med anledning av prop. 1994/95:26 Förlängning av tiden för stimulansbidrag till kommuner som ökar sitt flyktingmottagande
I propositionen tas frågan upp om en utvidgning av
stimulansbidraget. Det är emellertid också mycket viktigt
att det bidrag som staten ger fungerar på ett bra sätt ute i
kommunerna, dels för flyktingarnas skull, dels också för
kommunernas skull. Till Landskrona, som i dessa frågor får
betraktas som tillhörande storstadsområde
(Malmöregionen), har det under 1994 kommit ca 850
flyktingar. Det skall jämföras med det avtal på 200
flyktingar som kommunen tecknat med Statens
invandrarverk. Med tanke på bl.a. att Landskrona har
tomma lägenheter beräknas mottagandet vid årets slut
uppgå till 1 200--1 300 personer.
De senaste månaderna har en påtaglig ökning av
anknytningsärenden noterats. Någon avmattning förmärks
inte.
Fram t.o.m. september har ca 100 sekundärflyktingar
kommit. Hälften av dessa har bott mer än sex månader i
annan kommun varför Landskrona kommun ej erhåller
stimulansbidraget. De flesta av dem har dessutom ej
påbörjat sfi-undervisning i sin tidigare kommun.
Arbets- och socialnämnden i Landskrona har för 1994
antagit ett program för flyktingmottagandet som
tillförsäkrar flyktingar kvalitet och effektivitet i
mottagandet.
Under maj månad kunde förvaltningen konstatera att de
flesta kvalitets- och effektivitetsmål satts ur spel.
Under våren har administrationen förstärkts med nya
tjänster.
Idag behövs ytterligare personal. Vid senaste
rekryteringen saknas sökande med erfarenhet av
flykting/invandrarfrågor. Lokalerna är nu utnyttjade till
bristningsgränsen så att mycket stora problem med
exempelvis sekretess föreligger.
Möjligheter att expandera i nuvarande lokaler finns inte.
Socialbidragshanteringen dras med kvalitetsbrister p.g.a.
den stora tillströmningen. Arbetsförmedlingens resurser
räcker inte till. Komvux, som ansvarar för sfi, saknar idag
kompetenta lärare efter att under innevarande år ha ett
tjugotal sfi-grupper igång. Nämndens mål att starta sfi en
månad efter ankomst går ej att uppnå.
Många flyktingar är i stort behov av psykiatrisk
behandling, både vuxna och barn, men dessa behov kan inte
tillgodoses på grund av bristande resurser inom sjukvården.
Två socialsekreterare har som huvudinriktning i
flyktingmottagningen att besöka barnfamiljer. Första
delrapporten för 1994 ger en mycket allvarlig bild av
barnens hälsotillstånd.
Förutom att sjukvården har bristande resurser för både
fysisk och psykisk barnhälsovård, dras skolan också med
kvalitetsproblem med tanke på att allt sker snabbt utan
några förutsättningar för planering. Samma problem
föreligger också inom barnomsorgen.
Exempelvis har elever fått vänta två-tre månader innan
gymnasieutbildning kunnat erbjudas.
Från flyktingfamiljerna kommer nu också kritik för att
de anser att deras behov ej kan tillgodoses inom rimlig tid.
Jag vill på detta sätt uppmärksamma riksdagen och
berört utskott på att förutsättningarna för att fullfölja
flyktingmottagandet enligt de mål som uppsatts av
riksdagen ej längre föreligger. Att på kort sikt inte kunna
erbjuda vuxna och barn adekvat sysselsättning, utbildning
och vård innebär på lång sikt uppenbara risker för
svårigheter i integrationsarbetet och därmed motsättningar
i samhället.
Att föreslå lösningar på ett sådant komplext problem är
naturligtvis svårt. Invandrarverket anvisar en väg i sin
anslagsframställning.
En generös flyktingpolitik måste som grund ha en
acceptans hos folkflertalet. Genom kontakter mellan
majoritetsbefolkningen och invandrarna ges möjlighet för
ökad tolerans. Därför har den hittills tillämpade Hela-
Sverige-tar-emot-strategin varit en bra grund för den förda
politiken. På sistone har den dock mött problem genom att
vissa kommuner (storstäderna och vissa grannkommuner)
fått ta emot fler flyktingar än de slutit avtal om och andra
kommuner, främst i Norrland, inte fått det antal flyktingar
de velat ta emot. Denna situation leder till att vissa resurser
för svenskundervisning, daghem, skola m.m. inte utnyttjas
medan väntetiden blir lång och kvaliteten sämre i de
kommuner vars resurser inte räcker till på grund av
planerad inflyttning.
Systemet med generalschablonen till kommunerna tar
inte hänsyn till att följdinvandringen på detta sätt också blir
större till storstadsområden och att dessa därmed får bära
en större andel än andra kommuner av de ökade
kostnaderna.
Enligt verkets mening skulle man kunna komma till rätta
med en del av dessa problem genom att göra systemet med
introduktionslön som ersättning för deltagande i
mottagningskommunens introduktion (sfi, kompletterande
yrkesutbildning m.m.) obligatoriskt. Genom hänvisning till
att en invandrare har sin försörjning knuten till introduktion
i en annan kommun kan storstadskommuner motverka
strömmen av oförutsebara inflyttningar. En sådan ändring
skulle också understödja Hela-Sverige-strategin.
Introduktionens mål är ett arbete som ger försörjning.
Introduktionsplanen -- ett samarbete mellan flyktingen,
kommunen och arbetsförmedlingen -- är det tekniska
hjälpmedel som används för att planera vägen till arbete.
Introduktionsplanen är i dag en förutsättning för
utbetalning av generalschablonen. Det är dock planens
innehåll och genomförande som är det avgörande -- inte att
en planering skett. Därför menar verket att dess
uppföljningsansvar gentemot kommunerna borde innehålla
en möjlighet att innehålla/reducera samt återkräva
schablonersättning helt eller delvis gentemot kommuner
vars introduktionsplaner inte har ett innehåll och
genomförande som överensstämmer med prop 1989/90:105.
En annan väg är att bidraget verkligen följer flyktingen.
En nackdel med detta är naturligtvis risken för segregation
om alltför många flyktingar samlas i samma ort eller
bostadsområde.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av åtgärder för att
undvika en alltför stor koncentration av invandrare till vissa
kommuner.