En finansiell kris kan ta sig många olika former. En stat
eller en kommun kan t.ex. inte gå i konkurs men väl inställa
betalningarna, vilket sett ur låntagarnas synvinkel är lika illa.
Detta skedde mellan 1982 och 1985 i ett antal länder med
början i Mexico, följt av 37 andra stater, vilket skapade stora
problem främst för de amerikanska storbankerna. Under åren
1980--1993 gick totalt närmare 1 400
banker i USA i konkurs.
Formell konkurs och likvidation har använts för de svenska
försäkringsbolagen Njord (1991) och Svenska Kredit (1992)
liksom för Gota AB, moderbolag i Gotakoncernen (1992).
Under de fyra åren 1990--1993 uppgick de samlade
kreditförlusterna i de svenska bankerna till 180 miljarder kronor,
motsvarande 20 %
av utlåningen. Under de fyra åren 1920--1923 förlorade
bankerna i Sverige 12 %
av utlåningen i kreditförluster. Likheten i storlek,
förlopp och orsaker i de två krisperioderna är påtaglig.
Den starka uppgången i den svenska ekonomin under
1980-talet övergick mot slutet av decenniet i en kraftig
överhettning. Problemkedjan kan beskrivas så här: Tillväxt --
avreglering -- finansiell bubbla -- bankkris. Från 1985 till
1989 steg de svenska aktiekurserna realt med 150 %
(lika mycket som i Japan), efter en fördubbling redan
under den tidigare femårsperioden. Avregleringarna av
kredit- och valutamarknaderna ledde tillsammans med en
överhettad samhällsekonomi till en snabb ökning av
efterfrågan på lån, vilket gav en snabb expansion av
bankernas lånestockar. Den höga inflationen drev upp
byggkostnader och fastighetspriser. Under 1980-talet steg
sålunda priserna på kommersiella fastigheter med över 1 000 %.
Priserna på olika tillgångar steg mer i Sverige än i
många andra länder. En förklaring är att det var först 1989
som det blev tillåtet att fullt ut investera i tillgångar
utomlands. Efterfrågan stimulerades av att det var billigt att
låna pengar, eftersom det gamla skattesystemet gjorde det
möjligt för många inkomsttagare att övervältra en avsevärd
del av lånekostnaderna på samhället och andra skattebetalare
genom avdrag för skuldräntor.
När tillgångspriserna föll dramatiskt uppstod problem för
spekulanterna, främst fastighetsförvaltande bolag. Minst tre
fjärdedelar av bankernas kreditförluster härrör från
fastighetslån. Bankernas motdrag för att försvara sig blev
högre krav på låntagarna, vilket tillsammans med den djupa
lågkonjunkturen ledde till en kraftig nedgång i utestående
krediter och större spännvidd mellan ut- och inlåningsräntor
i syfte att öka intjäningen.
Fallande priser på olika tillgångar gjorde hushåll och
företag ''fattigare''. Samtidigt var skuldsättningen efter
1980-talets snabba kreditgivning fortsatt hög. Berörda
hushåll och företag började då sälja ut sina tillgångar och
spara mer för att kunna klara räntebetalningar och betala
tillbaka skulder. Åren 1991 och 1992 gick botten ur den
svenska fastighetsmarknaden. Allt fler fastighetsbolag gick
i konkurs. Under våren 1990 till 1992 hade bankerna
reserverat ca 120 miljarder kronor för konstaterade och
befarade kreditförluster. I vissa banker blev förlusterna så
stora att bankernas existens hotades. Sverige var inne i en
finanskris. Vi får gå 70 år tillbaka i tiden för att hitta dess
motsvarighet.
Bankkrisen har drabbat oss alla. Antingen har vi betalat för
krisen i egenskap av skattebetalare, eftersom 65 miljarder
kronor gått som stöd från staten till bankerna.
Eller också har vi betalat i egenskap av långivare till
bankerna, dvs. insättare, eller som låntagare. En vidgad
räntemarginal på 3 procentenheter betyder att svenska
hushåll och småföretag betalat ca 20 miljarder kronor
per år sedan 1991 i merkostnad, också i syfte att
rädda bankerna från deras egna misstag. I vissa fall har
skattebetalarna till och med fått ''betala två gånger''. Det
gäller t.ex. den typ av spekulationer där Nordbankens
förlustbolag i fastighetsbranschen köpts ut av andra bolag
som sedan genom att köpa upp industriföretag kunnat skriva
av förlusterna mot vinster i dessa företag. Skattebetalarna har
sålunda först fått bidra till statens insats i Nordbanken och
sedan ännu en gång till förlustavdragen som i vissa fall
uppgår till i storleksordningen 250 miljoner kronor.
För
att trygga stabiliteten i betalningssystemet och säkra
kreditförsörjningen har staten tvingats intervenera i
banksystemet. Detta har skett i form av en bred garanti i syfte
att garantera bankernas och mellanhandsinstitutens
förpliktelser. Därutöver har staten lyft ut dåliga lån i
Nordbanken och Gota Bank -- 67 miljarder kronor
till Securum och 42 miljarder kronor
till Retriva. Dessa bolag ägs nu helt och hållet av
staten, varför återvinningar vid försäljningar av tillgångarna
tillfaller staten/skattebetalarna. Rekonstruktionen av de
understödda bankerna hanteras sedan mars 1993 av den för
ändamålet inrättade Bankstödsnämnden.
Avregleringen av kreditmarknaden innan det gamla
skattesystemets lånedrivna mekanismer hade tagits bort är en
av orsakerna till överhettningen och därmed till krisen. Att
själva banksystemet emellertid bär en stor del av ansvaret för
de kreditförluster som inneburit stora påfrestningar för
samhällsekonomin och för skattebetalarna torde stå utom
alla tvivel. Östgöta Enskilda Bank fångar i sin årsredovisning
1991 på ett uppriktigt sätt in problemet: ''Förlusterna har
orsakats av att banken lämnat sina naturliga
kompetensområden och sin kärnverksamhet bakom sig.''
Dålig och inkompetent kreditprövning och kreditgivning i
bankerna förklarar till en inte ringa del de stora förlusterna.
En mycket stor del av dessa förluster har uppenbarligen fallit
på ett litet antal stora krediter, krediter som är av en sådan
storleksordning att beslut därom rimligen borde ha tagits
högt upp i bankernas organisationer. Det betyder att det
direkta ansvaret i stor utsträckning faller på bankernas
styrelse och ledning. Bankerna kan också kritiseras för att de
lånat stora belopp till finansbolag utan att skaffa sig
tillfredsställande insikt i deras kreditvärde. Anmärkningsvärt
är också i flera fall revisorernas passiva agerande.
Nedanstående tabell sammanfattar de statliga
stödinsatserna.
Det statliga bankstödet 1992--1994, mkr
Konvertibla skuldebrev (kapitaltäckningsskydd)
2 500
0
0
Totalt
2 500
0
0
Totalt bankstöd
88 080
65 277
60 477
Källa: Regeringens skrivelse 1993/94:238, sid. 24 med
komplettering för 1993/94 från Bankstödsnämnden.
Facit av bankkrisen och inte minst statens stora direkta
engagemang i bankverksamheten har tydliggjorts i ett läge
då Sverige befinner sig i en statsfinansiell kris och tvingas
till hårda åtstramningar i ekonomin. En stor del av de
nödvändiga åtstramningarna har drabbat och kommer att
drabba stora medborgargrupper som uppbär vanliga
löneinkomster och aldrig varit involverade i den stora
spekulationskarusellen kring banksystemet. Många av dem
som på grund av minskade ersättningar i
socialförsäkringssystemet och reducerade barnbidrag
tvingas dra ner på sin levnadsstandard ställer sig med rätta
frågan på vilket sätt banker och finansbolag kommer att få
bära sin andel av ansvaret för finanskrisen. För att på ett
trovärdigt sätt kunna förankra den krispolitik som är alldeles
nödvändig för att Sverige åter skall bli ett land som försörjer
sig självt genom eget arbete, måste regering och riksdag nu
därför förklara för svenska folket på vilket sätt de i bankerna
insatta skattemedlen kommer att återvinnas.
Samtidigt är det nödvändigt att ställa större krav på både
de institut som är under tillsyn och på den myndighet --
Finansinspektionen -- som utövar tillsynen. En översyn av
regelverk och tillsynsmyndighetens verksamhet är därför
enligt vår mening nödvändig.
Vi föreslår att regeringen i en s.k. vitbok på ett enkelt och
lättfattligt sätt förklarar bank- och finanskrisens bakgrund
och orsaker, och samtidigt då klargör på vilket sätt ansvaret
från berörda banker och finansinstitut kommer att utkrävas
och hur det skattestöd som vissa banker erhållit kommer att
återvinnas.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om bankernas ansvar och återvinnande av
skattemedel.
Stockholm den 25 januari 1995
Bengt Silfverstrand (s)
Bo Nilsson (s)