Regeringen tillsatte i december 1994 en särskild utredning
för att undersöka om den kooperativa företagsformen
missgynnas. Bakgrunden är att det i bl.a. forskning och
utbildning visat sig att det finns få resurser till kooperativ
forskning. På handelshögskolorna ägnas t.ex. ytterst lite åt
den kooperativa företagsformen. Detta framkom också i
Nykooperativa företagsutredningen, Villkor för kooperativt
nyföretagande, 1991.
Den nykooperativa utvecklingen i Sverige har sedan slutet
av 1980-talet exploderat. Riksrevisionsverket, RRV,
redovisar i sin rapport F1993:23, Utvärdering av stödet till
lokala kooperativa utvecklingscentra, följande: ''LKU:na
(Lokala kooperativa utvecklingscentra) bidrar till att skapa
arbetstillfällen, ofta i glesbygd. En försiktig beräkning för
1992 visar att LKU varit med om att starta 300 nya
kooperativa företag. Dessa ger i sin tur åtminstone 1 300
arbetstillfällen, varav en del nyskapade.'' Vidare:
''Många av de arbetstillfällen som LKU bidrar till att skapa
i kooperativa företag är sådana som troligen inte skulle ha
kommit till stånd i andra företagsformer.''
Rapporter från kooperativa rådgivare runt om i landet
säger att de flesta som tar initiativ till och startar kooperativa
företag är kvinnor samt att man når grupper som är icke-
traditionella företagare. Detta noterar också RRV:
''Kunderna är i mycket stor utsträckning kvinnor. I vissa fall
upp till 90 procent.''
De resurser som går till stöd till nykooperationen är
kostnadseffektiv. RRV: ''Kostnaden per arbetstillfälle som
LKU varit med om att skapa uppgår till 11 000
kronor, vilket tyder på en tillfredsställande
kostnadseffektivitet generellt sett. .... Utan att någon
jämförelse görs vill RRV nämna att
Arbetsmarknadsstyrelsen i sin årsredovisning för 1991/92
redovisar verkets totala kostnader, exkl. kontant stöd, per
sökande som fått arbete. Kostnaden uppgick till 72 450
kronor.''
Ett riktat stöd till kvinnor i nykooperationen ger stora
möjligheter att skapa nya arbetstillfällen. Av totala antalet
kvinnor på arbetsmarknaden finns två tredjedelar inom
offentlig sektor. Också kvinnor i arbetslöshet söker sig i
första hand till välfärdstjänstesektor och omsorg, sektorer
som i dag inte väntas expandera. Behovet av en utökad
välfärd krymper dock inte, utan snarare ökar.
Därför bör det från resurser, avsatta för stöd till
nyföretagande, småföretags- och microföretagsutveckling,
tas medel för stöd till kvinnors kooperativa företagande.
I dag finns cirka 4 000
kooperativ inom välfärdssektorn. Under perioden
1988--juli 1993 har det startat 640 föreningar, registrerade
som ekonomiska föreningar. Att ge en rättvis statistisk bild
är svårt, eftersom kooperativ också kan vara registrerade som
aktiebolag, ideella föreningar och handelsbolag. Det handlar
om föräldra- och personalkooperativa daghem, skolor,
äldreomsorg, vård (t.ex. psykiatrisk vård, mödravård,
sjukgymnastik, tandvård) och omsorg.
Internationell forskning visar att människors förmåga till
samverkan varit grunden för att utveckla en stark ekonomi.
I de regioner där man satsat på samverkan lokalt (i
förekommande fall i kooperativ) har ett starkt regionalt
näringliv blivit följd. Regioner som kan nämnas är
Mondragon i Baskien, Spanien, och regionen Emilien,
Italien, där många företag, som vanligtvis är privata, drivs i
kooperativ form, t.ex. banker, försäkringsbolag,
högteknologiska företag etc.
Kooperativen utgör med andra ord ett viktigt inslag i den
nya näringspolitiken i Sverige, där man föenar det
traditionella företagandet med omsorgstänkandet.
Men det finns ytterligare en vinst med dessa kooperativ.
De skapar den omsorg som är nödvändig för att andra
kvinnor skall kunna komma ut i aktiv arbetsmarknad.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om stöd till kvinnors kooperativa
företagande.
Stockholm den 25 januari 1995
Monica Green (s)
Marianne Carlström (s)
Siw Wittgren-Ahl (s)
Anneli Hulthén (s)
Margareta Israelsson (s)