Låga prisökningar för jobbens och köpkraftens skull!
Sverige är ett rikt land. Men vi har inte den
levnadsstandard vi skulle kunna ha. En orsak är att
inflationen drivit upp priserna så att våra pengar inte räcker
så långt. Prisökningar som överstigit dem i vår omvärld är
en viktig orsak till att Sverige sedan 1970 rasat ned från att
vara världens fjärde rikaste land till att idag ligga på
sjuttonde plats, om man mäter BNP/capita och justerar
statistiken för vilken köpkraft den egna valutan har i
hemlandet.
Som all statistik kan den metod som använts i diagram 1
diskuteras. Det brukar exempelvis anses att länder med stor
offentlig sektor missgynnas när man på detta sätt korrigerar
statistiken för valutans verkliga köpkraft. Begreppet
''levnadsstandard'' är naturligtvis bredare än hur mycket
varor och tjänster man kan köpa för pengar. Men även med
reservationer av den typen tror vi att denna statistik rymmer
en sanning. Sverige har inte under 70-, 80- och 90-talen hållit
jämna steg med jämförbara länder.
Inte heller har vi alla de jobb vi skulle vilja ha. 1980-talets
inflation gjorde att svenska företag förlorade
konkurrenskraft och bidrog starkt till den
spekulationsbubbla som orsakade finanskrisen. Resultatet
blev hundratusentals förlorade jobb och en rekordhög
arbetslöshet. Inflationen skapade arbetslösheten. Inflation på
nytt är inte lösningen på arbetslöshetsproblemet.
Vårt val idag står inte mellan arbetslöshet och inflation.
Genom en långsiktig och målmedveten politik är det möjligt
att både ha låga prisökningar och låg arbetslöshet. Schweiz
är typexemplet på detta. Tvärtom innebär en hög och
fluktuerande inflation större svängningar på
arbetsmarknaden och därmed högre utslagning och högre
arbetslöshet. För Sveriges del har vi inte ens på kort sikt
möjlighet att välja mellan inflation och arbetslöshet. Varje
antydan om ökad inflation leder i nuvarande skuldsituation
till stegrade räntor som ökar arbetslösheten.
Det är vad denna motion handlar om: Betydelsen av låga
prisökningar för jobben och för vanligt folks köpkraft.
Är det verkligen dyrt i Sverige fortfarande?
Kronan har ju minskat så mycket i värde, kanske någon
säger. Den svenska prisnivån kanske inte är så farlig längre?
Nej, inte gentemot omvärlden. För utlänningar är det billigt
att köpa svenska varor och tjänster. Exporten ökar stort och
därmed industriproduktionen, liksom den utländska
turismen i Sverige.
Men den låga kronkursen minskar inte enbart svenska
priser jämfört med utländska, den minskar också våra löners
köpkraft. Därför gör inte kronans minskade värde att svenska
folkets köpkraft ökar, att vanligt folk får mer pengar i
plånboken. Tvärtom. Det blir dyrare att importera varor och
tjänster. Hittills har denna effekt inte märkts så mycket.
Importörerna har haft svårt att ta ut högre priser på grund av
den svaga efterfrågan i Sverige. Tydligast har kronans
minskade värde kanske därför märkts när vi turistar
utomlands.
Men så småningom, när uppgången blir ännu kraftigare,
kan de som importerar till Sverige försöka ta ut åtminstone
en del av sina kostnadshöjningar. Då kommer svenska
företag att haka på och även de höja sina priser. Då skulle
svenska folkets köpkraft försämras ännu mer. Därför är det
viktigt att kronan stärks och att öka konkurrensen, så att
prisökningarna blir mindre och hushållens köpkraft kan
bevaras. Detta är inte minst viktigt mot bakgrund av att den
svenska prisnivån -- trots kronans minskade värde --
fortfarande är högre än den i EU och betydligt högre än i
USA.
Det minskade värdet på kronan är en viktig anledning till
att svenska hushåll fick negativa eller mycket obetydliga
tillskott till hushållskassan under 1980-talen och hittills på
1990-talet. För resten av 1990-talet innebär det stora
underskottet i de offentliga finanserna att köpkraften med
nödvändighet kommer att minskas på grund av besparingar
eller skattehöjningar. Och då blir det extra viktigt att
konkurrensen håller ner priserna så att onödiga pengar ur
plånboken inte går förlorade den vägen.
1980-talets prisökningar skapar problem än idag
Under hela 1980-talet översteg inflationen i Sverige
prisökningarna i vår omvärld. Sverige förlorade i
internationell konkurrenskraft. Nu har inflationen sänkts till
en nivå, som ger stabila förutsättningar för tillväxt och jobb i
Sverige. Men när det skedde skapades omställningsproblem
som bidragit både till finanskrisen och budgetunderskottet.
Desto större anledning att inflationen förblir låg, så att vi
slipper gå igenom samma sak en gång till.
Även om vi nu fått ned inflationen i Sverige till en god
nivå, betalar vi fortfarande ett högt pris för 1980-talets
inflation. Sveriges tradition av hög inflation gör att de som
investerar på kapitalmarknaderna, till exempel
pensionsfonder, kräver en kompensation för att låna ut till
Sverige. De kommer ihåg att Sverige ''alltid'' haft hög
inflation och är rädda att deras pengar skall minska i värde.
Detta är en viktig orsak till att det -- trots den låga inflationen
under de allra senaste åren -- har visat sig vara svårt att få
ned de svenska räntorna till samma nivå som i exempelvis
Tyskland, som har ett grundmurat rykte som
låginflationsland.
Högre räntor gör det dyrare att investera för företagen och
dyrare att bo för medborgarna. Färre investeringar
genomförs och tillväxten hålls tillbaka. Jobben blir färre och
hushållens köpkraft minskar. Skall räntorna gå ned måste de
som investerar i Sverige vara övertygade om att den låga
inflationen består.
Finns det någon risk för inflation i Sverige idag?
De flesta bedömare tror att risken för ökad inflation under
de allra närmaste åren är låg. Hushållens förväntningar om
den framtida inflationen ligger stabilt kring 2--3 procent per
år -- betydligt lägre än under 1980-talet.
En anledning till detta är att att Sveriges ekonomi idag
fungerar betydligt bättre än den gjorde under 1980-talet.
Skattereformen, EES-avtalet och EU-medlemskapet bidrar
starkt till detta. Tidigare reglerade marknader, t.ex. livsmedel
och boende, har avreglerats. Livsmedelspolitiken har lagts
om och det har blivit lättare att etablera lågprisbutiker.
Åtgärderna har givit effekt! Livsmedel och boende var
1980-talets värsta inflationshärdar. Byggandet blev inte så
mycket en tillväxtmotor som en inflationsbrasa. Idag är det
tvärtom. Priserna på dessa områden är idag stabila eller
sjunkande -- och drar därigenom ned den allmänna
prisökningstakten!
Statliga, kommunala och privata monopol avskaffades av
den förra regeringen -- till exempel monopolen för
inrikesflyget, posten och taxi. En ny, hårdare, konkurrenslag
infördes. Socialförsäkringarna reformerades så att det lönar
sig bättre att arbeta. Arbetsrätten moderniserades så det blev
lättare för företagen att anställa. Allt detta och mycket mera
gjordes bl a för att motverka flaskhalsar i produktionen och
bristen på konkurrens, två orsaker till 1980-talets inflation.
Trots detta finns hos många en oro för att inflationen tar
fart lite längre fram. Detta avspeglar sig inte minst i att
räntorna på långa lån idag är högre än räntorna på korta lån.
Eftersom de lån som ges till investeringar och boende nästan
alltid är långa, innebär högre inflationsförväntningar att det
blir dyrare för företagen att investera och att
boendekostnaderna stiger. Därmed blir det mindre
investeringar, färre nya jobb och mindre pengar över i
plånboken. Vad beror då dessa inflationsförväntningar på?
En orsak skulle kunna vara att det fortfarande finns delar
i ekonomin där konkurrensen fungerar dåligt, där
producenterna samarbetar med följd att priserna börjar öka
så snart uppgången i ekonomin fått rejäl fart.
Ett annat orosmoment är arbetsmarknaden. Kronans
minskade värde och det förbättrade företagsklimatet har lett
till en snabb uppgång i näringslivet. Denna kan leda till brist
på vissa typer av arbetskraft vilka då verkar lönedrivande.
Dessa löneökningar riskerar sedan att sprida sig till andra
delar av arbetsmarknaden, även sådana där arbetslösheten
fortfarande är hög. En sådan utveckling skulle inte bara leda
till ökad inflation, den skulle också leda till en
permanentning av arbetslösheten på en hög nivå som i
synnerhet drabbar de svaga grupperna på arbetsmarknaden.
En tredje faktor är statsskuldens utveckling. Tack vare den
förra regeringens saneringsprogram för de offentliga
finanserna -- Nathalieplanen -- och uppgången i ekonomin
ökar inte längre budgetunderskottet, utan det minskar. Men
saneringen av statsfinanserna måste fortsätta. Annars
kommer statsskulden att fortsätta öka. Till slut riskerar
skulden att bli så stor att de investerare som lånar ut pengar
till svenska staten inte tror att politikerna kommer att lyckas
få ordning på finanserna utan istället låter inflationen skena
iväg. Som metod för att sanera statsfinanserna fungerar det
inte, men enbart oron för detta kan driva upp
inflationsförväntningarna och göra det svårare att sanera
statsfinanserna.
På alla dessa tre områden finns det anledning till oro på
grund av den socialdemokratiska regeringens politik.
Regeringen har stoppat de avregleringar som den förra
regeringen påbörjade, exempelvis av järnvägen och
elmarknaden. Nya typer av subventioner införs för att styra
byggandet.Arbetsmarknaden återregleras och regeringen
föreslår nya krystade arbetsmarknadsåtgärder.
Arbetsmarknaden blir mindre flexibel. Den omläggning av
arbetsmarknadspolitiken och arbetsrätten som den förra
regeringen genomförde och som låg i linje med vad OECD
rekommenderade har nu rivits upp.Den ekonomiska
politiken innehåller för mycket skattehöjningar och nästan
ingenting för att förbättra företagarnas förutsättningar.
Därmed får man vare sig den räntenedgång eller den ökade
tillväxt som behövs för att få ordning på de offentliga
finanserna. Statsskulden fortsätter att växa. Risken för en
inflation orsakad av oro för statsfinansernas utveckling
kommer allt närmare.
Politik för låg inflation under resten av 1990-talet
En politik för fortsatt låg inflation under resten av 1990-
talet och därefter måste ta fasta på de problem som
fortfarande finns i svensk ekonomi. Gör vi inte det kommer
inflationshotet att hänga kvar över oss. Räntorna kommer att
vara högre än de annars skulle behöva vara. Investeringarna
och sysselsättningen kommer att bli lägre. Arbetslösheten
blir högre, hushållens köpkraft försvagas och välfärdens
grunder rasar.
Därför vill folkpartiet liberalerna:
1. Fortsätt avreglera! Och låt bli att återreglera!
Erfarenheterna från avregleringen på livsmedels- och
bostadsområdet visar vilken stor betydelse avreglering har.
Att hyresökningarna förra året var de lägsta på 25 år är bara
ett exempel på att avregleringspolitiken ger resultat. Därför
måste vi fortsätta att avreglera. Detta arbete måste fortsätta.
Några exempel:
Fortsätt verka för lågprisbutiker. Trots de många
nyetableringarna under senare år har Sverige fortfarande en
låg andel lågprisbutiker jämfört med de andra nordiska
länderna. Ansvaret för fler lågprisbutiker vilar i första hand
på kommunpolitikerna. Studier har visat att förekomsten av
lågprisbutiker i en ort kan sänka matpriserna -- i samtliga
butiker på orten! -- med hela 7 % jämfört med en ort där inga
lågprisbutiker tillåtits etablera sig. Den skillnaden innebär att
en normal barnfamilj sparar mer än 3 000 kronor per år på
att bo där det finns lågprisbutiker!
Följ upp nya konkurrenslagen. Konkurrensen är
fortfarande låg i delar av ekonomin, t.ex. livsmedelssektorn.
Den nya konkurrenslagen har varit i funktion sedan
halvårsskiftet 1993. Det är viktigt att en utvärdering kommer
till stånd.
Avreglera järnvägen. Avregleringen av inrikesflyget
har haft stora positiva effekter både på priser och utbudet.
Priserna på de linjer där det tidigare var monopol har minskat
med mer än 20 %. Den avreglering som hittills skett av
järnvägen har också den gett upphov till prissänkningar på
cirka 20 %. Det finns alltså goda skäl att gå vidare även med
avregleringen av järnvägen. Avregleringen av den långväga
busstrafiken kommer också att ge positiva effekter i form av
större valfrihet och lägre priser.
Avreglera elmarknaden. Den avreglering av
elmarknaden som gjorts i bland annat Norge har också den
gett positiva effekter. Konkurrensen har ökat och priserna
sjunkit. Även om priserna i första hand hittills sjunkit för
större elkonsumerande företag, innebär avregleringen ökad
köpkraft även för hushållen eftersom detta innebär lägre
priser på de varor som företagen tillverkar. Liknande effekter
kan väntas om avregleringen av den svenska elmarknaden
får fortsätta. Istället har den nya regeringen aktivt verkat för
att konkurrensen inskränks genom att Vattenfall getts rätten
att disponera över utlandsförbindelserna.
Öka konkurrensen i banksektorn. Ett av de områden
där konkurrensen är låg i Sverige är banksektorn. Detta
märks t ex på de höga räntemarginalerna som hushållen
tvingas betala. Regeringens beslut att ge bankoktroj åt
Trygg-Hansa och tankar på att sälja Nordbanken är
glädjande, då de ökar förutsättningen för mångfald på
bankmarknaden. När Nordbanken säljs bör det ske på ett sätt
som ökar, inte minskar, hushållens möjligheter att välja
mellan olika möjligheter till inlåning och utlåning.
Öka konkurrensen i den offentliga upphandlingen.
Den borgerliga regeringen införde en ny lag om
kommunernas, landstingens och statens upphandling som
ökar kraven på att den sker i konkurrens så att kostnaderna
minskar och skattebetalarnas pengar sparas. Ännu återstår att
se hur lagen fungerar i praktiken, inte minst om kommuner
och landsting utnyttjar de möjligheter som lagen skapar eller
om de kör vidare i gamla hjulspår. Om det visar sig att
kommuner och landstingen inte utnyttjar möjligheterna utan
fortsätter att sköta nästan all verksamhet i egen regi bör
möjligheterna till obligatorisk anbudsupphandling prövas.
Kommuner och landsting skulle då vara tvungna att ta in
anbud för att säkerställa att verksamheten görs till lägsta
kostnad för skattebetalarna och användarna.
Avreglera kommunerna. Efter valet 1991, som gav en
borgerlig regering i Sverige och borgerliga majoriteter i
många kommuner och landsting, sköt förnyelsen av
offentliga sektorn äntligen fart, verksamheter privatiserades
och andra las ut på entreprenad. Konkurrensen användes som
metod att öka effektiviteten. Efter att i årtionden brottats med
problemet med sjunkande produktivitet vände utvecklingen
och ökningar av produktiviteten kunde konstateras. Det är en
mycket avgörande faktor för Sverige och svenskarnas
levnadsstandard att den utvecklingen inte bryts. Signalen i
kommuner och landsting får inte bli att allt nu återgår till det
gamla. Då kommer vi på nytt att få effektivitetsproblem som
ytterst drabbar medborgarna, både som skattebetalare och
konsumenter av de kommunala tjänsterna. Det är mycket
viktigt att det även i fortsättningen kommer att kunna startas
alternativa daghem, friskolor, privata läkarmottagningar,
stiftelsedrivna servicehus etc. Det ökar effektiviteten och
valfriheten.
2. Öka konkurrensen i EU!
Det svenska EU-medlemskapet är positivt bl a av den
anledningen att det kommer att leda till en ökad konkurrens
på ett stort antal områden i Sverige. Intresset hos utländska
företag för att etablera sig i Sverige kommer att öka. Tyvärr
för EU på ett antal områden en politik som inte befrämjar
konkurrens och låga priser. Det gäller i första hand
jordbrukspolitiken, där regleringar och subventioner är värre
än de var innan den svenska avregleringen av jordbruket
påbörjades. Men det gäller också telemarknaden,
postmarknaden, flygmarknaden och elmarknaden, där
Sverige kommit betydligt längre i avregleringstänkandet än
de flesta europeiska länder. Det gäller stål och textilier där
EU har en tungrodd och dyr regleringspolitik. Dessutom för
EU en på många sätt protektionistisk politik till förfång inte
bara för utvecklingsländernas befolkning utan också för EU-
medborgarna som tvingas betala onödigt höga priser.
Den svenska regeringen måste gå främst bland de EU-
länder som vill avreglera, öka konkurrensen och minska
protektionismen.
3. Motverka flaskhalsar och utbilda människor!
Flaskhalsar i produktionen och en illa fungerande
arbetsmarknad är två stora hot mot fortsatt låg inflation.
För att undvika flaskhalsar i produktionen vid den starka
tillväxt som behövs för att få ned arbetslösheten är det
nödvändigt med stora investeringar. Dessa förutsätter ett gott
företagarklimat och en väl fungerande riskkapitalmarknad.
Här går regeringens förslag i motsatt riktning. T ex föreslår
regeringen att AP-fonden skall få köpa in sig i småföretag.
Detta ökar inte på något sätt mångfalden på
riskkapitalmarknaden eller företagens möjligheter att få
riskkapital. Riksdagen bör avslå förslaget.
En oberoende studie som gjordes under den borgerliga
regeringen visade att svenska företag var mer optimistiska
än företagen i något EU-land. Skall de fortsätta vara
optimistiska och växa genom investeringar, då måste
företagsklimatet förbli gott och arbetsmarknaden fungera
väl.
För att privat och offentlig sektor skall få den kompetens
de behöver utan att dra upp lönenivån på hela
arbetsmarknaden, krävs flera saker. Det krävs en mer flexibel
lönebildning. Särskilt viktigt är att nytillträdande och
arbetslösa släpps fram till nya jobb. Detta kan t.ex. ställa krav
på anpassning av ingångs- och ungdomslönerna.
Huvudansvaret för detta vilar på arbetsmarknadens parter.
Men det krävs också att det finns just sådan arbetskraft som
behövs.
Därför ställs stora krav på den reguljära
ungdomsutbildningen, på arbetsmarknadsutbildningen och
på företagsutbildningen och vuxenutbildningen. Det krävs
också att arbetsförmedlingarna skärper kraven på de
arbetslösa att acceptera erbjudna arbeten, även om det nya
jobbet har en lägre lön än det gamla eller om det innebär
längre pendlingsavstånd.
Därför är det helt fel att som regeringen gjort föreslå
åtgärder som minskar flexibiliteten på arbetsmarknaden, t ex
den återinförda rundgången i arbetslöshetsförsäkringen och
de minskade möjligheterna till korttidsanställningar.
4. Sanera statsfinanserna!
Skall den låga inflationen kunna bestå, är det absolut
nödvändigt att snabbt sanera de offentliga finanserna. En
alltför snabbt växande statsskuld leder till förväntningar om
hög inflation. Dessa förväntningar leder till högre räntor och
därmed till ökad arbetslöshet och mindre pengar över i
plånboken. Därför måste de offentliga finanserna förstärkas
och, som ett första mål, den offentliga skulden sluta öka.
Folkpartiet liberalerna föreslår i sin ekonomisk-politiska
motion ett antal åtgärder i detta syfte.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vikten av att verka för en väl
fungerande konkurrens,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att avreglera järnvägen,1
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att avreglera elmarknaden,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att öka konkurrensen i
banksektorn,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att öka konkurrensen i den
offentliga sektorn,2
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att verka för ökad konkurrens,
frihandel och avreglering i EU.
Stockholm den 25 januari 1995
Lars Leijonborg (fp)
Isa Halvarsson (fp)
Margitta Edgren (fp)
Christer Eirefelt (fp)
Eva Eriksson (fp)
Elver Jonsson (fp)
Anne Wibble (fp)
1 Yrkande 2 hänvisat till TU.
2 Yrkande 5 hänvisat till FiU.
Diagram 1: BNP/capita, köpkraftsjusterat
Not: Justerat för köpkraft
Källa: Finansdepartementet
Diagram 2: Tillväxten i Sverige och OECD 1983--1994
Diagram 3: Prisnivån i Sverige , EU och USA
Not: Januari 1994
USA = 100
Källa: OECD
Diagram 4: Inflationen i Sverige och OECD 1982--1994
Diagram 5: Hushållens inflationsförväntningar
Diagram 6: Prisutvecklingen på avreglerade livsmedel
Not: Justerat för förändringar i indirekta skatter
Källa: Finansdepartementet, Konsumentberedningen
Diagram 7: Prisutvecklingen på bostadsbyggandet
Not: Justerat för förändringar i indirekta skatter
Källa: Finansdepartementet, Boverket
Diagram 8: Lågprisbutiker i olika nordiska länder
Källa: Konsumentberedningen