med anledning av prop. 1994/95:35 Sveriges anslutning till Världshandelsorganisationen m.m.

Den nya världshandelsorganisationen (WTO) skall
övervaka det omfattande regelverk, som blev resultatet av sju
års tidtals mycket besvärliga GATT-förhandlingar i den sju
år långa Uruguayrundan. När undertecknandet till slut kunde
ske i Marrakech den 15 april i år, var det en framgång för
frihandeln i så måtto att hotet om handelskrig har avvärjts.

WTO-avtalet kan bli ett verksamt medel för att bemöta
protektionistiska åtgärder av det slag, som USA och EG
brukat tillgripa när deras företag hotats av utländsk
konkurrens: antidumping, importkvoter, ''frivilliga''
överenskommelser mm.

Dessa världshandelns huvudaktörer har emellertid inte
ratificerat avtalet ännu och inte heller den tredje, Japan. De
protektionistiska krafterna stärktes i det amerikanska
kongressvalet i november, och det är illavarslande för
frihandeln.

De rika länderna talar med kluvna tungor i
handelspolitiken. De starka omger sig själva med skydd,
samtidigt som de kräver att de svaga skall avskaffa sina. De
skuldsatta u-länderna har genom
strukturanpassningsprogrammen tvingats avskaffa sina
importskydd. Samma gäller EU:s politik gentemot Öst- och
Centraleuropa, som lett till att Västeuropa fått ett växande
handelsöverskott mot dessa länder.

Mot den bakgrunden är det oroväckande att ministrarna i
Marrakech deklarerade att de avsåg att eftersträva en
samordning av handels-, penning- och finanspolitiken,
inbegripet samarbete mellan WTO, IMF och världsbanken
för att kunna få större samordning av den globala
ekonomiska politiken. Så länge Världsbanken och IMF styrs
av triumviratet USA-EU-Japan, befinner u-länderna sig i ett
underläge.

Det bör vara Sveriges uppgift att stödja de fattiga länderna
mot världshandelns giganter. Det vore rimligt om de fick ett
tidsbegränsat skydd för sina ''infant industries'', tills de kan
möta konkurrenterna på världsmarknaden.

Vinnare och förlorare

Sverige tillhör dem som vinner på GATT-uppgörelsen.
Enligt vad den dåvarande Europa- och
utrikeshandelsministern uppgav i december 1993 skulle
vinsten för svenska konsumenter och företag bli mellan 60
och 80 miljarder kronor per år. Sedan dess har kalkylerna
skrivits upp, och vinsten för världsekonomin kan bli dubbelt
så stor som GATT tidigare trodde eller 510 miljarder dollar
om året.

Vinnare blir Asien (utom Indonesien), EFTA, EU, Japan,
Latinamerika, USA, OSS-staterna -- och de transnationella
företagen. Förlorare blir Mellanöstern, Gulfstaterna, Afrika,
Östeuropa och Kanada. Indonesien förlorar omkring 18
miljarder kronor per år, medan Japan vinner 300 miljarder.
Förlorar gör också fattigbönderna i u-länderna.

Kalkylerna bygger på antaganden om vinsterna av kraftigt
ökad världshandel. Varuhandeln beräknas växa med 50 % till
år 2005. Men de bortser från kostnaderna för miljön. Skulle
de kostnader som alla trafikslag åsamkar samhället i form
av slitage och miljöförstöring räknas som minusposter vid
uppskattningar av välfärdsvinster av ökad handel, är det
troligt att skattningarna visar sig kraftigt överdrivna.
Resultatet skulle till och med kunna bli negativt.

Om u-länderna i handelssystemet

WTO skall befrämja u-ländernas integrering i
handelssystemet. Men utfallet av Uruguayrundan innehåller
inte bara förbättringar utan även försämringar för dem.

De u-länder som exporterar jordbruksprodukter, kommer
genom de striktare stödreglerna, främst beträffande
exportsubventioner, att få större möjligheter att konkurrera
på världsmarknaden. Däremot förlorar de u-länder -- och det
gäller främst de minst utvecklade länderna i Afrika söder om
Sahara och Egypten -- som är beroende av livsmedelsimport
och kommer att få betala högre priser.

Det s.k. TRIMs-avtalet (avtalet om handelsrelaterade
investeringsåtgärder) kan bli ett hinder för u-länder att bygga
upp industrier. USA drev här fram en rad förbud, exempelvis
mot krav på ett visst inslag av lokalt tillverkade komponenter
som villkor för utländska investeringar. U-länderna
betecknade detta med rätta som ingrepp i varje lands
suveräna rätt att utforma sin investeringspolitik inom ramen
för sina utvecklingsansträngningar. Även om de fått längre
övergångstider än i-länderna, måste deras intressen bevakas
vid den översyn som skall göras om fem år.

Även TRIPs-avtalet (avtalet om handelsrelaterade
aspekter av immaterialrätter) gynnar i-länderna, som får
bättre patentskydd mot piratprodukter från framför allt de
nyindustrialiserade länderna. Det handlar inte bara om
märkeskläder och -klockor utan även om läkemedel, som
kopierats och sålts billigt i u-länder. För u-länder som är
starkt beroende av jordbruket, innebär sättet att lösa frågan
om patenträttigheter en förlust. Nu kommer transnationella
bolag att kunna hämta dessa länders växtarter och spannmål,
vidareutveckla dem i sina laboratorier och ta patent på
produkterna. Dessa kommer sedan att säljas dyrt till
ursprungsländerna. Det gäller exempelvis medicinalväxter,
som genom den nya gentekniken blivit intressanta för de
stora läkemedelsbolagen.

Om handel och miljö

Miljöfrågorna som sådana har inte varit något särskilt
förhandlingsområde i Uruguayrundan. Vid ministermötet i
Marrakech beslutades emellertid att upprätta en speciell
miljökommitté i GATT/WTO och ett arbetsprogram för
denna antogs.

Ur miljösynpunkt är det en framgång att det nya avtalet om
tekniska handelshinder anger skydd för hälsa, säkerhet och
miljö som legitima syften, och att det nu inte endast är en
varas egenskaper som omfattas utan även hur den tillverkats.

I regeringens proposition förs ett tämligen rudimentärt
resonemang om den ökade handelns inverkan på miljön, och
inga bedömningar görs av t.ex. den ökade trafikens inverkan.
Det är först på ett mycket sent skede som miljöaspekterna
kommer in i resonemangen.

Den ökade långtradartrafiken som med all sannolikhet blir
en följd av avtalet på samtliga kontinenter är ett betydande
miljö- och kostnadsproblem. Avgasutsläppen ökar
försurningen av mark och vatten vilket i sin tur ger effekter
på växtligheten. Slitaget på vägar i såväl i- som u-länder
härrör i stor utsträckning från den tunga lastbilstrafiken som
inte bär sina egna kostnader, eftersom anläggningar av
infrastruktur oftast belastar skattebetalarna eller
persontrafiken på väg. En del forskningsresultat pekar på att
kostnaderna för lastbilstransporter skulle behöva tredubblas,
om lastbilstrafiken skulle bära de kostnader den orsakar
samhället i form av vägslitage och miljöpåverkan.

Sjöfarten åsamkar också världsamfundet avsevärda
kostnader i form av ständiga utsläpp av olja och andra
föroreningar i haven som nedsätter havens
produktionsförmåga och åsamkar skador på djur och växter.
Dessa miljöskador drabbar såväl i-länder som u-länder. Den
internationella sjöfarten är också i viss utsträckning i
praktiken oreglerad vad gäller skydd för miljö, hälsa och
säkerhet därför att fartyg registreras i vissa småstater som har
rudimentär lagstiftning och saknar verklig sjöfartsinspektion
och kontroll av fartyg. Även grundstötningar och haverier
orsakar samhället kostnader.

Flygets utsläpp av avgaser är också ett miljöproblem som
påverkar såväl försurning som atmosfäriska förhållanden.

Mycket kan inte lösas genom WTO

De resultat som uppnåddes i Uruguayrundan avses leda till
ökad frihandel. Men det betyder inte rättvis handel, eftersom
den sker mellan styrkemässigt mycket ojämna parter. För att
minska klyftorna i världen och åstadkomma en hållbar
utveckling måste villkoren för u-länderna förbättras med
hjälp av andra instrument.

Handelsavtal med ''grön protektionism'' och
socialklausuler blir verkningslösa, när missförhållandena i u-
länderna ytterst beror på fattigdomen, och i-länderna inte
ändrar sin livsstil. Företagen måste påverkas att ta ett etiskt
ansvar för hur de varor tillverkas, som de importerar.
Rovdriften på människor och miljö är svår att stoppa med
generella regler av WTO:s slag. Förutsättningarna växlar
från region till region, från land till land. I tillväxtländerna i
Asien och Latinamerika är fria fackföreningar en
förutsättning för att få slut på barnarbetet och få bort farliga
arbetsmiljöer och usla anställningsvillkor. I Afrika söder om
Sahara handlar det om att öka den inhemska
livsmedelsproduktionen och få möjlighet att förädla
råvarorna för att minska beroendet. EU måste öppna sig mer
för dessa länders bearbetade varor.

Arbetet för friare världshandel måste åtföljas av ökade
insatser för att de mänskliga rättigheterna skall efterlevas
bättre, både de medborgerligt-politiska och de ekonomiskt-
sociala. Rätten till utveckling får inte bli en tom fras.

Biståndet till u-länderna måste öka, om de skall kunna
inlemmas i världshandeln. Utöver bistånd för att utveckla
sina ekonomier, kommer de att behöva stöd för att bygga upp
administrations- och förhandlingskapacitet och effektiva
tullväsen.

I-länderna har gett upprepade löften om ökat bistånd. De
gjorde det vid FN:s barntoppmöte, på Riokonferensen om
miljön, och nu utställs återigen biståndslöften i WTO.
Samtidigt har många i-länder minskat sitt bistånd, även
Sverige. OECD-länderna har bara kommit halvvägs till
målet, 0,7 procent av BNP.

Vänsterpartiet får anledning återkomma med förslag i
dessa frågor.

Sverige och de fortsatta förhandlingarna

WTO blir nu forum för fortsatta handelsförhandlingar. Här
måste Sverige delta aktivt för att övervaka efterlevnaden för
att undvika uppkomsten av handelsblock och förebygga
handelskrig.

Den kommitté som skall upprättas för förhandlingar om
handel och miljö, kan bli ett viktigt forum för nytänkande,
och Sverige skall vara pådrivande i detta arbete. Regeringen
bör i WTO såväl som i EU driva kravet att sambandet mellan
ökad handel och ökade miljöstörningar på grund av trafik
kartläggs. De samhälliga kostnaderna för upprätthållande av
trafiksystem bör också studeras för att få en klarare bild av
vari de s.k. välfärdsvinsterna består.

De negativa effekterna av jordbruksreformen för u-länder,
som är nettoimportörer av livsmedel, måste motverkas,
vilket Sverige bör arbeta för i den nya jordbrukskommittén,
som skall övervaka avtalet.

De fortsatta förhandlingarna om tjänstehandeln, som inte
kunde inte slutföras i Uruguayrundan, gäller finans-, tele-,
sjöfarts- och personrörlighetstjänster. Denna tjänstehandel
domineras av i-länderna och några stora u-länder, som
utvecklat en egen tjänstesektor. Det handlar här om centrala
utvecklingsfrågor som villkoren för teknologiöverföring,
och i u-länderna fruktar man att bli än mer beroende av de
stora transnationella företagen. Sverige måste stödja u-
ländernas ekonomiska självständighet och rätt till
utveckling. Löftet om tekniskt och finansiellt samarbete för
att genomföra avtalets bestämmelser i u-länderna måste
infrias.

För att motverka de negativa effekterna av TRIMs-
avtalet -- exempelvis dyrare läkemedel och utsäden -- bör
reglerna för patenträtten anpassas bättre till u-ländernas
behov.

I dessa förhandlingar kommer Sverige genom EU-
medlemskapet inte längre att vara förhandlingspart i WTO i
de delar som faller under EU:s kompetens. Enligt EG-
domstolens utslag den 15 november är handeln med varor en
ren EU-fråga. Tjänstehandeln ingår i EU:s
kompetensområde så länge det inte handlar om förflyttning
av personer. Villkoren för att sätta upp dotterföretag på
tjänsteområdet är en fråga där EU och medlemsländerna har
delat ansvar.

Sverige skall verka för att WTO-avtalen genomförs på ett
ekologiskt ansvarsfullt sätt och i en riktning som befordrar
u-ländernas långsiktiga utveckling.

Detta arbete skall Sverige bedriva inom WTO, så långt
EU-medlemskapet tillåter det, såväl som inom EU.

Samtidigt skall Sverige på andra vägar verka för att u-
länderna får möjlighet att inlemmas i den friare
världshandeln på ett sätt som gagnar dem och deras
medborgare. Ett nära förestående tillfälle blir det sociala
toppmötet i Köpenhamn i mars. Här skall Sverige agera med
kraft för att i-länderna skall uppfylla målet för sitt u-
landsbistånd, 0,70 procent av BNP.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att tillvarata u-ländernas intressen
vid översynen av TRIMs-avtalet,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om aktiv svensk medverkan för att
förhindra uppkomsten av handelsblock och förebygga
handelskrig,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om svenskt agerande i såväl WTO
som EU för att få sambandet mellan ökad handel och ökade
miljöstörningar på grund av trafik kartlagt,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om tekniskt och finansiellt samarbete
för att genomföra TRIPs-avtalet i u-länderna,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige såväl inom WTO som
inom EU skall verka för att WTO-avtalen genomförs på ett
sätt som är ekologiskt ansvarsfullt och befordrar u-ländernas
långsiktiga utveckling.

Stockholm den 21 november 1994

Gudrun Schyman (v)

Hans Andersson (v)

Ingrid Burman (v)

Björn Samuelson (v)

Eva Zetterberg (v)