Antalet årligen dödade i vägtrafikolyckor har sedan slutet på sjuttiotalet sjunkit kraftigt till nuvarande 667 (1992, SCB). Antalet som årligen drunknat under motsvarande tidsperiod har i stället ökat till 101 (1990, SCB). Det övervägande antalet fritidsbåtsolyckor med dödlig utgång har visat sig ha samband med alkoholpåverkan. Omkring hälften av dödsolyckorna på sjön vållas av eller drabbar människor som är alkoholpåverkade, enligt sjösäkerhetsrådet.
Att lagstiftningen skärpts vad gäller rattonykterhet under denna period måste ses som en viktig anledning till att antalet vägtrafikdödade har sjunkit. Allmänhetens inställning har befästs i åsikten att alkohol och bilkörning inte hör ihop.
Det är nu nödvändigt att gå vidare för att också få ned antalet dödsolyckor till sjöss genom att låta samma regler gälla vid framförandet av fartyg som vid fordon på väg. En sådan lagskärpning skulle ha samma normerande effekt som lagen om rattonykterhet haft i trafiken, och som med all säkerhet lett till färre trafikdödade.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att låta samma regler gälla för onykterhet vid framförandet av fartyg som nu gäller vid framförandet av fordon på väg.
Stockholm den 19 januari 1995 Tuve Skånberg (kds)