Regeringen beslöt den 5 maj 1994 att ge förlängt tillstånd
för forskningsreaktorn R2 i Studsvik med tio år trots att
miljökonsekvensbeskrivning saknas, trots att
avfallssituationen är oklar och behovet av forskningsreaktor
kan ifrågasättas, då man numera kan producera isotoper för
medicinsk forskning i s.k. cyklotron. Miljöpartiet de gröna
har många anmärkningar mot Studsvik och verksamheten
där. SKI är statens tillsynsmyndighet och det yttersta
ansvaret har regering och riksdag. Det har varit många turer
runt Studsvik och man kan undra om lämpligheten att låta
denna typ av verksamhet bli kommersiell. Hur blir insynen
i detta bolag? Vilka intressen går först, de kommersiella eller
säkerhetsmässiga?
Bakgrund
Studsvik har under de senaste åren genomgått en
bolagisering. Studsvikskoncernen är ett dotterbolag till
Vattenfall. I höstas breddade man ägandet och Atle Swedech,
Euroventures Nordica II och Företagskapital blev
majoritetsägare. I Studsvik finns forskningsreaktorn, R2, och
den tar bl.a. fram radioisotoper till radiofarmaka som säljs
på världsmarknaden. Kärnreaktorn är det centrala i företaget,
där produktionen av radioisotoper är en liten del av
verksamheten. De stora områdena är att man här provar och
testar kärnbränsle samt bestrålar och provar olika material,
där huvuddelen av beställningarna kommer från landet.
Efterfrågan av dessa tjänster ökar och däribland de
utländska.
Utländskt kärnavfall
I somras inkom en ansökan från Studsvik via SKI till
regeringen om utökning av slutlagring av utländskt
kärnbränsle och sekundäravfall från behandling av utländskt
kärnavfall. Statens kärnkraftsinspektion (SKI) överlämnade
den 18 juli 1994 ett förslag till regeringen som går ut på att
tillmötesgå Studsviks önskemål och godkänna slutförvaring
av ''högst 10 kg uran och plutonium''. Studsvik hade begärt
att få lagra 50 kg varje år. I december svarade regeringen på
detta och godkände 25 kg uran och plutonium utländskt
avfall till 30 juni 1997 samt 250 kg lågaktivt kärnavfall.
Kärntekniklagen otillräcklig
För första gången har den nya kärntekniklagen använts för
att utöka slutlagring av utländskt kärnavfall. Man har använt
5 § kärntekniklagen om ''synnerliga skäl''. Kärntekniklagen
är juridiskt otillräcklig och 5 § är en s.k. gummiparagraf.
Högaktivt avfall
Idag finns utländskt höganrikat kärnbränsle, HEU, vid
Studsvik, som Studsvik har svårt att avhända sig. Det är USA
som har en del av de 15 000 element som lagrats i världens
försöksreaktorer i Studsvik och som de egentligen är
skyldiga att ta tillbaka. Hösten 1993 fanns totalt 657
utbrända bränsleelement, varav 451 HEU-element (High
Enriched Uranium) och 206 LEU-element (Low Enriched
Uranium) i Studsvik. Varje år tillkommer 40--50 nya LEU-
element. Det höganrikade bränslet skulle ha tagits tillbaka,
men miljöorganisationer i USA lyckades utfärda ett
moratorium 1988 för upparbetning av materialet, därmed har
transporten tillbaka hindrats. I augusti gick en transport med
HEU-element från Sverige men den stötte på problem. När
lastfartyget, ej avsett för nukleär transport, låg ute till havs,
hade starka reaktioner väckts i USA. Demonstrationer och
domstolsbeslut förhalade införseln. Detta gällde två
fartygslaster från Europa. Till slut togs båtarna in under
militärbevakning och starka protester. Det är tydligt att
befolkningen och senaten inte vill ta emot det högaktiva
avfallet, eftersom det inte finns någon metod att lagra det.
Avfallet är av vapenkvalitet. Samtidigt har Sverige problem
med utökning av kärnavfall som inte passar våra lager. T. ex.
har 64 HEU-element övergått från kategori 2 till kategori 1.
För kategori 1 har Studsvik ingen lagringsmöjlighet.
Anrikningsgraden
Sedan två år tillbaka använder Studsvik LEU-bränsle. Man
har övergått från 93-procentigt till 20-procentigt anrikat uran
i sin verksamhet. (En vanlig kärnreaktor använder en
anrikning på 3--5 %). Studsvik har begärt att få fortsätta sin
verksamhet med LEU-bränsle. De anser att en
slutdeponering av utbränt LEU-bränsle med lägre
anrikningsgrad i Sverige är ett möjligt alternativ ifall USA
inte kan ta tillbaka detta använda kärnbränsle. Studsviks
strategi är att mellanlagra LEU-elementen i CLAB (centrala
lagret för använt bränsle) och sedan slutlagra dem i Sverige
ifall USA inte har möjlighet att ta tillbaka avfallet. CLAB är
inte byggt för denna höga anrikningsgrad hos kärnavfall.
Förtätning av lager
S.k. förtätning har skett för att kunna lagra ytterligare
använt bränsle. Här finns motstridiga uppgifter om
lagringsutrymme. Studsvik förklarade 1991 att det fanns
plats till år 1999. I slutet av 1993 kom Studsvik in med
ansökningshandlingar, där det står att det finns plats till år
2012 fastän ingen utbyggnad har skett under tiden eller under
de senaste fem åren.
SKI har svarat på en skrivelse från FMKK (Folkkampanjen
mot kärnkraft-kärnvapen) att anledningen till skillnaden är,
att bedömningen 1991 var konservativ och att vissa element
(från Ågestareaktorn) förts över till CLAB. De bedömer
därför Studsviks ansökan om utökning av utländskt
kärnavfall som ''realistisk''. Miljöpartiet de gröna anser att
forskningsreaktorn i Studsvik skall stängas, att
serviceverksamheten åt kärnkraftsindustrin skall avvecklas
utom det som sammanfaller med rivning av de tolv
reaktorerna, att kärnavfall efter HEU och LEU i R2 skall
återgå till USA, att import av kärnämne och kärnavfall skall
stoppas liksom slutförvar av utländskt kärnavfall och
mellanlagring av LEU-element i CLAB. En utredning
angående lagret, dess innehåll, förtätning m.m. måste göras
och problemet med HEU-elementen lösas. Kärntekniklagen
måste ändras, så att det blir förbjudet att slutlagra utländskt
kärnavfall i Sverige. En plan för avveckling och rivning av
R2-reaktorn samt omhändertagande av rivningsavfallet skall
tidigareläggas och upprättas senast den 31 december 1995
liksom ett program för omhändertagande av använt bränsle
från R2-reaktorn.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om verksamheten vid Studsvik,
2. att riksdagen hos regeringen begär lagförslag om ändring
av kärntekniklagen i enlighet med vad i motionen anförts,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att stoppa forskningsreaktorn,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om miljökonsekvensbeskrivning för
verksamheten,
5. att riksdagen hos regeringen begär en utredning
angående lager vid Studsvik i enlighet med vad i motionen
anförts,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att avveckla servicen till
kärnkraftsindustrin utom vad som anförts om rivning av de
tolv reaktorerna,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om höganrikade kärnbränsleelement
HEU och lösning av detta problem,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om låganrikade kärnbränsleelement
LEU, mellanlagring m.m.,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att stoppa all import av kärnämne
och kärnavfall till Studsvik,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att ompröva den ''realistiska''
bedömningen och återkalla beslutet om utökning av
utländskt kärnavfall,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att kommersiellt ekonomiska
intressen går före säkerhet, strålskydd och miljö vid
Studsvik,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att HEU och LEU skall återgå till
USA.
Stockholm den 24 januari 1995
Eva Goe s (mp)
Birger Schlaug (mp)
Marianne Samuelsson (mp)
Elisa Abascal Reyes (mp)
Ragnhild Pohanka (mp)
Annika Nordgren (mp)
Barbro Johansson (mp)
Gudrun Lindvall (mp)