I det fullkomliga rättssamhället ges skydd mot kränkningar
och där finns inga offer. Verkligheten är dessvärre en annan.
Många människor drabbas av övergrepp av varierande slag
och då av brottslingar och media men ibland även av
myndigheter. Här behandlas bara myndighetsoffrens
rättsställning i vårt samhälle.
Glömda myndighetsoffer
Våra myndigheter fungerar väl men är naturligtvis inte
ofelbara och felaktiga myndighetsåtgärder kan hårt drabba
enskilda människor. Det mest uppmärksammade fallet är
bilhandlaren Halvar Alvgard som till slut fick ersättning av
staten av nåd eftersom lagen var otillfredsställande. Andra
fall med myndighetsfel framgår av JO:s ämbetsberättelse.
Det kan handla om felaktig rättstillämpning, försenad
handläggning, försummad service, underlåten kontroll eller
felaktiga upplysningar men också om oriktiga
frihetsinskränkningar i form av frihetsberövanden eller andra
tvångsåtgärder. Gemensamt för samtliga fall är att enskild
person drabbats av skada.
Gällande regler
Vid felaktig myndighetsutövning finns ett straffrättsligt
ansvar främst genom tjänstefelsbrottet. Ansvarets
omfattning har varierat över tiden. Under senare år har
lagstiftningen skärpts och ansvaret utvidgats men detta har
inte fullt ut slagit igenom i rättstillämpningen.
Skadeståndsrätten är dock ofta viktigare för
myndighetsoffren. Enligt gällande rätt har myndighetsoffret
i vissa fall rätt till skadestånd. Men regelsystemet är
otillfredsställande enligt allmän uppfattning. I princip krävs
att vederbörande tjänsteman har varit vårdslös för att
myndighetsoffret ska få skadestånd. Om så inte är fallet blir
det inget skadestånd även om myndighetsfel föreligger.
Resultatet blir detsamma även om den drabbade inte gjort
minsta fel själv.
Några specialfall finns dock särskilt vid frihetsberövanden
inom straffprocessrätten exempelvis anhållande och
häktning. Där gäller mera generösa regler, nämligen s.k.
strikt ansvar. Det innebär att en person som varit anhållen
eller häktad under minst 24 tim och målet avskrivits av
åklagare eller ogillats av domstol har rätt till skadestånd även
om vårdslös myndighetsutövning ej förekommit.
Nedsättning av skadestånd kan dock ske för att undvika
oskäliga resultat.
Bordlagt utredningsförslag
Under lång tid har kritik framförts mot gällande rätt som
kulminerade under Alvgard-processen. En parlamentarisk
utredning tillsattes under 1989 och efter en ingående analys
presenterades ett förslag i juni 1993.
De framförda förslagen innebar att det skulle bli lättare att
få skadestånd vid felaktig myndighetsutövning och felaktig
myndighetsinformation men också vid oriktiga
frihetsberövanden även under kortare anhållningstid samt
vid lagligt våld d.v.s. då exempelvis polis lagligen skadat
utomstående till person eller egendom och den drabbade är
utan skuld. Man förtydligade även nedsättningsregeln.
Det blev ett blandat remissutfall, där remissinstanserna var
principiellt positiva, men i de konkreta förslagen uppvisades
en splittrad bild. Skadestånd vid felaktig
myndighetsinformation tillstyrktes av den privata sektorns
företrädare. Däremot avstyrkte myndighetssidan och pekade
på stora problem inklusive stora kostnader, men eventuellt
kunde man godtaga en begränsad reform. Motsvarande bild
gäller skadestånd vid frihetsinskränkning men några
remissorgan ville gå längre än utredningsförslaget. Stor
enighet förelåg om bifall till förslaget om ersättning vid
lagligt våld. Ersättning för rättegångskostnader i
ersättningsfall tillstyrktes av de flesta instanser.
Rimlig utformning
En tillfredsställande förbättring av skadeståndsrätten
bygger på utredningens förslag med vissa tillägg.
Först och främst måste förändringar ske i vidgande
riktning, så att skadestånd kan erhållas även vid gripande och
alltid i de fall vederbörande tjänsteman gjort sig skyldig till
ämbetsbrott. Vidare bör möjligheterna till ersättning för
rättegångskostnader förbättras.
Med inskränkande verkan bör införas en förkortad
preskriptionstid av innebörd att anspråk måste göras
gällande inom 3 månader. Dessutom måste införas större
nedsättningsmöjligheter så att ersättningen alltid ska jämkas
ofta till noll om den skadelidande själv medverkat till
skadan.
Avslutningsvis måste betonas att det är hög tid att
modernisera skadeståndsregleringen vid felaktig
myndighetsverksamhet. Målet måste vara att i ett
rättssamhälle ska myndighetsoffer i vart fall hållas
ekonomiskt skadeslösa.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om skadestånd till myndighetsoffer.
Stockholm den 13 januari 1995
Bengt Harding Olson (fp)