Nödvärnsrätten har varit aktuell under många år i
samhällsdebatten. Problematiken i nödvärnsrätten är att de
aktuella lagreglerna inte varit tillräckligt klargörande. Det
förefaller som om lagstiftaren inte lyckats tydliggöra sina
intentioner i lagtexten. Särskilt gäller det rätten för alla
medborgare att hjälpa en medmänniska som hamnat i ett
nödvärnsläge samt rättsläget vid överskridande av
nödvärnsrätten. Sådan oklarhet skapar alltid svårigheter för
rättstillämpningen.
Det förelåg länge ett starkt behov av förtydligande av
nödvärnsrätten. Under åtta år har jag därför väckt motioner
om sådant förtydligande på en lång rad straffrättsliga och
skadeståndsrättsliga punkter.
Numera har riksdagen beslutat om vissa förtydliganden av
de straffrättsliga reglerna om nödvärnsrätten. Det är
naturligtvis positivt att den medborgerliga rätten till
självförsvar nu förtydligats på den straffrättsliga sidan men
beklagligt att skadeståndsproblematiken helt förbigås.
Mot denna bakgrund återkommer jag härmed beträffande
skadeståndsfrågorna i nödvärnsfallen.
Det är naturligtvis viktigt att den som handlar i nödvärn
slipper straff. Men eftersom det ofta uppkommer skador i
samband med nödvärn får också skadeståndsfrågan stor
betydelse.
Här kan flera olika fall uppkomma. Skadorna kan drabba
antingen den som ''utövar'' nödvärn eller den som ''utsatts''
för handlingen eller kanske båda. Skadorna kan ha vållats av
den ''utsatte'' eller bero av annan omständighet.
Omfattningen av nödvärnet kan vara mycket varierande från
att ligga inom nödvärnsramen och därmed inom straffriheten
via nödvärnsöverskridande med straffrihet eller
straffnedsättning till sådant överskridande utan någon
straffmildring alls. I vissa fall ingriper en utomstående
person och hjälper en medmänniska, som befinner sig i en
nödvärnssituation.
Nu gällande skadeståndsrätt i nödvärnsfallen bygger
främst på dels allmänna rättsprinciper om frihet från
skadestånd och dels skadeståndslagens regler om jämkning
av skadestånd vid medvållande.
Skadeståndsfrihet torde föreligga i de fall nödvärnet ligger
inom försvarlighetsramen och föranleder straffrihet, och
förhoppningsvis vid nödvärnsöverskridande om straffrihet
föreligger, men troligen ej i övriga fall.
Skadeståndsjämkning kan kanske erhållas vid överskridande
av nödvärnsrätten om straffet nedsätts. Rätten till skadestånd
för skador som åsamkats den som ''utövar'' nödvärn får
betraktas som oklar. En s.k. nödvärnsmedhjälpare behandlas
troligen på motsvarande sätt i skadeståndsdelen.
Rättsläget beträffande skadeståndsfrågorna vid nödvärn är
synnerligen oklart. Här krävs uppenbarligen förtydligande
likaväl som beträffande straffrätten. En översyn av
skadeståndsrätten bör även omfatta ett klarläggande av
möjligheterna till ersättning av Brottskadenämnden,
länsstyrelserna och försäkringsbolagen.
Det är förvånande att skadeståndsaspekterna saknades i
lagstiftningsärendet med hänsyn både till frågans stora
betydelse för allmänheten och till att nödvärnsfrågan
övervägts i tio år. Det är naturligtvis viktigt att slippa straff
när man handlar i nödvärn, men även skadeståndsfrågan är
av stort intresse eftersom det ofta uppkommer skador på
person eller personliga tillhörigheter.
Ett förtydligande av nödvärnsrätten även beträffande
skadestånd är ett angeläget behov. Medborgarna har rätt att
få veta om de riskerar att drabbas av skadestånd när de
handlar i nödvärn. Nu krävs en snabb komplettering genom
förtydligande av nödvärnsrättens skadeståndsrättsliga
reglering.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om förtydligande av
skadeståndsregleringen vid nödvärnsrätten.
Stockholm den 19 januari 1995
Bengt Harding Olson (fp)