Konsumenten har en avsevärt starkare ställning i
marknadsekonomin än i planekonomin. I en
marknadsekonomi fattas de ekonomiska besluten av dem
som är direkt berörda. De enskilda människornas,
familjernas och företagens önskemål kan därmed direkt
komma till uttryck. De produkter och tjänster som svarar mot
konsumenternas krav på kvalitet och pris blir efterfrågade
medan produkter och tjänster som inte håller måttet sorteras
bort. Marknadsekonomin ger konsumenterna makt att välja
och makt att välja bort.
I en politiskt styrd ekonomi finns hela tiden skäl för de
ansvariga att söka hålla priserna på populära varor på en
konstlat låg nivå. Detta leder till en snedvriden konsumtion,
slöseri med råvaror och stagnation i den tekniska
utvecklingen. Utrymmet för maktfullkomlighet,
påtryckningar, korruption och ''svarta'' marknader ökar på
bekostnad av ansvarsfullt ekonomiskt beteende.
Marknadsekonomi innebär att gamla lösningar ständigt får
vika för nya, som är bättre ägnade att tillfredsställa
konsumenterna. Marknadsekonomi innebär ett kontinuerligt
förnyelsearbete.
Konkurrens gynnar konsumenten
Fasta spelregler och konkurrens på lika villkor är viktigt
för att marknadsekonomin skall fungera. Genom den nya
konkurrenslagen (1993:20) som trädde i kraft den 1 juli 1993
och genom förändringar i myndighetsstrukturen på
konkurrensområdet har möjligheterna att ingripa mot
konkurrensbegränsningar stärkts.
Konkurrensverket, liksom den nya konkurrenslagen,
spelar en viktig roll i den moderata konsumentpolitiken.
Konkurrens är den bästa garantin för att konsumenter skall
få så bra varor och tjänster som möjligt till rimliga priser.
Det är också av avgörande betydelse för den internationella
konkurrenskraften hos svenskt näringsliv att konkurrensen
upprätthålls på hemmamarknaden.
Moderat konsumentpolitik syftar till att öka den
konkurrensutsatta sektorn, vidga området för privat
näringsverksamhet, att avveckla offentliga monopol och
minska offentligt ägande i näringsverksamhet, att underlätta
för företag att driva sin verksamhet samt att ta bort hinder för
att nya företag skall kunna etablera sig.
Socialdemokratisk konsumentpolitik
Strax efter andra världskriget inledde socialdemokraterna
ett arbete med att institutionalisera konsumentpolitiken. Den
offentliga sektorn skulle inte bara ta över ansvaret för
konsumenterna, den skulle även styra konsumenterna.
Under 1970-talet utvecklades, i enlighet med den då
rådande tidsandan, en än mer institutionaliserad
konsumentpolitik som framför allt kännetecknades av en
tung och omfattande lagstiftning. Berättigad kritik, från
främst ekonomer, riktades mot socialdemokraternas
konsumentpolitiska inriktning.
Ännu på 1980-talet försökte socialdemokraterna påvisa
hur viktigt det var att ha statlig kontroll över
konsumentpolitiken. Bl.a. hävdades att konsumenter var
särskilt svaga just därför att de var så många och spridda.
Erfarenheter från bl.a. USA hade visat att frivilliga
organisationer bara kom att organisera en bråkdel av
befolkningen. Detta ansågs utgöra skäl nog för att inte
ompröva den socialdemokratiska konsumentpolitiken med
dominerande offentliga konsumentorganisationer.
I socialdemokraternas 90-talsprogram, förklaras sjukvård,
kultur, utbildning m.m. som medborgerliga rättigheter.
Härmed anser socialdemokraterna att de har motiverat varför
dessa verksamheter skall ''undantas vinstintressena på
marknaden och organiseras i statens, landstingens och
kommunernas regi''. En sådan politik är inget annat än en
direkt missförtroendeförklaring mot konsumenterna och mot
enskilda individer som bedriver näringsverksamhet i
bolagsform.
Hur den nuvarande socialdemokratiska regeringens
konsumentpolitik kommer att se ut kan vi än så länge bara
misstänka. Ett illavarslande tecken är dock att regeringen
kort tid efter maktskiftet i oktober 1994 återkallade den
avgångna regeringens proposition (1994/95:16) Den
framtida konsumentpolitiken.
I budgetpropositionen framhålls dock att regeringens nya
konsumentpolitiska mål kommer att föreläggas riksdagen
under våren 1995. I detta sammanhang anför regeringen att
''de konsumentpolitiska insatserna ofta har en
fördelningspolitisk inriktning''.
Vi värjer oss mot en konsumentpolitik som primärt syftar
till att ge fördelningspolitiska effekter. Enligt vår uppfattning
avslöjar regeringens uttalanden närmast att
socialdemokraternas konsumentpolitik -- oavsett om de
befinner sig i regeringsställning eller i opposition -- ger
uttryck för en bristande tilltro till människans egna förmåga
att ta ansvar för sina egna val och beslut.
Moderat konsumentpolitik
Moderata samlingspartiet utgår från en helt annan
människosyn än socialdemokraterna. Vi anser att det är
medborgarna som är bäst lämpade att fatta beslut som rör den
egna livssituationen. Det egna ansvarstagandet och
engagemanget bör vara avgörande vid konsumentens val av
produkter eller tjänster. Detta innebär att vi måste respektera
att vi är olika, har olika behov och ideal, som avgör våra
ställningstaganden i vitt skilda valsituationer. Varje
människa mår väl av att uppleva att hon kan välja fritt och
själv bedöma och ta ansvar för sina egna beslut.
I det moderata samhället uppfattas individen som en
person med många olika sidor, egenskaper och viljor. Denna
person kan antingen vara konsument, producent eller både
och. Moderat politik syftar till att aktivera såväl individerna
som konsumenter och företagare. Vi vill medverka till ett
samhälle som är uppbyggt nedifrån. Vår politik går därför ut
på att skapa förutsättningar och stimulera till initiativ i den
lilla världen. Många och vitala sammanslutningar inom den
privata sektorn kan tillsammans bygga upp ett komplett
samhälle.
Mot denna bakgrund anser vi att den framtida
konsumentpolitikens mål och inriktning skall vara att främja
konsumenternas intresse som aktörer på marknaden och som
brukare av varor och tjänster. Ett andra mål är att utforma
konsumentpolitiken på ett sådant sätt att den skapar
förutsättningar för hushållen att utnyttja sina möjligheter och
resurser enligt egna önskemål. Ett tredje mål skall vara att
tillgodose konsumenternas rättsliga ställning, hälsa och
säkerhet. Konsumentpolitiken skall dessutom vara förenlig
med en eller flera av följande prioriteringar. Den skall stödja
människor som på grund av sina individuella förhållanden är
förhindrade att fungera som konsumenter på bästa sätt, den
skall avse hushållens baskonsumtion och undanröja brister i
marknadens funktionssätt.
Konsumentpolitiken skall därutöver som ett fjärde mål
främja konsumenternas intresse av en från miljösynpunkt
långsiktig hållbar utveckling samt verka för att
konsumenternas önskemål om en god miljö får genomslag
på marknaden. Slutligen skall konsumentpolitiska åtgärder
vidtas i statlig regi bara när det är väsentligt och de inte kan
utföras bättre av andra aktörer. Statens roll kommer
härigenom att tonas ned betydligt och begränsas till att
säkerställa individers och gruppers säkerhet samt se till att
marknaderna kan fungera på ett smidigt sätt.
Den offentliga sektorn och konsumenten
Starka krafter har gjort gällande att konsumenter behöver
stöd och hjälp endast när det gäller varor och tjänster som
bjuds ut på den privata marknaden men att något stöd inte
behövs beträffande den offentliga sektorns varu- och
tjänsteutbud.
Inom den privata sektorn stärks konsumenternas ställning
genom att det normalt förekommer konkurrens mellan flera
företag. Uppfylls inte konsumenternas krav sker en
självsanering på marknaden. För den privata sektorn gäller
dessutom en hel del lagar som har till uppgift att stärka
konsumenternas ställning. I samma syfte har myndigheter
inrättats.
Under de senaste decennierna har den offentliga
konsumtionen ökat. Medborgarnas ställning gentemot det
allmänna har dock -- paradoxalt nog -- försvagats ju större
den offentliga sektorn blivit. Många gånger är medborgarnas
ställning svagare vid en tvist med en myndighet än med ett
företag. En väsentlig orsak till detta är att medborgarna inte
har något alternativ då de uppträder som konsumenter av
offentlig service.
En bättre konsumentinformation om den offentliga sektorn
skulle underlätta för människor att både hävda sin rätt och
utnyttja den service som finns. Samtidigt skulle en medveten
konsument med tydliga krav bidra till att den offentliga
sektorn blev mer serviceinriktad och bättre anpassad till
människors behov.
Enligt vår mening är det angeläget att även den offentliga
sektorns utbud av varor och tjänster omfattas av
produktsäkerhetslagen. Regeringen bör därför se till att
resultatet av den översyn av produktsäkerhetslagen som nu
pågår, i en av den föregående regeringen tillsatt utredning,
snabbt kommer att beredas inom regeringskansliet och leder
fram till de lagstiftningsåtgärder som kan behövas till skydd
mot skador för enskilda personer som utnyttjar varor och
tjänster i offentlig verksamhet.
Konsumentverkets verksamhet och framtid
Konsumentverkets uppgifter är för närvarande alltför
omfattande och leder dessutom till splittring av
verksamheten. Verkets myndighetsuppgifter bör skiljas från
verkets andra uppgifter och roller i syfte att effektivisera
verksamheten. Konsumentverkets myndighetsfunktioner bör
renodlas till det rent produktkontrollerande samt utöva
tillsyn över den konsumenträttsliga lagstiftningens
efterlevnad. Den icke myndighetsbetingade verksamheten,
t.ex. förlagsverksamheten som bl.a. ger ut tidningen Råd &
Rön, provnings- och forskningsverksamhet, är sidoordnade
verksamheter som borde kunna överlåtas till privata aktörer.
Vi anser därför att möjligheterna att privatisera delar av
Konsumentverkets nuvarande verksamhet bör utredas
närmare.
Vidare bör Konsumentombudsmannen (KO) ges en
självständigare ställning gentemot verket. KO kan i sin
funktion som åklagare vid Marknadsdomstolen åberopa
regler som han själv i sin egenskap av generaldirektör för
Konsumentverket har utarbetat. Det kan ifrågasättas om en
sådan ordning är helt förenlig med grundläggande
rättsstatliga principer, enligt vilka medborgarna skall
garanteras opartiskhet i rättsliga förfaranden. Även frågan
om KO:s framtida ställning bör därför enligt vår mening bli
föremål för utredning.
Offentlig ekonomi
I Sverige har de offentligt subventionerade institutionerna
försvårat förutsättningarna för privata engagemang. För att
konsumentsammanslutningar, andra organisationer och
intresseorganisationer skall kunna växa och ta på sig större
uppgifter är det nödvändigt att minimera de offentliga
insatserna. Lagregleringar behövs på många områden i vårt
samhälle men när det gäller t.ex. konsumentorganisationer
anser vi att regleringar gör mer skada än nytta. I en rad andra
länder, bl.a. i Tyskland och Frankrike, tillgodoses
konsumenternas intresse i högre grad genom frivilliga
organisationer. Det vore bättre för alla inblandade parter om
vi även i Sverige överlät åt de frivilliga organisationerna att
själva -- i takt med samhällsutvecklingen i övrigt -- utforma
sin verksamhet. Först då får organisationerna sitt egentliga
berättigande och kan inrikta sin verksamhet på mer
angelägna uppgifter.
Såväl stat som kommuner har i dag ont om pengar. Det är
således inte bara av ideologiska skäl som vi moderater anser
att offentligägda konsumentvägledande institutioner, som i
dag existerar på kommunal eller statlig nivå, bör avskaffas.
Däremot skall stat och kommun ha konsumentpolitiskt
ansvar beträffande vissa medborgargrupper, där speciella
hänsyn måste tas på grund av glesbygdsboende, fysiskt
handikapp, ekonomisk utsatthet etc.
Konsumentlagstiftningens inriktning
Den konsumenträttsliga lagstiftningen skall säkerställa att
fria och självständiga konsumenter och producenter kan
mötas på de marknadsplatser och på de villkor, som de själva
väljer. Lagstiftningen skall innehålla de restriktioner som
behövs för att förhindra sådana beteenden från konsumenter
och producenter som på ett uppenbart sätt strider mot den
allmänna rättsuppfattningen. Den lagstiftning som härvidlag
är nödvändig kan gälla oskäliga avtalsvillkor, vilseledande
information, regler för produktsäkerhet m.m.
Det viktiga är att lagarna utformas på ett sådant sätt att
individernas valfrihet främjas. Detta kan och skall göras med
beaktande av erforderliga säkerhetskrav.
Konsumenterna skall garanteras lagstiftning där
hälsofarliga produkter eller tjänster omgärdas med
begränsningar för producenterna. På motsvarande sätt skall
lagstiftaren beakta särskilda villkor och förutsättningar för
producenterna.
Utbildning och information
I takt med att utbildningsnivån har höjts och
konsumentinformationen förbättrats har konsumentens
förmåga att agera och handla väsentligt förändrats på bara
ett par decennier. Massmedierna spelar här en allt viktigare
roll. Genom att förbättra mediernas möjligheter att nå dem
som önskar nås av viss typ av information förbättrar vi också
konsumentskyddet.
Den nya informationsteknologin innebär att alltfler
konsumenter får tillgång till allt mer information på kortare
tid och till lägre kostnad. Staten skall därför hel- eller
delfinansiera utbyggnaden av den del av infrastrukturen som
är en förutsättning för informationsteknologin. TV- och
radiomonopolet är redan i allt väsentligt avreglerat, men
staten kommer även i framtiden -- genom sitt ''public
service-uppdrag'' -- att ha ett konsumentpolitiskt ansvar.
Däremot bör en mängd regleringar samt offentligt
producerad och finansierad information slopas.
För att konsumenterna skall kunna fungera som
marknadsaktörer på ett så väl övervägt sätt som möjligt krävs
att de har kunskaper. Utbildningsväsendet har här en viktig
funktion att fylla. Förutom att förmedla generella
baskunskaper bör skolan tillgodose elevernas behov av
adekvat konsumentupplysning. Enligt vår mening bör
konsumentfrågorna integreras i undervisningen i olika
ämnen främst i grundskolan men också i gymnasial
utbildning.
Människor förvärvar allt fler komplicerade objekt som
bilar, hus och båtar. Det sluts också mer komplicerade
tjänsteavtal mellan vanliga konsumenter och
tjänsteproducerande entreprenörer. Det är därför angeläget
att se till att det finns förutsättningar för en marknad för
information i de mer komplicerade konsumentfrågor som rör
finansiell planering.
Ekonomisk rådgivning och upplysning blir allt viktigare.
Ökade möjligheter att involvera sig i mer komplicerade avtal
kan leda till ökade risker för individen att misslyckas. Det
är naturligt att bankerna engagerar sig genom att bistå med
rådgivning och upplysningsverksamhet. De flesta
medborgare har redan genom sitt arbete och
löneutbetalningssystemen utvecklat sådan kontakt med
bankerna. Kontakten borde kunna vidareutvecklas till ett
förtroendefullt samarbete, till gagn för båda parter.
Konsumentpolitiken i EU
Sveriges medlemskap i EU innebär att de svenska
konsumentmarknaderna i större utsträckning än hittills
kommer att integreras med övriga Europa. Flödet av varor
och tjänster över gränserna ökar och marknaderna blir allt
mer sammanflätade med varandra. Det ökade antalet aktörer
på de svenska marknaderna kommer att få en positiv effekt
på varu- och tjänsteutbudet, liksom på priserna.
Konsumenternas behov av information kommer att bli allt
större och viktigare. Marknadens egna sätt att hantera det
ökade informationsbehovet är att investera i reklam.
Inom EU har ett antal konsumentinformationskontor
upprättats i gränsområden med ambitionen att försöka
tillhandahålla information om erbjudanden, priser, gällande
lagstiftning och andra förhållanden i regionen på båda sidor
om gränsen. Meningen är också att kommissionen skall ge
ut en Europaguide som skall vara till hjälp för den europeiska
konsumenten på den inre marknaden. Kommissionen har
dessutom etablerat avdelningar som har till särskild uppgift
att bevaka miljö- och konsumentskyddsaspekter.
Kommissionen har även bildat rådgivande grupper med
representanter från konsument- och
näringslivsorganisationer.
Det kan nämnas att man, för att förebygga produktskador,
inom ramen för det europeiska samarbetet har upprättat ett
notifikationssystem varigenom medlemsländerna snabbt
skall kunna få information när en farlig vara upptäcks i ett
annat land. I EG:s skaderapporteringssystem (EHLASS)
samlas information in från utvalda sjukhus i
medlemsländerna om varor som varit inblandade i hem- och
fritidsolyckor. Statistik är alltså en del av
produktsäkerhetsarbetet med långsiktigt syfte att bidra till att
göra produkter säkrare. Vidare pågår ett samnordiskt projekt
om marknadsövervakning på produktsäkerhetsområdet. Det
går ut på att utreda möjligheterna till nordisk samverkan,
t.ex. i fråga om metoderna för marknadskontroll,
notifieringsrutiner och ömsesidigt godkännande av
provningar.
Konsumentverket kan i ett EU-perspektiv komma att ha en
viktig roll. Det kan bl.a. röra sig om att delge EU:s
myndigheter den svenska uppfattningen i frågor som rör
produktsäkerhet, information samt lagstiftning i allmänhet.
Det är dock inte Konsumentverkets sak att utforma den
svenska konsumentpolitiken. Detta är en uppgift som måste
ankomma på den centrala statsledningen.
Inom EU utövas det direkta konsumentinflytandet av ett
särskilt konsumentråd, Consumers' Consultative Council
(CCC), som består av representaner utsedda av bl.a. den
europeiska konsumentorganisationen BEUC (Bureau
Européen des Unions Consommateurs) som är en federation
av 26 oberoende konsumentorganisationer.
BEUC är den organisation i CCC som är mest inriktad på
informationsspridning och opinionsbildning och som på
olika sätt försöker påverka arbetet, i första hand i
kommissionen men även i andra organisationer, för att gagna
konsumenternas intresse.
Grupptalan inom konsumentområdet
Det finns enligt vår mening flera goda skäl att överväga en
annan ordning än den som gäller idag för prövning av
otillbörlig marknadsföring. Vi tycker att det är angeläget att
förbättra möjligheterna att i domstol driva anspråk som är
gemensamma eller likartade för en större grupp människor.
I de fall där ansökan görs av enskilda skulle en prövning i
tingsrätten leda till minskade kostnader och processen föras
närmare dem som berörs och därigenom på olika sätt gynna
lokal förankring. Det finns också anledning att anta att den
lokala konsumentrörelsen skulle stärkas med en sådan
ordning.
Mot denna bakgrund är det viktigt att regeringens
beredningen av Grupptaleutredningens förslag till
lagstiftning bedrivs skyndsamt.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om den framtida konsumentpolitikens
mål och inriktning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ändring i produktsäkerhetslagen
så att lagen omfattar även den offentliga sektorns utbud av
varor och tjänster,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om Konsumentverkets verksamhet
och framtid,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om privatisering av delar av
verksamheten,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utredning av
Konsumentombudsmannens ställning,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts angående frivilliga organisationers
betydelse för konsumenternas inflytande,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om det konsumentpolitiska ansvaret
för vissa medborgargrupper,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om den konsumenträttsliga
lagstiftningens inriktning mot ökad valfrihet för
konsumenterna,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utbyggnaden av den del av
infrastrukturen som är en förutsättning för en fungerande
informationsteknologi,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om Konsumentverkets roll i ett EU-
perspektiv,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om beredningen av
Grupptaleutredningens förslag.
Stockholm den 19 januari 1995
Rolf Dahlberg (m)
Stig Rindborg (m)
Birgit Henriksson (m)
Henrik S Järrel (m)
Göran R Hedberg (m)
Eva Björne (m)
Lennart Fridén (m)