med anledning av prop. 1994/95:184 Genomförande av EG:s tredje skade- respektive livförsäkringsdirektiv
Försäkringsväsendet kännetecknas, såväl i Sverige som
utomlands, av stor slutenhet. I den försäkringsrättsliga och
ersättningsrättsliga forskningen är det väl känt att likartade
fall bedöms mycket olika.
Den kontroll vi har i dag över det svenska
försäkringsväsendet är bristfällig. Det blir naturligtvis inte
bättre vid en internationalisering. Därmed inte sagt att en
internationalisering är av ondo. Men EU:s direktiv är
otillräckligt i kontrollhänseende och alltför mycket
koncentrerat på försäkringsbolagen som enda aktör. Men ett
försäkringsavtal består av minst två intressenter. I dag, när
det också i Sverige alltmer diskuteras om en privatisering
eller en privat komplettering till vårt allmänna
socialförsäkringssystem, är det mycket tydligt att de
avtalsslutande parterna kan vara andra än den eller de
personer som har nytta av försäkringen. Det gäller t.ex.
kollektivavtalsreglerade försäkringar till skydd för
arbetstagarna.
Myndighetstillsynen av dessa privata försäkringssystem
skall enligt direktivet och propositionen skötas av två olika
nationella myndigheter. Myndigheten i bolagets hemland är
s.a.s. huvudkontrollant och har störst befogenheter.
Försäkringstagarens hemlands myndighet förutsätts vara
betydligt mer passiv. Det verkar underligt. Det är naturligtvis
bra att någon kontrollerar företagets likviditet och soliditet.
Men försäkringstagarens, eller förmånstagarens, intressen är
inte tillräckligt tillgodosedda med det. I all synnerhet inte om
man tänker på just den situationen att privat tecknade
försäkringar blir allt viktigare vid t.ex. inkomstförlust vid
sjukfrånvaro m.m.
Information till försäkringstagaren alternativt
förmånstagaren om t.ex. villkor och villkorstolkning är en
viktig del i skyddet för den enskilde, vilket beaktas
otillräckligt i propositionen. Konsumentverket har gjort
storartade insatser i förhandlingar m.m. för att få
försäkringsvillkor begripligt utformade. Konsumentverkets
erfarenheter bör tas tillvara i lagstiftningen.
Informationen är dock inte tillräcklig. Den enskilde måste
ges ökade möjligheter att agera gentemot
försäkringsbolagen. I Sverige har vi med framgång
exporterat vår ombudsmannatradition. Behovet av en
försäkringsombudsman, som tvärs över EU:s nationsgränser
kan undersöka enskilda fall och agera för enhetliga rutiner
och principer i enskilda fall, torde vara stort. Möjligheten att
införa en sådan bör föras fram av regeringen. Möjligen kan
man begränsa ombudsmannens befogenheter till att omfatta
bara fall som direkt anmäls av en enskild.
Dessutom bör, också för att få till stånd en mer enhetlig
rättstillämpning och öka den enskildes möjligheter att agera,
möjligheterna att skriva in skiljemannainstitutet i
försäkringsavtalen begränsas i lag.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om information till
försäkringstagaren om villkor och villkorstolkning,
2. att riksdagen begär att regeringen tar initiativ till en
europeisk försäkringsombudsman enligt vad som anförts i
motionen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om skiljemannainstitutet.
Stockholm den 19 april 1995
Lennart Beijer (v)
Owe Hellberg (v)
Maggi Mikaelsson (v)
Karl-Erik Persson (v)
Jan Jennehag (v)
Hanna Zetterberg (v)