Försäkringsväsendet kännetecknas, såväl i Sverige som utomlands, av stor slutenhet. I den försäkringsrättsliga och ersättningsrättsliga forskningen är det väl känt att likartade fall bedöms mycket olika.
Den kontroll vi har i dag över det svenska försäkringsväsendet är bristfällig. Det blir naturligtvis inte bättre vid en internationalisering. Därmed inte sagt att en internationalisering är av ondo. Men EU:s direktiv är otillräckligt i kontrollhänseende och alltför mycket koncentrerat på försäkringsbolagen som enda aktör. Men ett försäkringsavtal består av minst två intressenter. I dag, när det också i Sverige alltmer diskuteras om en privatisering eller en privat komplettering till vårt allmänna socialförsäkringssystem, är det mycket tydligt att de avtalsslutande parterna kan vara andra än den eller de personer som har nytta av försäkringen. Det gäller t.ex. kollektivavtalsreglerade försäkringar till skydd för arbetstagarna.
Myndighetstillsynen av dessa privata försäkringssystem skall enligt direktivet och propositionen skötas av två olika nationella myndigheter. Myndigheten i bolagets hemland är s.a.s. huvudkontrollant och har störst befogenheter. Försäkringstagarens hemlands myndighet förutsätts vara betydligt mer passiv. Det verkar underligt. Det är naturligtvis bra att någon kontrollerar företagets likviditet och soliditet. Men försäkringstagarens, eller förmånstagarens, intressen är inte tillräckligt tillgodosedda med det. I all synnerhet inte om man tänker på just den situationen att privat tecknade försäkringar blir allt viktigare vid t.ex. inkomstförlust vid sjukfrånvaro m.m.
Information till försäkringstagaren alternativt förmånstagaren om t.ex. villkor och villkorstolkning är en viktig del i skyddet för den enskilde, vilket beaktas otillräckligt i propositionen. Konsumentverket har gjort storartade insatser i förhandlingar m.m. för att få försäkringsvillkor begripligt utformade. Konsumentverkets erfarenheter bör tas tillvara i lagstiftningen.
Informationen är dock inte tillräcklig. Den enskilde måste ges ökade möjligheter att agera gentemot försäkringsbolagen. I Sverige har vi med framgång exporterat vår ombudsmannatradition. Behovet av en försäkringsombudsman, som tvärs över EU:s nationsgränser kan undersöka enskilda fall och agera för enhetliga rutiner och principer i enskilda fall, torde vara stort. Möjligheten att införa en sådan bör föras fram av regeringen. Möjligen kan man begränsa ombudsmannens befogenheter till att omfatta bara fall som direkt anmäls av en enskild.
Dessutom bör, också för att få till stånd en mer enhetlig rättstillämpning och öka den enskildes möjligheter att agera, möjligheterna att skriva in skiljemannainstitutet i försäkringsavtalen begränsas i lag.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om information till försäkringstagaren om villkor och villkorstolkning,
2. att riksdagen begär att regeringen tar initiativ till en europeisk försäkringsombudsman enligt vad som anförts i motionen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skiljemannainstitutet.
Stockholm den 19 april 1995 Lennart Beijer (v) Owe Hellberg (v) Maggi Mikaelsson (v) Karl-Erik Persson (v) Jan Jennehag (v) Hanna Zetterberg (v)