Deponeringen i Forsmarkslagret fortsätter trots att
berggrunden i området är genomkorsad av sprickor, att
området genomkorsas av en skjuvzon, att läckage från lagret
är ofrånkomligt i framtiden, att kontroll på sikt blir omöjlig,
att förhandskontrollen innan man fört ner avfall varit
obefintlig, att miljökonsekvensutredning i ordets rätta
bemärkelse inte företagits före idrifttagningen, att lagret
bryter mot Östersjökonventionen (förbud mot
havsdumpning), osv.
Låg- och medelaktivt kärnavfall
Förutom det högaktiva bränslet uppstår överallt inom
kärnkraftsindustrin avfall med lägre koncentration av
radioaktivitet. Eftersom koncentrationen är lägre är också
strålningsnivån lägre, för övrigt är det i stort sätt samma
isotopsammansättning med samma halveringstider. Flera
tusen kubikmeter sådant avfall produceras varje år vid våra
kärnkraftverk, och inte heller för detta avfall finns någon
deponeringsmetod som i verklig mening gör det ofarligt för
framtida generationer. I industrins propaganda framställs
ofta det låg- och medelaktiva avfallet (även kallat drift- eller
reaktoravfall) som om det mest bestod av skoskydd och
arbetskläder. Istället är det så att den mest väsentliga delen
utgörs av kärnkraftsverkens vattenreningsfilter. Det är
filtermassor med så hög aktivitet att en person som
uppehåller sig invid dem under ett par minuter kan få hela
den årsdos som tillåts för personal i radiologiskt arbete.
Flertusenårsperspektiv
Istället för att informera om detta går kraftindustrin genom
SKB ut med ett påstående som blivit till en myt: att
radioaktiviteten i avfallet skulle ha avklingat till fullständig
ofarlighet inom några hundra år. Detta är ren och skär
desinformation. Myndigheterna talar istället om avfallet som
ett problem i flertusenårsperspektiv. Runt om i världen
gräver man nu ner driftavfallet i marken eller deponerar det
på soptippar eller i gamla gruvhål. I Sverige har man valt att
lägga det i ett jättelikt bergrum under havet utanför Forsmark
kallat SFR (Slutförvar för reaktoravfall). Räknar man på de
officiella uppgifterna om vad som får föras ner i lagret, visar
det sig att en enda liter av innehållet i SFR-lagrets mest
radioaktiva del, silon, efter 500 år fortfarande innehåller 1
million Bq och en dödlig dos (1 mikrogram) plutonium.
Läcker ut i Östersjön
När lagret är fyllt, någon gång efter år 2010, kan man
antingen fylla igen infarten och stänga av pumparna, så att
grundvattnet får strömma in eller man kan fortsätta hålla
avfallet under uppsikt och låta pumparna arbeta i hundratals
år. Om lagret får vattenfyllas kommer radioaktiviteten att
sakta men säkert läcka ut i grundvattnet och i Östersjön.
Lagringen av kärnavfall under havsbotten strider mot
internationella principer som Sverige sagt sig stödja,
nämligen att låg- och medelaktivt avfall bör placeras i
landbaserade lager skilda från ekosystemen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att lagring av kärnavfall under
havsbotten strider mot internationella principer,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att låg- och medelaktivt avfall bör
placeras i landbaserade lager skilda från ekosystemen,
3. att riksdagen hos regeringen begär en utredning av den
kärntekniska verksamheten i SFR (Slutförvar för
reaktoravfall),
4. att riksdagen beslutar att inget ytterligare kärnavfall får
föras ned i SFR-lagret utanför Forsmark innan den begärda
utredningen presenterats,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om de risker de radioaktiva
filtermassorna utgör,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om det tusenåriga perspektivet för
avklingningen,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om den information som SKB delger
allmänheten om SFR, bl.a. om avklingning av radioaktivt
avfall.