Denna grundläggande förutsättning saknas alltför ofta i
dag i Sverige, vilket är ett av våra svåraste problem just nu.
Riskkapital brukar definieras som det som i företagens
balansräkning betecknas ''eget kapital'', i motsats till lånade
pengar. I dagligt tal brukar man med ''riskkapital'' även
mena riskbenägna krediter, exempelvis s.k.mjuka lån. I
praktiken är det ju så att många nyföretagare måste låna även
till ägarkapitalet. Deras enda verkliga insats i ett nytt företag
är ofta en idé eller en speciell kompetens. Detsamma gäller
när ett litet enmans- eller familjeföretag skall växa till ett
medelstort företag. Den kapitalinsats som då krävs klarar
sällan ägaren av ensam.
Under finansboomen flödade marknaden av riskkapital. I
dag är det betydligt svårare. Efter finanskrisen är det svårt
även för en väletablerad företagare att få krediter till en
offensiv investering, liksom för en nyföretagare att få fatt i
riskvilligt kapital för att etablera en ny företagsidé.
Försiktigheten är så stor att den har blivit ett
samhällsekonomiskt problem. Bankerna uppfyller ofta inte
sin viktiga roll att finansiera skapandet av nya företag med
framtidsmöjligheter.
Det finns seriösa bedömare som menar att bortåt hälften
av konkurserna i producerande företag på senare år
egentligen var onödiga. Företagen hade kunnat utvecklas till
bra och lönsamma, sysselsättningsskapande företag om de
bara hade haft en bättre finansiell situation. Andra pekar på
att massor av idéer och investeringar med god potential har
vandrat utomlands p.g.a. svårigheterna att finansiera idén
eller investeringen.
Är detta sant är det självfallet mycket olyckligt.
Nu finns naturligtvis privata riskkapitalföretag som gärna
köper in sig i eller tar över vissa typer av satsningar. För att få
fram mera sådant kapital handlar det kanske delvis om bättre
skatteregler, exempelvis avdragsrätt för
riskkapitalsatsningar. Men problemet är också att många små
företagare inte vill bli uppköpta. Därför krävs också andra
åtgärder med samhället som medagerande.
I opposition föreslog socialdemokratin flera åtgärder, t.ex.
att låta AP-fonderna satsa ytterligare 10 miljarder kronor i
aktier. Vad som krävs är dock inte bara mer pengar utan
också att man kan stötta små företag med kompetens. Därför
talade vi också om att vidareutveckla utvecklingsfonderna
och se över organisation och huvudmannaskap, vilket delvis
redan har gjorts i och med omvandlingen till ALMI.
Den borgerliga regeringen gjorde i teorin en insats genom
att placera en del av löntagarfondernas kapital i
riskkapitalbolagen ATLE och BURE, som via andra företag
(HIDEF m.fl.), skulle försörja främst små och medelstora
företag med riskvilligt kapital.
Den satsningen håller dock på att misslyckas. ATLE och
BURE har bara i begränsad utsträckning ställt upp för
småföretag. I stället har de börsnoterats (vilket begränsar
riskbenägenheten) och själva handlat på börsen och blivit
bland de mäktigaste aktörerna på den nu åter snabbt växande
aktiemarknaden, helt utan den offensiva näringspolitiska
betydelse som var avsikten. De har lämnat den ursprungliga
affärsidén bakom sig, dvs. att finansiera nyföretagandets
första skeden.
Nu måste det handla om att finna nya vägar till en
riskkapitalförsörjning, som å ena sidan faktiskt är riskvillig,
men å andra sidan inte faller i fällan att satsa på ohållbara,
alltför riskabla projekt bara för att skapa kortsiktiga jobb. I
budgetpropositionen finns onekligen förslag i denna
riktning.
Regeringen uttalar en tydlig ambition att utveckla de
regionala instrumenten för att klara riskkapitalförsörjningen.
Det är emellertid viktigt att anpassa lösningarna efter de
varierande lokala och regionala förutsättningarna.
Utgångspunkten måste dock vara tydlig, nämligen att
statens omprövning av engagemanget i ATLE och BURE
leder till att stärka de lokala och regionala
riskkapitalmarknaderna,staten stimulerar till ett ökat
samarbete lokalt och regionalt mellan banker, företag och
riskkapitalbolag.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att utveckla de lokala och regionala
riskkapitalmarknaderna.
Stockholm den 24 januari 1995
Lars Stjernkvist (s)
Maj-Inger Klingvall (s)
Berit Löfstedt (s)
Inge Carlsson (s)
Viola Furubjelke (s)
Sonia Karlsson (s)
Conny Öhman (s)