Statens ''bankförluster'' är i huvudsak knutna till
Nordbanken och den av Nordbanken förvärvade Gotabanken
och någon miljard till Sparbanken. Dessa förluster skall
självklart inte betalas tillbaka av övriga banker utan detta
måste så långt som möjligt återvinnas från dem som
förorsakat förlusterna.
Att i dag sälja Nordbanken ger sannolikt inte rätt pris, men
att kräva en återbetalning av Nordbanken med ett par
miljarder per år är ingen orimlighet. Nordbanken blev
''överkapitaliserad'' och har haft betydande fördelar av detta
och kan sannolikt utan att konkurrensen svedvrides betala 1--
2 miljarder per år tills det blir aktuellt med försäljning.
Logiken kräver att Sparbanken också gör någon form av
avbetalning. Försäljningspriset på Nordbanken påverkas
sannolikt ganska litet av denna måttliga åderlåtning eftersom
det är bankens konkurrenskraft och vinstmöjligheter som
sätter värdet på banken. Nordbanken får genom en måttlig
åderlåtning en liten extra press på sig att vara effektiv.
Statens garanti
Att övriga banker har klarat sig ''själva'' beror på i första
hand två faktorer: statens generella garanti och avsaknaden
av konkurrens genom bl a Nordbankens och Sparbankens
stora problem. I första hand bostadsinstituten har under
några år tagit ut orimligt stora räntemarginaler på fleråriga
bottenkrediter, vilket kommer att skapa mycket stora vinster
när förlusterna ebbar ut.
Garantiavgift
Det kan knappast anses obilligt om staten -- nu när
bankerna åter är på grön kvist -- återvinner en del av sina
kostnader genom en skälig garantiavgift. Denna kunde
beräknas på kreditvolymen hos dem som dragit nytta av
garantin under perioden 1992--1994. Kreditvolymen för
bankerna och bostadsinstituten är i storleksordningen 2000
miljarder. En garantiavgift på 0,25 %,
vilket är den lägsta som staten tillämpar i andra
sammanhang, ger 5 miljarder. På tre år blir det 15 miljarder.
Det är väl ingen tvekan om att bankernas möjligheter att
överleva har varit beroende av statens garanti. Det råder
heller inte någon tvekan om att deras upplåningsränta har
varit minst 0,25 %
lägre tack vare statens garanti.
Statskassan förstärks med 16 miljarder
Tillsammans med återbetalningsavgifter från Nordbanken
och Sparbanken borde det under 1995--97 vara rimligt att få
in 20 miljarder kronor. De banker som vill göra
direktinbetalningar på hela garantiavgiften på en gång skulle
få en rimlig räntekompensation. Garantiavgiften bör ses som
en driftskostnad. Det innebär att vid oförändrad räntenivå så
minskar vinsten, men sannolikt inte i samma omfattning som
avgiften, då andra reserveringsmöjligheter troligen kommer
att användas i mindre omfattning, när vinsten är lägre. Det
är troligt att bortfallet av statsskatt kommer att begränsas till
ca 20 %.
Dsv av totalt 20 miljarder blir statens nettoförstärkning
ca 16 miljarder.
Måttlig räntehöjning
Nu anser många att bankerna kommer att ta ut hela avgiften
i form av höjda räntor, och eftersom många räntor är bundna
så skulle höjningen bli betydande på lån med rörlig ränta och
på bundna krediter när de ränteregleras. Detta är inte troligt.
Flertalet av de bundna krediterna har räntemarginaler som
för några år sedan skulle ansetts helt orimliga. De har varit
nödvändiga för att klara de stora kreditförlusterna, men nu
när dessa ebbar ut och en del nedskrivningar återvinns, så
kommer i en effektiv konkurrens räntehöjningarna att bli
mycket små. Om räntehöjningarna på grund av avgiften blir
obetydliga så påverkas inte konjunkturen negativt.
Förstärkningen av statskassan bör ge en tendens till lägre
räntor.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om återvinning av bankförluster.
Stockholm den 24 januari 1995
Birgitta Hambraeus (c)
Sven Bergström (c)
Sivert Carlsson (c)