med anledning av prop. 1994/95:140 Aktiv konsumentpolitik
Konsumentpolitik
Konsumentens ställning på marknaden är utomordentligt
svag jämfört med vad som förutsätts i de liberala teorier som
sägs ligga till grund för de just nu så moderna kraven på en
fri marknadsekonomi.
Råvaror förändras och manipuleras på olika sätt, kemiska
tillsatser används och nya syntetiska material används.
Producenterna gör allt för att färskvaror skall vara hållbara
under lång tid, vara lättpaketerade och lättransporterade och
annat som krävs när vägen mellan produktion och
konsumtion är lång. Det är inte längre möjligt för
konsumenten att kunna bedöma en produkts verkliga
innehåll och kvalitet genom att titta på den, känna på den,
lukta på den eller ens genom att läsa innehållsförteckningen.
Det är intressant att jämföra den situationen med den som
rådde då de grundläggande ekonomiska teorierna
utformades. Den fria konkurrensen hade helt andra
förutsättningar att fungera bra i 1700-talets lokalsamhällen
och bidrog till en förbättrad levnadsstandard framför allt för
städernas borgarklass. På den tiden var de tillverkade
produkterna sådana att kunderna utan vidare kunde bedöma
råvaror, utförande, produktionsförhållanden och funktion.
Och det allra mesta tillverkades inom hushållets ram.
Miljöpartiet de Gröna är positivt till ett
marknadsekonomiskt system med ekologiska och sociala
ramar. Det marknadsekonomiska systemet förutsätter
kritiska och kunniga konsumenter, som har möjlighet att
göra medvetna val. Konsumenter måste som enskilda
individer dagligen fatta en mängd beslut som direkt påverkar
deras ekonomiska och andra resurser, miljön och på litet
längre sikt hela samhällsekonomin.
Det är vår bedömning att insatserna på det
konsumentpolitiska området bör öka under 1990-talet. Vi
genomgår stora förändringar, t ex
EU-medlemskapet, miljöproblemen ökar och
marknadsekonomin förstärks och breddas. Konsumenterna
kan bli en av de viktiga drivande krafterna i vår tid för ett
samhälle.
Konsumentpolitiska mål
Miljötänkandet måste genomsyra hela
konsumentpolitiken. Man kan inte separera miljöfrågorna,
de måste vara helt integrerade i varje beslut och område. Det
faktum att det miljövänliga inte alltid är det mest
ekonomiska beror på enligt den miljöekonomiska teorin s k
politiska och marknadsekonomiska misslyckanden.
Externa effekter ingår inte i marknadspriset. Exempel på en
extern effekt är kostnaden från svaveldioxidnedfallet i
Sverige som beräknat i produktionsbortfall främst i
skogsindustrin år 1991 var 2,5 miljarder kronor. Därför kan
konsumentens ekonomiska effektiva utnyttjande komma i
konflikt med miljön. Regeringen bör arbeta för en politik där
alla kostnader ingår i priset på varor och tjänster.
En viktig grundbult i konsumentpolitiken är att arbetet
utgår från den enskilde och målet skall vara att alla
medborgare engagerar sig i konsumentfrågor.
Miljöpartiet de Gröna avser att målen för
konsumentpolitiken skall vara 1.
att hushållen skall ha goda möjligheter att utnyttja sina
ekonomiska och andra resurser medvetet, samtidigt som man
bibehåller eller helst ökar naturkapitalet 2.
att konsumenterna skall ha en stark ställning på
marknaden och få ett ökad inflytande i samhället 3.
att konsumenternas hälsa och säkerhet skyddas 4.
att förändra konsumtions- och produktionsmönster i
samhället till ett miljöanpassat och resursbevarande
Det konsumentpolitiska arbetet skall särskilt inriktas på
hushållens baskonsumtionkonsumentgrupper som är
ekonomiskt eller socialt utsatta eller av andra skäl har behov
av särskilt stödatt öka engagemanget på lokalnivån i första
hand, men även främja konsumentintressena på det
nationella och internationella planet
Konsumentkunskap
''Konsumentkunskap'' har definierats som kunskap för
konsumenten om konsumenten. Den samlade kunskapen om
ekonomi och marknad sett ur konsumentperspektiv är alltför
liten. Forskningen är så eftersatt att det har fört med sig att
viktig kunskap när det gäller hushållens villkor saknas. För
konsumentverket, innebär det att man inte bara har en
mycket liten summa att satsa per capita på information, hjälp
och utbildning utan att man också har en dålig kunskapsbas
att utgå från.
För att skapa en fri handel mellan jämbördiga parter, eller
ännu hellre med konsumenten som styrande part som i
liberalismens teorier, krävs forskning för konsumenten. Man
bör sträva efter att låta konsumentforskningen i första hand
få mer resurser, i andra hand att konsumentforskningen får
en egen organisation inom universitet och högskolor och
därmed egna resurser att fördela.
Produktinformation
Kunden bör ha tillgång till all relevant information i
samband med inköpet. Det gäller dels priset, dels innehåll,
tillverkare, ursprungsland, tillverkningsmetod,
livscykelspecifikation och annan information, som är viktig
för att kunna väga in ekologiska hänsyn i ställningstagandet
inför ett köp. Vad som är relevant information varierar
mellan olika produktslag. Det skall dock finnas tillgängligt
för kunden någonstans i butiken. Ingen produkt bör få
saluföras om inte dess uppgifter är kända. Genomförs det
förslag till miljöredovisning i företagen som Miljöpartiet har
föreslagit i en annan motion, blir det en enkel administrativ
åtgärd att detaljisten får ett produktinformationsblad från
leverantören i samband med leverans.
Innehållsförteckningar
Innehållsförteckningar på såväl svenska som utländska
varor kan vara missvisande. Någon skyldighet eller regler att
deklarera alla i produkten ingående ämnen finns inte.
Att ange ett innehåll kan betyda, att man anger ett urval av
ingredienserna och utelämnar upplysningar om sådant, som
för en kritisk konsument är negativt. Detta gäller
konserveringsmedel av olika slag, vare sig de finns i
matvaror eller kemisk-tekniska varor t.ex. hudvårdsmedel,
schampo, duschkrämer, tvättmedel, diskmedel och andra
rengöringsmedel. Färger är en liknande kontroversiell
ingrediens. EU tillåter vissa livsmedelsfärger som varit
förbjudna i Sverige. Hur ambitiös och kritisk en konsument
än är, när hon/han handlar, är det lätt att välja fel och inte
hitta det man verkligen vill ha. Det är viktigt att konsumenten
skall kunna lita på en produkts innehållsdeklaration.
Speciellt för den som är allergiker eller av andra skäl t ex
måste hålla en speciell diet.
Miljöpartiet de Gröna anser att alla produkter ska ha en
fullständig innehållsdeklaration. Och den ska kallas
''innehållsdeklaration''.
I andra hand anser vi att produkter enbart får ha
beteckningen ''fullständig innehållsdeklaration'' om den är
fullständig, annars ska produkter ha beteckningen
''ofullständig innehållsdeklaration''. Alla andra
beteckningar, t ex
innehållsförteckning, förbjuds.
I tredje hand anser vi att produkter enbart får ha
beteckningen ''fullständig innehållsdeklaration'' om den är
fullständig, annars ska produkter ha beteckningen
''innehållsdeklaration''. Alla andra beteckningar, t ex
innehållsförteckning, förbjuds.
I fjärde hand ska producenten kunde använda sig av en
speciell rubrik för produktens innehåll, en rubrik som
markerar deklarationens pålitlighet. Förslagsvis,
''Innehållsdeklaration UPI'', där U betyder ursprungsort
(Australien, Nya Zeeland etc.), P betyder produktionsort (där
varan slutgiltigt färdigställts), I betecknar
innehållsredovisning (ingående ingredienser redovisas, utan
utelämningar). Använder man denna rubrik så ska man ange
en fullständig innehållsförteckning, produktionsort och
ursprungsort. Användandet av denna rubrik är frivilligt, men
är positivt för den seriöse producenten och en information
till konsumenten.
Miljövarudeklaration
En obligatorisk miljövarudeklaration (MVD) bör införas
för varor för att underlätta för användare att välja rätt
produkter och för att informera om hur varorna bör hanteras.
SOU 94:114 föreslår införandet av MVD, obligatoriskt från
1 januari 1997, ett förslag som vi stödjer. I en
miljövarudeklaration bör ingå en förteckning över alla
miljörelevanta ämnen -- de ämnen som belastar miljön --
som varan innehåller och som har använts vid dess
tillverkning, information om energiåtgång vid
tillverkningen, hur varan ska hanteras och hur
avfallshanteringen är tänkt att fungera.
Miljövarudeklarationen ska finnas på alla varor och
produkter och ersätter alltså inte miljömärkning av typ
Svanen eller Bra Miljöval.
Specifika miljöupplysningar
Inom följande områden vill Miljöpartiet de Gröna ha
obligatorisk märkning:
Elförbrukande produkter (köksmaskiner, vitvaror etc)
skall märkas med information om energiförbrukning och
jämförelsetal med en normalprodukt.
Bilar skall märkas med information såväl om bilens
förbrukning av energi och en jämförelse med normalbil på
liknande sätt som jämförpriser.
Frukt, grönsaker och andra livsmedel skall märkas med
tydlig uppgift på om det vid produktion eller distribution har
använts metoder (kemikalier etc) som är förbjudna i Sverige.
Frukt och grönsaker som p.g.a. användning av
mögelmedel och andra bekämpningsmedel bör skalas skall
märkas med information om detta.
Produkter som innehåller för människan skadliga
kemikalier skall märkas på ett för konsumenten tydligt sätt.
Offentliga livsmedelsprotokoll
Det finns all anledning att bevaka hanteringen av t ex
offentlighetsprincipen efter vårt inträde i EU och vid behov
även flytta fram positionerna. Livsmedelskontrollen som
sker i kommunerna med bl a
inspektioner och provtagningar kan bli ännu effektivare
påtryckningsmedel om resultatet av kontrollen regelmässigt
offentliggörs. Idag har producenter och butiker skydd i
sekretesslagen ''med hänsyn främst till skyddet för enskilds
ekonomiska förhållanden''. Undantag kan emellertid göras
''om intresset av allmän kännedom om förhållanden som rör
människors hälsa, miljö eller redligheten i handeln -- -- --
eller liknande allmänintresse har sådan vikt att uppgiften bör
lämnas ut.'' Om en uppgift -- t ex
ett protokoll från livsmedelsinspektionen -- ska lämnas
ut eller inte avgörs av enskilda tjänstemän i kommunerna och
hanteringen är knappast enhetlig. Vissa håller hårt på
sekretessen för att inte riskera skadeståndsanspråk från
ortens handlare, andra har en mer ''liberal'' tolkning av
lagen.
Det allmänna intresset -- att få veta att en butik ofta t ex
säljer dålig köttfärs -- måste rimligen väga tyngre än att
skydda en butik ''mot dålig reklam''. Det påverkar dessutom
butiksinnehavare till en bättre livsmedelshantering. Därför
ska protokoll och provtagningar från livsmedelsinspektioner
vara offentliga.
Förstärkning av konsumentvägledningen
Det är oroande att många kommuner minskar sina
satsningar på konsumentverksamheten. Det är sannolikt så,
att man i dessa kommuner inte är helt medveten om de
vinster för kommunen, som en väl fungerande
konsumentrådgivning innebär i form av minskade
kommunala utgifter. Skulle de få klart för sig att
konsumentkontorens budgetrådgivning minskar kommunens
socialhjälpskostnader och att informationen till konsumenter
om miljö leder till att kommunens kostnader för
miljösanering eller avfallshantering minskar, då skulle säkert
intresset för att satsa pengar på en fungerande
konsumentrådgivning öka. Det är därför angeläget att
konsumentverket får resurser att aktivt ta kontakt med
landets kommuner och informera dem om detta.
Reklam
Reklamens omfattning och inriktning i vårt kommersiella
samhälle har blivit en plåga. Det går inte en dag utan att
brevlådorna fylls med reklam för olika produkter som
därmed fördyras. Det är ju alltid konsumenterna som får stå
för kostnaden, fast långt ifrån alla är medvetna om det. Dessa
förpassas ofta direkt till soptunnan eller helst då
pappersinsamlingen. Oavsett ändamål och resultat, är det
ändå ett slöseri, som medför onödig pappersproduktion och
som orsakar skogsavverkningar, kalhyggen och utsläpp av
miljöfarliga ämnen.
Ibland riktar sig reklamens hjärntvätt med ''personliga''
brev mot särskilt utvalda offer, s.k. målgrupper. Och visst
träffas målet i många fall, annars skulle hanteringen vara
olönsam och snart upphöra. Föremålen för målskyttet kan
ändå försvara sig, om de tar initiativet att stoppa
adressförsäljning från länsstyrelser, postverket m.fl. genom
att med stöd i datalagen begära hos DAFA och andra att få
slippa direktreklam.
Oftare kommer reklamflödet oadresserat genom
postverket eller privata distributionsföretag, som gärna
anlitar billig minderårig arbetskraft som delar ut reklamblad
även på lördagar och söndagar, när de har ledigt från skolan.
Resultatet av detta bombardemang av reklam blir att vi i
allmänhet styrs mer av kommersiella krafter än av våra
verkliga behov. Vi anser att producenterna inte ska kunna
tvinga på oss reklam. Vi anser att kommersiell oadresserad
reklam inte ska kunna skickas. Då har konsumenten en
möjlighet att stoppa reklamfloden.
Diskriminerande reklam
Reklamförsäljningen under 1994 ökade med 14 %
och nådde en omslutning på 14,4 miljarder kronor.
Reklamens innehåll har ändrat karaktär, t ex
har den diskriminerande reklamen ökat. Det är viktigt
att i lagstiftningen förbjuda diskriminerande reklam.
Vi föreslår att riksdagen ger regeringen i uppdrag att
återkomma med ett välavvägt förslag om förbud av
diskriminerande reklam.
Konsumentrepresentation
Vi ser det som nödvändigt att det finns flera -- dvs en
mångfald av -- konsumentorganisationer i Sverige.
Det är viktigt att följa utvecklingen inom EU och
internationellt. Där behövs nya resurser. Vi anser t ex att det
är nödvändigt att Sverige i EU och internationellt i
situationer där konsumentintressen agerar skickar personer
som representerar alla konsumentorganisationer som finns i
Sverige.
Miljömärkning
Varugenomströmningen i samhället har under en kort tid
blivit det största miljöproblemet i vår del av världen. En ny
hållbar livsstil för global överlevnad krävs. Den måste växa
fram genom en kombination av lagstiftning, ekonomiska
styrmedel och ökade kunskaper.
Vi kan inte kräva av människor att de ska äga så stora
kunskaper om varor på marknaden att de utan vägledning
kan göra miljömedvetna val. Ett sätt att främja
konsumenternas möjlighet till miljöeffektiva val på
marknaden är därför miljömärkningen. Den stimulerar även
näringslivet att ta fram miljövänliga produkter.
Konsumenten och miljömärkning
Idag försöker många tillverkare sälja sina produkter med
miljöargument. Det finns på produkter ett antal olika
''etiketter'' och små ''stämplar'' som ser ut som om
produkten är miljömärkt. Ett exempel är ''Karlshamn
Margarin'' som har en liten rund stämpel på paketet där det
står ''miljöanpassad''. Konsumenten tror att produkten är
miljövänlig, men så är inte fallet. Det man har gjort är att
man har tagit bort aluminiumet i förpackningen. Detta
vilseleder konsumenten. Idag finns det fyra miljömärken
som ingår i ett mer genomtänkt och heltäckande
miljömärkningssystem i Sverige: Bra Miljöval, Krav, Svanen
och EU:s miljömärke. För att konsumenten ska kunna göra
ett miljöeffektivt val och för att miljömärkningen ska kunna
behålla sin trovärdighet bör man förbjuda benämningar på
produkter som får konsumenten att tro att han/hon köper en
miljöbra produkt, när så inte är fallet. Bara de som lever upp
till de krav som miljömärkningen ställer ska kunna
marknadsföra sig som miljövänliga. Detta förutsätter att
miljömärkningen är konstruerad på ett sådant sätt att inget
företag missgynnas p.g.a. finansiell styrka eller storlek. Hur
ett miljömärkningssystem ska konstrueras beskriver vi under
rubriken ''Miljömärkningssystemets utformning''.
De flesta människor i Sverige anser sig ha fått för lite
information om miljömärkta varor, enligt Naturvårdsverkets
attitydundersökning ''Konsumenten och miljömärkena''. Att
människor inte har tillräcklig kunskap om miljömärkningen
och dessutom förväxlar miljömärkena med andra symboler
visar sig i undersökningens resultat. I deras undersökning
kände 49 %
sig säkra på sin förmåga att bedöma att varor märkta
med Pandan -- som är Världsnaturfondens symbol som
företag mot betalning får använda på sina produkter och
ingen miljömärkning -- är miljövänligare än produkter utan
symbolen. Motsvarande siffra för Svanen är 42 %,
för Bra Miljöval 26 %
och för Krav 26 %.
Bedömningen
av ett miljömärke påverkas alltså bättre
genom att exponera miljömärkningen och dess namn -- än
genom att informera -- alltså säga att symbolen är bra.
Svanen är ett miljömärke som har exponerats betydligt mer
än Naturskyddsföreningens Bra Miljöval och detta syns på
attityden hos människor. Svanen har exponerats mer för att
stora bolag som gör mycket reklam har skaffat sig Svanen.
En anledning till att fler större bolag vänder sig till Svanen
är dels att de har råd med detta och dels att Svanen ofta har
lägre ställda kriterier än Bra Miljöval.
Svanen har ett antal brister och dessa bör rättas till. Vi
finner det angeläget för miljömärkningens trovärdighet att
dessa brister ändras.
Svanens brister
Miljö- och konsumentintressen bör ha en dominerande
ställning i miljömärkningsstyrelsen inom
Standardiseringskommissionen (SIS). I det långa loppet är
det farligt om miljömärkningssystemet styrs av myndigheter
och industrilobbyn. Det är bättre om fristående miljö- och
konsumentorganisationer leder miljömärkningsarbetet.
Underlagsarbeten till Svanen är inte offentliga och
dokumenten saknar referenser. Det är fel. Det är svårt att
förstå vilken information och kunskap som kriterierna är
baserade på. Kriterierna måste kunna utsättas för extern
granskning. Att kriterierna premierar öppenhet är en
demokratisk fråga och ett stöd för offentlighetsprincipen.
Kriteriearbetet måste resultera i att underlagsarbetet görs
tillgängligt för intresserade.
Svanen har ett system för kriterier där man kan
kompensera en dålig egenskap med att ha bättre värden vad
gäller en annan egenskap. Då följer man inte tankarna kring
försiktighets- och substitutionsprincipen. Om en substans är
''diskutabel'' så ska den inte kunna accepteras i en
miljömärkt vara. En miljömärkt vara ska dessutom visa att
den är miljöbra och det har inget samband med kvalitets- och
funktionskrav. Dessutom blandar man in kvalitetskrav i
kriteriearbetet, vilket får konsekvenser för bedömningen.
Tillverkarna får betala 0,4 %
av inkomsterna plus 11 000
kr och provtagningskostnaderna för att använda
Svanen. Här finns två fel, dels att det är alldeles för dyrt för
många företag, dels att man bygger finansieringen på
mängden försålda varor.
Svanen har en paragraf som förbjuder produkter som har
Svanen att även ha Bra Miljöval, däremot tillåter man EU:s
miljömärke. Denna paragraf -- kallad monopolparagrafen --
bör avskaffas.
Miljömärkningssystemets utformning
Miljömärkningssystemen ska helst vara oberoende av
myndigheterna. Vi ser helst att miljömärkningssystemen
drivs av miljö- och konsumentorganisationerna och inte av
staten, men systemet ska ha en statlig finansiering. Om ett
nationellt miljömärkningssystem ska kunna överleva att
klara sig parallellt med EU:s miljömärkningssystem är
statlig medfinansiering en nödvändighet.
Miljöpartiet de Gröna vill ge företag med mindre
ekonomiska resurser miljömärkning billigt ifall deras
produkter blir godkända. Eftersom miljömärkningen är till
för konsumenten är det viktigt att alla produkter som
uppfyller kraven också kan få miljömärkningen.
Vi anser att det är nödvändigt att vi i Sverige har minst ett
nationellt miljömärkningssystem. Vi anser inte att det räcker
med ett nordiskt och/eller ett EU-system. Olika länder ska
kunna ställa olika krav. Ett illustrativt fall är fosfor i
tvättmedel där alla de nordiska länderna har olika tekniska
lösningar.
Miljöpartiet de Gröna ställer följande krav på ett
miljömärkningssystem:
Ekonomi
Kriterieutvecklingen bör vara ekonomiskt oavhängig
miljömärkta produkter eller varusegment. Ett lyckat systems
konstruktion förutsätter oberoende finansiering.
Miljömärkningens trovärdighet förutsätter att finansieringen
inte är relaterad till mängden försålda produkter.
Problematiken med finansieringen av marknadsföring
måste lösas utan inblandning av producentintressen eller
med producentneutral finansiering.
Licensieringen bör vara självfinansierad och skall byggas
upp så att den inte missgynnar något företag p.g.a. finansiell
styrka eller storlek.
För att garantera hög kvalitet på kriterieutvecklingsarbetet
skall deltagande i arbetet med att utveckla kriterier vara
kostnadsneutralt för deltagande parter, d.v.s. ''fattiga''
parter, skall erhålla ekonomiskt stöd för att kunna delta utan
begränsningar.
Organisation
Miljöintressen bör ha en dominerande ställning för att
garantera trovärdighet. Konsumentföreträdare skall i detta
sammanhang ses som parter som företräder en i huvudsak
''konsumerande'' roll.
Arbetsformer
Arbetet med miljökriterier skall stå fritt från direkt
påverkade intressenter. I klartext, inga producentföreträdare
ska vara med vid beslutstillfällen eller i styrelsen.
Konsensusbeslut om konkurrensbegränsande åtgärder är en
dålig konstruktion som bara gynnar producenter. Processen
fram till beslut om kriterierna ska vara öppen och så vid som
möjligt. Att värdera remissynpunkter förutsätter en smalare
krets med god miljökunskap och en klar målsättning
formulerad i policy.
Miljökriterier skall sträva efter att gynna produkter som
har kommit längre än övriga produkter inom sortimentet.
Om systemet upplevs som tillräckligt miljöanpassat
kommer det att stöttas aktivt av opinionsbildare med
trovärdighet eller stora kunder som statliga företag,
kommuner eller handeln. En organisatorisk lösning med
samverkan med t.ex. kommunförbund, statliga företag eller
ett antal stora kommuner garanterar stor efterfrågan redan
initialt. En part som handeln har både ett ansvar för att
informera konsumenter och ett intresse av att själv profilera
sig som miljöanpassad.
Kriteriearbetet skall resultera i att underlagsarbeten görs
tillgängliga för intresserade. Alla producenter kan ha intresse
av delar av kriteriearbetet även om de inte har ambitionen
att ta till sig ett helt kravpaket. Öppenheten möjliggör också
oberoende granskning av underlag som påverkat
ställningstaganden, vilket är en nödvändighet för
trovärdigheten.
Kriterierna ska bestå av ett antal ''häckar'' som produkten
måste klara av för att klara miljömärkningen. Man skall inte
kunna kompensera en dålig egenskap i en produkt med att ha
bättre värden vad gäller en annan egenskap. Eftersom endast
miljömärkt eller ej redovisas är det utomordentligt svårt att
ta ställning till vad en produkt egentligen valt att förbättra
radikalt. Kriteriesystemet ska bygga på försiktighets- och
substitutionsprincipen. Om en substans är ''diskutabel''
hamnar den under ''häcken'' oavsett i vilken halt den
förekommer.
Moms och miljömärkning
Miljöpartiets strävan är att det som är långsiktigt hållbart
också blir kortsiktigt lönsamt för konsumenterna. Detta
innebär att vi vill gynna de miljöbättre produkterna så att de
miljösämre konkurreras ut på marknaden.
Ett sätt att nå detta mål är att lägga en miljöprofil också
på det traditionella skattesystemet genom att reducera eller
avveckla momsen på miljömärkta produkter. Därmed skulle
konsumenten direkt med plånboken känna av att de
miljöbättre produkterna är lönsamma också kortsiktigt
privatekonomiskt.
Ett mer miljörelaterat momssystem har fyra hakar:den
första är att miljökraven hela tiden bör skärpas med jämna
intervaller för varje produktsortden andra är att de
producerande aktörerna på marknaden måste ha klara
spelregler för vad som gäller även några år framåtden tredje
är att beslut måste tas om vilka miljömärkningssystem som
skall ge rätt till sänkt eller avvecklad momsden fjärde är
finansieringen -- som de första åren knappast lär vara något
problem, men som kan bli problematiskt om man väl uppnår
goda miljöresultat
Miljöpartiet vill att frågan om att ta bort momsen på
miljömärkta produkter skall utredas. Vi ser möjligheter att
lösa de hakar som finns genom bl.a. följande lösningar:
De krav som skall gälla för miljömärkning skall
annonseras tre år innan de skall gälla. På det sättet kan kraven
skärpas successivt utan att marknaden blir överrumplad och
därmed drabbas av negativa ekonomiska följder. De
miljömärkningssystem som skall gälla bör vara Bra miljöval
(SNF) och KRAV. Svanen och andra miljömärkningssystem
kan användas om de uppfyller kraven på ett
miljömärkningssystem enligt ovan. Systemet kan finansieras
genom att momsen på icke miljömärkta produkter ökas i
motsvarande grad som skattebortfallet ökar när de
miljömärkta produkterna tar marknadsandelar. De första
tio--femton åren lär detta inte vara några problem. När så
goda resultat uppnåtts att momsbasen betydligt minskat har
effekten nåtts och man kan växla över till ett system där
miljömärkta produkter inte gynnas utan där icke miljömärkta
missgynnas genom direkt verkande miljöskatter.
Rättvisemärkning
I flera västeuropeiska länder finns idag en s k
rättvisemärkning. I Schweiz står t ex
rättvisemärkt kaffe för 10 %
av försäljningen. Andra länder som infört
rättvisemärkning är Holland, Tyskland, Frankrike, Österrike
och Danmark. Det är produkter från tredje världen som
omfattas av märkningen. Flera folkrörelser (BIFO, Rädda
Barnen, Naturskyddsföreningen, Kyrkornas Världsforum
och USAM) jobbar med att etablera
märkningsorganisationen i Sverige.
En vara måste uppfylla ett flertal kriterier för att få en
rättvisesymbol. Det grundläggande kriteriet är att produkten
härstammar från ett land i tredje världen. Alla länkar i den
alternativa handelskedjan måste sträva efter människovänlig
arbetsledning, goda arbetsförhållanden och en miljövänlig
inriktning. Producenten och de anställda ska få skälig
ersättning, dvs högre än medelinkomsten i regionen, och
importören ska ge stöd till sina handelspartner vad det gäller
organisation och produktutveckling.
En rättvisemärkning är ett enkelt sätt för konsumenten att
hålla sig informerad om miljömässiga, etiska och sociala
produktionsförhållanden. En rättvisemärkning bör bygga på
samma grundprinciper som miljömärkningen.
Demokratisk beslutsprocess
Regeringen måste inför principiellt viktiga
ställningstaganden i EU:s alla organ samråda med de övriga
i riksdagen representerade politiska partierna och alla
relevanta frivilligorganisationer. Dagens system med EU-
nämnden är inte tillräckligt för att åstadkomma en bred
demokratisk förankring och en debatt i Sverige. Information
om arbetet i alla EU:s organ om konsumentfrågor bör
regelbundet förmedlas exempelvis i form av ett nyhetsbrev
till i riksdagen representerade partier och
frivilligorganisationer samt intresserade. Informationen
måste delges i ett tidigt stadium i början av beslutsprocessen.
Ungdomar och konsumtion
I skolan finns det en möjlighet att påverka människors
framtida konsumtionsvanor, en möjlighet som bättre bör
utnyttjas. Grunden för en hållbar konsumtion och levnadsstil
kan läggas i skolan. Det är viktigt att ha tid i skolan för att t ex
kunna bjuda in konsumentvägledaren i kommunen,
besöka ett Agenda 21-projekt om konsumtionsvanor m m.
Skolan måste ges mycket bättre möjlighet till ett
flexibelt arbetssätt där man både kan gå på studiebesök och
ta emot besök.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om de konsumentpolitiska målen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om konsumentkunskap,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om produktinformationsblad,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att alla produkter skall ha en
''fullständig innehållsdeklaration'',
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om innehållsförteckningar,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en obligatorisk
miljövarudeklaration,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att elförbrukande produkter
(köksmaskiner, vitvaror etc.) skall märkas med information
om energiförbrukning och en jämförelse med en
normalprodukt,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att bilar skall märkas med
information såväl om bilens förbrukning av energi och en
jämförelse med en normalbil på liknande sätt som
jämförpriser,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att frukt, grönsaker och andra
livsmedel skall märkas med tydlig uppgift om ifall det vid
produktion eller distribution har använts metoder
(kemikalier etc.) som är förbjudna i Sverige,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att frukt och grönsaker som på
grund av användning av mögelmedel och andra
bekämpningsmedel bör skalas skall märkas med information
om detta,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att produkter som innehåller för
människan skadliga kemikalier skall märkas på ett för
konsumenten tydligt sätt,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förstärkning av
konsumentvägledningen,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att kommersiell oadresserad
reklam skall förbjudas,
14. att riksdagen hos regeringen begär att den återkommer
med ett välavvägt förslag om förbud mot diskriminerande
reklam,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om konsumentrepresentation,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att endast de produkter och
tjänster som uppfyller något av miljömärkenas kriterier får
marknadsföra sig som miljövänliga eller med någon
beteckning som påminner härom,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om bristerna hos miljömärkningen
Svanen,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att konsument- och miljöintressen
skall ha en dominerande ställning i SIS,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att underlagsarbeten till Svanen
skall vara offentliga och att dokumenten skall ha referenser,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Svanens kriterier skall vara
offentliga,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Svanen skall ha ett
kriteriesystem där man inte kan byta ut en dålig egenskap
med att ha bra värden på en annan,
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att man inte skall blanda in
kvalitets- och funktionskrav i bedömningen av Svanens
miljömärkning,
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Svanen inte skall bygga sin
finansiering på mängden försålda miljömärkta produkter,
24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Svanen skall avskaffa
monopolparagrafen,
25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att miljömärkningssystem skall
vara oberoende av staten,
26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att miljö- och
konsumentorganisationer skall driva
miljömärkningssystemen,
27. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att staten skall garantera
miljömärkningssystemen genom statlig medfinansiering,
28. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige skall ha minst ett
nationellt miljömärkningssystem,
29. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om miljömärkningssystemets
utformning,
30. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om
miljömärkning och momssänkning enligt vad som anförts i
motionen,
31. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om rättvisemärkning,
32. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att skolan måste ges bättre
möjlighet till ett flexibelt arbetssätt där man både kan gå på
studiebesök och ta emot besök.
Stockholm den 24 april 1995
Yvonne Ruwaida (mp)
Birger Schlaug (mp)