medger att ett antal
kommuner kan arbeta i finansiell samordning mellan
försäkringskassa, landsting och kommun. Ett sådant försök
har Stenungsunds kommun påbörjat. Tio kommuner har
hittills anmält intresse. Försökstiden går ut 1997.
Orsakerna till att försöken behövs är att människor inte får
den rehabilitering, vård och behandling de skulle behöva i
rätt tid. Personer ''bollas'' mellan olika åtgärdssystem,
ersättningsnivåer, kvalifikationsregler och ansvarsområden.
Aktiva åtgärder får inte tillräckligt utrymme. I stället kan
passiv bidragsbetalning bli gällande. Praktisk samverkan kan
försvåras av olika arbetsplatskulturer. För att möjliggöra
sparande måste orsakerna till ohälsa, sociala problem och
bidragsberoende mera effektivt bearbetas. Detta är viktigt för
hela folkhälsoarbetet. Försöken är ett led i att förebygga och
skapa förutsättningar för folkhälsa, att vårda efter bästa
förmåga på effektivast möjliga vis, att vid behov tillfälligt
eller permanent försörja människor som inte kan försörja sig
själva, att återanpassa och rehabilitera människor tillbaka till
samhället, att skapa ett gott liv för personer med handikapp
osv.
Vår välfärd är idag uppbyggd sektorsvis. Från individens
perspektiv finns ett behov av att de olika delarna hänger ihop.
Hälso- och sjukvård, socialtjänst, arbetsmarknadsstöd och
socialförsäkringar är ''kommunicerande kärl''. Samverkan
om resurserna måste därför uppmuntras. En framgångsrik
insats måste baseras på en mix av förebyggande,
behandlande och rehabiliterande insatser. Rehabiliteringens
''Svarte Petter'' innebär att ingen vill ha de olönsamma.
Insatser missar varandra och i stället för en samlad
''rehabtrappa'' innebär det att börja om från början. Många
ser den egna verksamheten som den rätta med den bästa
infallsvinkeln. Problem och lösning definieras från eget
perspektiv. Det kan lätt leda till ''en gång utslagen -- alltid
utslagen''. Motpoler kan uppstå som antingen helt frisk eller
också helt sjuk. Försöken har här sitt berättigande. Ett
samarbete växer fram, och man slipper de snabba
strukturgreppen. Remissvaren till programberedningens
KOMVÅRD, skrift ''Hur ska vi ha't?'', visar stort intresse
från kommunstyrelser i landet för förändringar.
Nuvarande tid för försöken med kommunal primärvård är
för knapp, med tanke på att förberedelserna ofta kommer
igång alltför sent. Det är inte en god styrning att först starta
ett försök som visar sig fungera väl, för att sedan inrikta sig
på förberedelser för att avsluta försöket. Huvuddelen av
kommunerna i primärvårdsförsöken är inriktade på att
fortsätta. Detsamma gäller försöken med trepartssamverkan.
De som bedriver s.k. Finsamförsök har därför begärt att få
förlängd försökstid. Försöksverksamheten innebär att
sjukvårdshuvudmannen ges ett delansvar att täcka
totalkostnaderna också för sjuk- och arbetsskadepenning och
rehabiliteringsersättning. Sjukskrivningskostnaderna skall
belasta sjukvården som i samråd med försäkringskassan
flexibelt skall kunna använda sjukförsäkringspengar till
strategiska insatser inom vård och rehabilitering. Vinst och
underskott delas mellan landstinget och försäkringskassan
respektive staten.
En möjlighet är att förlänga primärvårdsförsöken med
ytterligare två år till år 1998. En annan möjlighet är att ändra
försökslagen så att kommuner och landsting som kommer
överens om det kan överföra primärvården till kommunerna.
Den första möjligheten är att föredra om Socialstyrelsens
utvärdering av försöken först skall kunna diskuteras.
Från olika håll finns önskemål om att vidga försöken till
att också omfatta arbetsmarknadsåtgärder. Ett
välfärdssystem bör vara flexibelt och tillåta olika lokala
initiativ. Därför är det motsägande att begränsa försök i tiden.
Inom ramen för försökslagstiftningen är det viktigt att se till
att tidsgränser som motverkar stimulans till olika åtgärder tas
bort. Utvärderingen behöver egentligen inte vara nationell.
Den skulle kunna ske lokalt för olika geografiska områden.
Ädelreformen nådde inte hela sitt mål. Cirka hälften av
Sveriges landsting har överlämnat hemsjukvården till
kommunerna. I avvaktan på ett framtida beslut om
huvudmannaskap är det viktigt att förutsättningarna för
försöken är tydliga. Ett snabbt beslut måste till om att
försöken kan vidgas, så att arbetsmarknadsåtgärder kan tas
med. En förlängning av försökstiden till 1988 års utgång är
en annan viktig åtgärd. Med en öppen försökslagstiftning
skulle utvärdering kunna bestämmas före ett visst datum
utan att en bortre tidsgräns sätts. Begränsningarna till ett
visst antal orter har en hämmande verkan. Där det finns
förändringskraft borde denna få användas konstruktivt.
Förutsättningar måste också finnas för tillräckligt
genomförandestöd.
Kommuner som ansöker om att få delta i lokal
försöksverksamhet med finansiell samordning mellan
socialförsäkring, hälso- och sjukvård och socialtjänst anger
mål som att minska behovet av socialbidrag, att finna
ärenden med rehabiliteringspotential, att utveckla
samverkan med andra aktörer, att sänka respektive
huvudmans kostnader samt att förebygga sjukdom/ohälsa.
Genom tidiga kontakter skall passiv utstötning förhindras.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om möjlighet till förlängning av
pågående försök inom socialsektorn,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om möjligheten att utvidga försöken
inom socialsektorn.
Stockholm den 17 januari 1995
Ulla-Britt Hagström (kds)