Investeringar i elproduktionsanläggningar är mycket
långsiktiga: för vindkrafts- och mottrycksanläggningar 20 --
30 år och för vattenkraftsanläggningar 40 -- 50 år.
I Sverige saknas en lämplig finansiering för denna typ av
investering. De stora kraftbolagen kan till större delen
finansiera nya anläggningar med medel från äldre avskrivna
anläggningar. Men de stora kraftbolagen investerar sällan i
små produktionsanläggningar. Det är mindre företag som
försöker få igång småskalig elproduktion genom att rusta
upp äldre vattenkraftverk. Detta hindras ofta av bankers och
låneinstituts krav på omedelbar avkastning, något som ej är
möjligt i elproduktionsanläggningar.
Vindkraft och biobränslebaserad kraftvärme har för
närvarande investeringsbidrag och därför är utvecklingen för
dessa produktionsformer tillfredsställande. Småskalig
vattenkraft saknar investeringsbidrag och därför har
upprustningen nästan avstannat även om lämpliga objekt inte
saknas.
I 1991 års energiöverenskommelse fastslås att landets
elförsörjning skall tryggas genom ett varaktigt, helst
inhemskt och förnyelsebart energisystem samt
energihushållning. Även inom EU finns klara mål för
förnyelsebar energi. Den s.k. Madriddeklarationen anger att
år 2010 skall 15 % av den nuvarande icke förnyelsebara
energin vara ersatt med energi från förnyelsebara
energikällor.
Men målet om en utveckling av förnyelsebar energi kan
inte uppnås om förutsättningarna är för dåliga. Ett av de stora
hindren är bristen på lämplig finansiering. Vattenkraft hade
tidigare en lämplig finansiering, vattenlånefonden (SFS nr
787--789 år 1919) vilken var i kraft åren 1919--1978. År
1978 ansågs den inte längre behövlig då branschen
bedömdes själv kunna klara finansieringsfrågorna. I ett av
remisssvaren ansågs det dock att den borde finnas kvar för
småskalig vattenkraft.
Vattenkraftlånefonden innebar ett stort uppsving för
utbyggnaden av vattenkraften och bidrog till utvecklingen av
välfärden i vårt land. I dag är behovet av lämplig finansiering
för små anläggningar minst lika stort som 1919. Staten bör
därför ta initiativet till en ny finansieringsfond, tillgänglig för
småskaliga, förnyelsebara energiproduktionsformer.
En sådan fond, energiförnyelsefonden, kan t.ex.
finansieras med en ökning av kärnkrafts- och
vattenkraftsskatten. En höjning med ex.vis 0,2 öre/kWh ökar
statens intäkter med ca 250 miljoner kronor per år. Dessa
medel kan då nyttjas för utlåning till små
produktionsanläggningar efter liknande principer som för
den gamla vattenkraftlånefonden. Räntan skall vara
förmånlig och amorteringen anpassas till projektets
livslängd. På detta sätt får staten avkastning på utlånade
medel, om än måttligt, samt utlånat kapital åter efter
slutamortering.
Staten förlorar således inte på denna verksamhet men
skapar däremot förutsättningar för att få fram ''nygammal'',
miljövänlig elproduktion, som kan bidra till att ny fossil
elproduktion ej blir nödvändig i vårt land. Sverige har i Rio-
överenskommelsen förbundit sig att inte öka utsläppen av
koldioxid.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av en ändamålsenlig
finansiering för småskalig elproduktion.
Stockholm den 21 januari 1995
Lennart Beijer (v)
Owe Hellberg (v)
Jan Jennehag (v)
Maggi Mikaelsson (v)
Karl-Erik Persson (v)
Hanna Zetterberg (v)