Sverige slåss mot klockan. Tjugofem år av vidlyftig
ekonomisk politik visar idag upp ett förfärande resultat.
Filosofin har varit att förmåner skall utformas för att passa
särintressen och stora väljargruppers krav på
standardökning. Frågan om ekonomin i sin helhet har kunnat
bära de offentliga utgiftsökningarna har inte givits det
utrymme den förtjänar. Det är bakgrunden till de stora
obalanser i Sveriges ekonomi vi idag står inför.
Regeringen säger sig i budgeten ta krafttag mot dessa
uppkomna obalanser. Efter en under föregående höst förd
politik med massiva skattehöjningar och återregleringar på
företagandets och valfrihetens område, har regeringen nu
istället presenterat en rad under oppositionstiden
brännmärkta utgiftsminskningar. Det är bra. Dessvärre
kommer de för sent, höstens många möjligheter har gått
förlorade. De är också otillräckliga.
För en ung riksdagsledamot, född på 1960-talet, ställs
kraven högre på att tänka framåt på kommande generationer.
Högljudda krav från allsköns särintressen måste vägas mot
det rättmätiga kravet att också kommande generationer skall
ges möjlighet att styra fördelningen av de gemensamma
resurserna. Detta omöjliggörs med dagens lånefinansierade
välfärdspolitik. Kopplingen mellan en ansvarsfull
ekonomisk politik och ansvar för kommande generationer
tydliggörs därmed.
Regeringen föreslår olika besparingar som påverkar
dagens sjukvårdsförmåner. I huvudsak rör det sig om mindre
avgiftshöjningar och smärre justeringar av det s k
högkostnadsskyddet. Av propositionen framgår att
regeringen är orolig över kostnadsutvecklingen på detta
område, i synnerhet avseende läkemedelsförmånen.
Ytterligare kostnadsdämpande åtgärder övervägs. För hela
området sjukvårdsförmåner saknas det emellertid ett
grundligt resonemang kring vilka principer som bör vara
vägledande för ett dylikt förmånssystem.
Någon form av högkostnadsskydd behövs. Risken är
annars att orimliga kostnader läggs på svaga grupper, som
t ex äldre och handikappade. Med dagens utformning
uppmuntras på ett olyckligt sätt överkonsumtion av
läkemedel. Istället för att tydliggöra kostnaderna medför
frånvaron av egenavgifter över högkostnadsbeloppet att de
nödvändiga incitamenten mot överutnyttjande uteblir.
Dagens högkostnadsskydd bör därför ersättas med ett
system där egenavgifterna minskar i två faser.
Högkostnadsbeloppet fås fram genom sammanläggning av
redan subventionerade läkarbesök och användande av
receptbelagda läkemedel. Idag utgår ingen kostnad för vård
och läkemedel inom en 12-månadersperiod när väl
högkostnadsbeloppet uppnåtts. Mitt förslag är att den
subventionerade egenavgiften för läkarbesök och läkemedel
kvarstår, men att den halveras när den samlade kostnaden
överstiger 2.000 kronor och reduceras till 25 procent av
avgiften på belopp över 3.000 kronor.
En dylik förändring innebär inte bara en finanspolitisk
besparing i två steg. Statens utgifter för varje enskilt
nyttjandetillfälle minskar samtidigt som den totala
nyttjandegraden sjunker. Man vinner också en ökad
förståelse för de faktiska kostnaderna genom att knyta en
egenavgift till varje nyttjandetillfälle, utan att göra avkall på
principen om kostnadsreduktion för grupper med stort
vårdbehov.
Den samlade besparingen är svår att precisera eftersom
konsumtionseffekten är svår att slå fast. Riktvärdet bör dock
vara en besparing på 1 miljard kronor.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen beslutar om ändring i reglerna för
högkostnadsskyddet för utnyttjande av läkarvård och
receptbelagda läkemedel i enlighet med vad som anförts i
motionen.
Stockholm den 16 januari 1995
Fredrik Reinfeldt (m)