Ersättningen för kraft levererad från små
produktionsanläggningar (högst 1 500 kw effekt) har länge
varit en debatterad fråga.
Före 1978 fanns över huvud taget inget regelverk i Sverige
och ersättningen sattes mycket godtyckligt, nästan utan
undantag till producentens nackdel. Detta förhållande blev
uppmärksammat och 1978 kom den första anvisningen för
ersättning benämnd EKOVISAM. Detta var en
rekommendation utgiven av Svenska Elverksföreningen till
sina medlemmar, men många distributörer var inte villiga att
efterleva ersättningsprinciperna i EKOVISAM.
1984 gjorde dåvarande Statens Energiverk en utredning
om förhållandena för små vattenkraftverk, varvid
redovisades ett flertal fall av felaktiga ersättningar till små
kraftproducenter. Statens Energiverk ansåg därför att man
borde överväga lagstiftning inom detta område. Efter
ytterligare fall av felaktiga ersättningar infördes 1988 en
ändring i ellagen, där distributörerna ålades mottagningsplikt
samt att lämna skälig ersättning för lokal småskalig
elproduktion.
Förhållandet mellan producenter och kraftköpare blev nu
bättre, men de små producenterna har kritiserat EKOVISAM
för att den ensidigt har framtagits av kraftköpare.
EKOVISAM anses svår att tolka och anses ge för låg
ersättning.
I arbetet med att införa en ny ellag i Sverige har
poängterats att de små elproducenternas ställning ej får
försvagas. Flertalet riksdagspartier har ansett att de små
producenternas ställning måste stärkas och även riksdagens
näringsutskott har poängterat detta vid sammanträde våren
1994.
Den vilande ellagens bestämmelse om ersättning till små
elproducenter är ej lätt att tolka. Kraftköparnas uttydning är
en sänkning på upp till 25 %, alltså tvärtemot riksdagens
intentioner. Om den vilande ellagen är svår att tolka kommer
den att skapa många nya tvister och en osäkerhet som
hämmar utvecklingen av förnyelsebar energi.
Ett av energipolitikens viktiga mål är just att främja
utvecklingen av förnyelsebar energi, vilket klart framgår av
1991 års energiöverenskommelse. Den nu arbetande
Energikommissionen torde knappast komma till någon
annan mening.
En avreglerad elmarknad, där uppdelningen på en nätdel
och en leveransdel är en komplicerande faktor, skulle
försvåra ersättningsfrågorna. En modell skulle kunna vara att
Affärsverket Svenska kraftnät blir köpare av elkraft från små
elproducenter.
Det kan i detta sammanhang vara viktigt att understryka
det självklara faktum att produktionskostnaderna i små
anläggningar är högre än i äldre, helt eller delvis avskrivna
anläggningar som stora vattenkraftverk och kärnkraftverk.
Ett av skälen till detta är givetvis att små anläggningar är mer
personalintensiva, vilket i detta fall knappast kan ses som en
nackdel ur samhällets synpunkt.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om prissättningen för små elproducenter.
Stockholm den 21 januari 1995
Lennart Beijer (v)
Owe Hellberg (v)
Maggi Mikaelsson (v)
Karl-Erik Persson (v)
Hanna Zetterberg (v)