De allmänna kraven på ett hållbart, ekologiskt anpassat
samhälle nödvändiggör en omställning av energisektorn. I
stället för kärnkraft, vars säkerhetsproblem inte är lösta, och
fossila bränslen, vars användning hotar vår natur och vårt
klimat, måste effektivare energianvändning, energisparande
och övergång till förnyelsebara energikällor premieras.
Elmarknader
Utmärkande för monopolmarknader är att producerad
kvantitet begränsas i syfte att påverka prisnivån för att
företaget skall få maximal vinst. Att utsätta sådana
marknader för konkurrens, så att det enskilda företaget inte
längre kan påverka priset med sådant strategiskt beteende,
räknas som samhällsekonomiskt lönsamt. Det är en ökning
av producerad kvantitet på marknaden som utgör denna
vinst. Samtidigt sker en omfördelning av intäkterna på
marknaden genom lägre priser för konsumenterna och
minskning av det enskilda företagets vinster.
På elmarknaderna, som nu är monopolmarknader, har
olika typer av strategiskt beteende använts i försök att
påverka prisnivån. Nedreglering av kärnkraften med
utdragna uppehåll för reparationer, översyn m.m.,
vattenkraftbolagens spill av vatten osv. är exempel på detta.
Prisdiskriminering, där vissa kundkategorier har kunnat få
betydligt lägre priser, har också varit ett betydande inslag i
den bilden. Trots detta har det varit svårt för kraftbolagen att
hålla uppe de reala priserna under hela 80-talet. Framför allt
sjönk elpriserna kraftigt under 80-talets början. Orsaken är
den betydande överskottskapacitet inom elproduktionen som
byggdes upp under 80-talet.
Om produktionen på denna monopolmarknad är behäftad
med negativa miljöeffekter, har monopolsituationen ändå
inneburit en miljövinst p.g.a. den begränsning av
produktionen som faktiskt skett, genom minskning av
urananvändning och avfall samt en ökad säkerhet. En
avreglering av en sådan monopolmarknad innebär då att
företagen i stället drivs att producera maximalt för att
konkurrera med varandra, och det leder till lägre priser för
att få avsättning för det som kan produceras. Följden blir en
samtidig ökning av de negativa miljöeffekterna.
Avregleringen kan då naturligtvis inte längre betecknas som
en vinst ur samhällssynpunkt utan i stället som en
miljöförlust.
Elproduktion innebär med nödvändighet samtidig
konsumtion. Produktionen kan således inte öka om inte
konsumtionen samtidigt ökar. Om all den överkapacitet som
faktiskt finns på elmarknaderna nyttjas fullt ut skulle följden
av elmarknadsreformen leda till prissänkningar och därmed
en ökad elkonsumtion. Utvecklingen i Norge bekräftar också
detta. De stora förbrukarna kunde med omförhandlingar eller
byte av leverantör sänka sina priser med ca 20 %
under ett år samtidigt som konsumtionen ökade med
över 4 %.
Som
elmarknaderna kommer att vara organiserade för
överskådlig tid framöver är det de stora förbrukarna som
hittills och även framgent kan påverka priserna i sina
förhandlingar med producenterna. Det är med andra ord
inom den kategorin som prissänkningar är att vänta och
därmed en ökad förbrukning.
Till de negativa effekterna av en sådan utveckling måste
man samtidigt räkna de inträdeshinder för ny teknik på
energimarknaderna som blir följden av ett lågt elpris. Här är
det frågan om en produktion som under mer än ett
decennium hjälpligt hållits uppe med statliga subventioner.
Med ett ännu lägre elpris än dagens får den nya
energitekniken än svårare att nå genomslag på någon
marknad. Skall tekniken under sådana förhållanden ha någon
chans att överleva kommer det att krävas än mer av statliga
subventioner.
De negativa miljöeffekterna, spridning av radioaktiv
strålning i kärnkraftens alla led samt växthuseffekt och
försurning p.g.a. fossila bränslen, utgör de sociala kostnader
som följer av energiproduktion. Det finns inga svenska
undersökningar av storleken på dessa kostnader. I
Biobränslekommissionens bilagedel (SOU 1992:91) finns
emellertid en översiktlig sammanställning av internationella
undersökningar på detta område utförd av T. Sterner. Det
vore värdefullt att få denna uppdaterad med nyare
undersökningar.
Även om siffrorna i dessa undersökningar är behäftade
med betydande osäkerhet ger de oss en fingervisning om de
stora kostnader som ackumuleras till framtida generationer
om dagens generationer inte är beredda att bära åtminstone
delar av dem. En central fråga måste då bli: Skall den
bedömning som hittills varit förhärskande fortsätta vars
innebörd är att de fördelar, för dagens generationer, som
intäkterna från kärnkraftsbaserad elproduktion utgör vida
överstiger de förluster framtida generationer åsamkas genom
kostnader för att hindra spridning av radioaktiv strålning av
avfallshantering och eventuella haverier? Hittills har den
förhärskande bedömningen varit att så är fallet.
Vänsterpartiet tar bestämt avstånd från detta.
Därför vore det förödande om elmarknadsreformen leder
till en ökning av den elkonsumtion som i dag sker. Att
ytterligare öka t.ex. näringslivets elberoende vore mer än
oklokt. I framtiden kommer miljökrav att vara en stor
konkurrensfördel. Det finns redan starka sådana tendenser.
Att söka förhala den utvecklingen är inte framsynt.
Det kan naturligtvis inte heller vara ett eftersträvansvärt
mål att ytterligare öka Sveriges elkonsumtion per capita när
den redan är en av de största i världen. På grund av den
rikliga eltillgång vi haft, har Sverige i stället halkat efter
andra industriländer vad gäller energieffektiviseringar
(Nutek, R1994:10 och R1994:54).
Därför vore det synnerligen provocerande om regeringen
lägger fram förslag om en reformering av elmarknaden utan
att beakta den ytterligare miljöbelastning och
undanträngning av miljövänligare teknik som kan ske.
Regeringen måste, i samband med förslaget om
elmarknadsreformen, lägga förslag om åtgärder som
stabiliserar och gradvis minskar elanvändningen med i första
hand effektiviseringar och i andra hand användande av
förnybara energikällor.
Åtgärder för att stabilisera och minska elanvändningen
Under 80-talet har viktiga framsteg gjorts inom
energiforskningen tack vare de statliga stöd som avsatts för
ändamålet. Det gäller såväl energieffektivisering som
förnybara bränslen. Men en gradvis minskning av
konsumtionen kan inte enbart åstadkommas med forskning
och utveckling av ny teknik. Det gäller att denna nya teknik
kommer till användning.
På forsknings- och pilotstadiet är naturligtvis all teknik
extremt dyrbar att producera. Enda sättet att gradvis sänka
relativa produktionskostnader är att tekniken används så att
en ökning av efterfrågan sker, som kan ligga till grund för en
ökad och rationaliserad produktion av den nya tekniken. Det
gäller såväl teknik för effektiviseringar som för förnybara
bränslen. Detta måste beaktas vid ekonomiska jämförelser
med redan befintlig teknik.
Av ovanstående orsaker kan därför följande åtgärder ses
som förslag för att genomförandet av elmarknadsreformen
skall kunna ske utan att elkonsumtionen och därmed
elberoendet ökar och en omställning av energisystemet
äventyras.
Det samhällsekonomiska utrymme för prissänkningar som
uppstår i och med elmarknadsreformen skall avgöra hur stor
elskatten blir. Tjänste-, service- och hushållssektorn är redan
belagda med elskatt. Men det är viktigt att göra skatten så
enhetlig och lika för alla sektorer som möjligt för att undvika
snedvridningar vad gäller samhällets resursfördelning av
arbetskraft, investeringskapital och kunskapsutveckling
mellan olika sektorer.
Om någon samhällssektor skall subventioneras får det i så
fall ske på annat sätt än genom differentiering av
miljöekonomiska styrmedel.
En uthållig utveckling kräver att produktion och
konsumtion styrs i banor som gynnar hushållning med energi
och naturresurser. Vänsterpartiet förespråkar ett aktivt
användande av skatt på energi och miljöavgifter för att skapa
ett samhälle i ekologisk balans.
Vänsterpartiet ser det som nödvändigt att på sikt öka
skatteuttaget på energi och sådan konsumtion som påverkar
miljön i negativ riktning. Detta innebär bl.a. ökade skatter på
t.ex. koldioxid, kväve och svavel, liksom andra åtgärder som
t.ex. avgifter på klorerade organiska ämnen, på arsenik och
krom, förpackningar och sådant avfall som bränns eller
deponeras.
Dessa höjningar måste dock ses i ett samhällsekonomiskt
sammanhang som tar hänsyn till sysselsättnings- och
fördelningspolitiska effekter. Dessa krav kan tillgodoses
genom att intäkterna från de miljörelaterade
skattehöjningarna används för att sänka skatten på arbete
t.ex. genom riktade sänkningar av arbetsgivaravgifterna eller
reducerad mervärdesskatt på tjänsteproduktion.
Vänsterpartiet anser därför att en miljöinriktad
skatteväxling bör utredas och genomföras under 90-talet.
Det är viktigt att påpeka att det här inte är frågan om ökade
kostnader för någon samhällssektor jämfört med dagsläget.
Det handlar i stället om att hindra prissänkningar för
konsumenter (framför allt storförbrukare) som annars skulle
bli fallet och leda till ökad elanvändning.
Regeringen beslutade 1992 om ett borttagande av elskatt
för industrin av konkurrensskäl. Detta skäl är inte längre
giltigt. Det är också oacceptabelt ur miljösynpunkt och
motverkar en nödvändig modernisering och omstrukturering
av industrin. Vi föreslår därför att industrin från den 1 januari
1996 åter blir skattskyldig för elskatt till en nivå som
motsvarar 1/2 av hushållens skatt och en generell höjning av
CO2-skatten med 10 procent. (Se även Vänsterpartiets
skattemotion.)
Organisation för energisystemets omställning
Inom tjänste-, service- och hushållssektorn finns stora
möjligheter att spara el och värme. Konsumentupplysning
om energiåtgång för olika apparatur och produkter är viktig
för att kunna påverka enskilda individers beteende. Av den
anledningen behövs också forskning om hur våra
beteendemönster kan påverkas vad gäller energiaspekter.
Ett ekologiskt tänkande som minimerar energiåtgången i
alla led av byggandet borde tillämpas. Energinormer om
maximal energianvändning per kvm borde utarbetas och
användas t.ex. vid beviljande av statliga ombyggnads- och
nybyggnadslån. I detta sammanhang kan också ingå krav på
exempelvis solvärme för varmvattenberedning sommartid
för att erhålla lån för uppvärmningssystemet. Kommunal
energirådgivning är en annan viktig företeelse som vi
tidigare framhållit, och som minskat under senare år p.g.a.
minskat statligt stöd.
Avsikten med förslaget om en enhetlig elskatt är att skapa
utrymme för sådana åtgärder, inom olika samhällssektorer,
som här skisserats. Det tillskott av medel som skatten jämfört
med i dag skulle tillföra statskassan bör därför gå tillbaka till
konsumenterna inom olika sektorer i form av subventioner
för eleffektivisering och användande av förnybara
energikällor. Åtgärden får på så sätt dubbel effekt,
konsumtionshämmande och effektiviseringsstimulerande.
Inkomna medel kan administreras av Nuteks sektion för
effektivare energianvändning. Men det är också möjligt att
skapa en fristående organisation, efter brittiskt mönster, som
handhar hela omställningen av energisystemet. I en sådan
organisation för energieffektivisering och användande av
förnybara energikällor skall då naturligtvis Nuteks
nuvarande effektiviseringssektion och kanske också delar av
Byggforskningsrådet utgöra grunden.En fristående
organisation för energisystemets omställning bör skapas vars
verksamhet skall finansieras av den ökning av
skatteintäkterna för el som föreslagits ovan.
Avveckling av kärnkraften
Sverige har för närvarande en betydande
överskottskapacitet vad gäller elproduktion. Det har med
önskvärd tydlighet demonstrerats under de senaste årens
tidvis omfattande avställning av ett antal kärnkraftsreaktorer.
Under hela 80-talet har detta faktum resulterat i sjunkande
elpriser, realt sett. Detta har utgjort hinder för energieffektiva
lösningar och användande av förnybara energislag.
Folkomröstningens beslut om kärnkraftens avveckling har
resulterat i ett riksdagsbeslut om avveckling till år 2010.
Avsaknad av konkreta åtgärder och ett ständigt
ifrågasättande av startpunkt och slutdatum för avvecklingen
av svensk kärnkraft har undergrävt trovärdigheten då det
gäller viljan att genomföra folkomröstningens resultat.
Det finns också anledning att befara att de driftsstörningar
som uppträtt i kärnkraftsaggregaten under senare år är olika
yttringar av åldersproblem, som snarare kommer att öka än
att minska. Men det är naturligtvis ändå inte ekonomiskt
försvarbart att göra omfattande reparationer i anläggningar
som skall avvecklas inom några år.
Det saknas regler för hur kärnkraftsavvecklingen skall gå
till och när den skall inledas. Man kan naturligtvis inte kräva
av kärnkraftsindustrin att den skall agera utan sådana klara
signaler från regeringen. Därför föreslåsatt minst två
reaktorer permanent avställs under mandatperioden,att en
avvecklingsplan för resterande reaktorer upprättas och
lagstadgas.
Vänsterpartiet kräver med detta en avveckling av
kärnkraften under ordnade former så att en smidig
anpassning och omställning kan ske för individer och
näringsliv. Det vore förödande om en katastrof framtvingar
ett snabbstopp. Det skulle få ödesdigra konsekvenser i första
hand för människors liv och hälsa under oöverskådlig tid
men också socialt och ekonomiskt. Av den anledningen är
det av utomordentlig vikt att ett första steg påbörjas med
avvecklingen för att vinna erfarenhet inför nästa åtgärd.
Ändå måste en beredskap för det värsta finnas. Därför
krävsen plan för snabbavveckling av kärnkraften vid en
katastrofsituation,en beredskapsplan i händelse av stort
bortfall av el.
I ett flertal motioner de senaste åren har Vänsterpartiet
också visat på det bristfälliga försäkringsskydd som
kärnkraftverkens ägare har och hur detta utlämnar
allmänheten i samband med en olycka. Försäkringsinstituten
vill inte ta på sig det fulla ansvaret för ett kärnkraftverk
eftersom det är omöjligt att göra en fullständig
kostnadsberäkning.
Tjernobylolyckan visar att skadekostnaderna är oändligt
mycket större än vad någon försäkring kan täcka. Ett flertal
andra länder, bl.a. Tyskland, har ett betydligt högre
ansvarighetskrav på kärnkraften. Utöver vad som är fastlagt
av skadestånd via försäkringar och staten har tysk kärnkraft
ett obegränsat ansvar för skador.Riksdagen bör besluta att
även den svenska kärnkraftsindustrin skall ha ett obegränsat
skadeståndsansvar för sin verksamhet.
Kärnkraftens risker begränsas emellertid inte enbart till
haverier och avfallshantering. Även brytningen av uran har
förödande miljökonsekvenser. Det framgick av två artiklar
helt nyligen i Dagens Industri (1994-12-14 och 1995-01-05).
Där kunde vi läsa om uranbrytningens fruktansvärda
följdverkningar i Krasnokamensk, varifrån svensk
kärnkraftsindustri direkt och förmodligen också indirekt
hämtar en betydande del av sitt uranbehov. Det måste vara
regeringens uppgift att se till att kostnaderna för svensk
kärnkraft, i form av förstörd hälsa och miljö, inte drabbar
befolkningen i andra länder.
Regeringen bör därför skyndsamt sända en delegation till
gruvan i Krasnokamensk samt åta sig att bekosta åtgärder för
att förbättra hälsotillstånd och levnadsförhållanden för
befolkningen där. Kostnaderna för dessa åtgärder skall
självklart belasta kärnkraftsindustrin.
För närvarande avvecklas och skrotas kärnvapen i Europa.
Detta arbete borde sammankopplas med avveckling av
kärnkraft så att avvecklings- och destruktionstekniken kan
utvecklas. Här borde IAEA vara en pådrivande kraft.
Vänsterpartiet menar att Sverige skall ta nya initiativ för att
främja IAEA:s arbete på detta område. Samtidigt måste
denna organisation ytterligare anstränga sig för att förhindra
spridning av klyvbart material.Sverige bör verka för att
IAEA arbetar mer med avveckling och destruktion av
kärnkraft och kärnvapen och att kärnkraften avvecklas
internationellt.Riksdagen skall förbjuda export av
kärnkraftsteknologi.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om elmarknad och åtgärder för att
minska elanvändningen,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan
ändring av NUTEK:s och Byggforskningsrådets
organisation att en fristående organisation för
energisystemets omställning skapas enligt vad som anförts i
motionen,
3. att riksdagen beslutar att två reaktorer inom
kärnkraftssektorn avställs under mandatperioden enligt vad
som anförts i motionen,
4. att riksdagen beslutar om en avvecklingsplan för
resterande reaktorer enligt vad som anförts i motionen,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att det bör upprättas en plan för snabbavveckling av
kärnkraften vid en katastrofsituation enligt vad som anförts
i motionen,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att det bör upprättas en beredskapsplan i händelse av stort
bortfall av el enligt vad som anförts i motionen,
7. att riksdagen beslutar att den svenska kärnkraftsindustrin
skall ha ett obegränsat skadeståndsansvar för sin verksamhet
enligt vad som anförts i motionen,1
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om IAEA och avvecklingen av
kärnkraft och kärnvapen,
9. att riksdagen beslutar förbjuda export av
kärnkraftsteknologi.
Stockholm den 22 januari 1995
Gudrun Schyman (v)
Hans Andersson (v)
Ingrid Burman (v)
Björn Samuelson (v)
Eva Zetterberg (v)
Lennart Beijer (v)
1 Yrkande 7 hänvisat till LU.