De senaste årtiondena har svensk handel genomgått stora
strukturella förändringar. Starkt bidragande till dessa
strukturförändringar har självbetjäningssystemets
genombrott och affärstidslagens avskaffande varit.
Sedan 1960-talets början har drygt 20 000
butiker försvunnit i Sverige. Under samma period har
drygt 4 000
nya butiker etablerats. Nyetableringstakten har varit
betydligt lägre än nedläggningstakten men avsett större
enheter.
Den typ av butiker som på senare år ökat mest i omfattning
är service- och trafikbutiker samt stormarknader. Den
omstrukturering som handeln genomgått har inte till alla
delar gagnat vare sig konsumenterna, handelns företagare
eller de anställda.
På många håll i vårt land har det skett en förskjutning av
handeln från stadskärnor till externt belägna stormarknader.
Förutom att denna utveckling utarmar cityhandeln och
stadskärnorna leder den till en försämrad service för
kommuninvånarna, vilket i det korta perspektivet främst
drabbar de konsumentsvaga grupperna, men i det längre
perspektivet oss alla.
För att komma till rätta med dessa problem krävs betydligt
bättre planering av handel och annan service i kommunerna.
Genom de senaste förändringarna i plan- och bygglagen har
dock kommunernas möjligheter att styra bl.a.
handelsetableringar försvagats, vilket är att beklaga,
eftersom syftet med den kommunala styrningen av handel
är att skapa en ändamålsenlig och geografisk fördelning av
butikerna inom kommunen.
Ett betydelsefullt hjälpmedel för kommunerna och deras
beslutsfattare i planeringen av handelsetableringar är
kommunala varuförsörjningsplaner.
Varuförsörjningsplanerna gör det lätt att överblicka handelns
struktur i kommunen och lättare att bedöma vilka åtgärder
som behöver sättas in. Det är kommunernas ansvar att i den
fysiska planeringen göra en sådan avvägning av handeln att
den tillgodoser olika konsumenters behov och intressen.
Hittills har de kommunala varuförsörjningsplanerna ofta
syftat till att studera varuförsörjningen i glesbygd. Det är i
och för sig viktigt, men det räcker inte.
Med hjälp av väl genomarbetade varuförsörjningsplaner
kan kommunerna dra upp riktlinjer för handelns struktur i
kommunen. För att uppnå en så hög effektivitet bör detta ske
med viss regelbundenhet och inarbetas i en total
serviceplanering. Varje kommun bör göra klart för sig vilken
grad av självförsörjning som den lokala handeln erbjuder.
Liknande studier borde vara en självklarhet även i den
regionala samhällsplaneringen.
En av de uppgifter som därför snarast bör åläggas
kommunerna är att de årligen upprättar
varuförsörjningsplaner, som innehåller riktlinjer för
handelns struktur i kommunen. Varuförsörjningsplanerna
skall självfallet utarbetas efter de förutsättningar som gäller
i plan- och bygglagen. De skall inte syfta till
konkurrensbegränsning och skydd av befintlig handel, utan
snarare skapa utrymme för att medborgarna skall kunna delta
i en dynamisk utveckling av varuhandeln.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om kommunala varuförsörjningsplaner
inom ramen för en total serviceplanering.
Stockholm den 25 januari 1995
Kurt Ove Johansson (s)
Lars-Erik Lövdén (s)