med anledning av prop. 1994/95:140 Aktiv konsumentpolitik
I proposition 1994/95:140 Aktiv konsumentpolitik har
regeringen i huvudsak gjort en sammanfattning av den
proposition (1994/95:16 Den framtida konsumentpolitiken),
som den tidigare fyrklöverregeringen lade fram i början på
september 1994. S-regeringen beslöt att dra tillbaka denna
proposition vilket i praktiken lett till en olycklig försening
med ett halvår.
Kristdemokraterna står fast vid att målen för
konsumentpolitiken bör varaatt främja hushållens
möjligheter att utnyttja sina resurser på bästa sätt enligt egna
önskemålatt främja konsumenternas rättsliga ställningatt
främja konsumenternas hälsa och säkerhetatt främja
konsumenternas intresse av att medverka till en långsiktigt
hållbar utveckling genom att bidra till en god miljö.
I ett pressmeddelande i samband med att proposition
1994/95:140 presenterades påstår föredragande statsråd att
målen vad gäller konsumenternas ställning och miljömålet
inte fanns med i den tidigare regeringens förslag. Denna
uppgift är inte korrekt. Målen i dessa avseenden är desamma
även om en viss förkortning skett genom själva ordvalet från
den nuvarande regeringen. Det finns därför ingen anledning
att i detalj gå in på de mål och prioriteringar som regeringen
nu föreslår för konsumentpolitiken eftersom de i allt
väsentligt överensstämmer med de som fanns i den tidigare
propositionen och som vi fortfarande står bakom.
Vi delar också uppfattningen att Konsumentverket även i
fortsättningen bör vara den centrala
förvaltningsmyndigheten för konsumentfrågor, att Allmänna
reklamationsnämnden bör finnas kvar liksom betydelsen av
att den lokala verksamheten utökas.
Kristdemokraternas grundläggande syn när det gäller
konsumentpolitiken är att den i enlighet med
subsidiaritetsprincipen bör utformas så att den enskilde
konsumenten i största möjliga utsträckning får erforderligt
stöd av en aktör i närområdet. Det kan vara en kommunal
konsumentvägledare, en lokal konsumentorganisation eller
en avdelning av en organisation med större geografisk
täckning. En effektiv lokal verksamhet kräver praktisk
uppbackning från statens sida. Staten har också
huvudansvaret för den övergripande verksamheten. En bred
och mångsidig verksamhet med utgångspunkt från
konsumenten som en stark och viktig aktör på marknaden
både på den nationella och den internationella scenen bör
vara utgångspunkten. Förutsättningar i form av lagstiftning,
forskning, utbildning, information, rådgivning,
marknadsbevakning, standardisering och
reklamationsmöjligheter är viktiga inslag i en sådan
konsumentpolitik.
De principiella skillnader som den senare propositionen
uppvisar mot den tidigare är för det första att allt tal om
förändring och förnyelse som överhuvudtaget kan tänkas
genomföras på konsumentpolitikens område är bortfört från
dagordningen. Om delar av den verksamhet som idag finns
under Konsumentverket eventuellt skulle kunna genomföras
effektivare och billigare på annat sätt får inte utredas, vilket
den förra regeringen ville. Inte heller om avgränsningen av
Konsumentverkets verksamhet mot andra myndigheter som
sysslar med konsumentfrågor kan göras på ett tydligare sätt
för att verksamheten på ett bättre sätt ska präglas av en
helhetssyn och för att undvika eventuellt dubbelarbete. Allt
ska bli vid det gamla.
För det andra gäller det synen på vilken grad av detaljnivå
statens ansvar ska omfatta. Den förra regeringens
proposition påtalar t ex behovet av att statliga
konsumentpolitiska åtgärder bara skall vidtas när det är
väsentligt och de inte kan utföras bättre av andra aktörer.
Denna riktlinje förekommer inte i den nya propositionen.
Utöver de riktlinjer som regeringen föreslår om
konsumentpolitikens mål och inriktning vill vi förorda
följande kompletteringar.
A) Konsumentpolitiska åtgärder skall vidtas i statlig regi
bara när det är väsentligt och åtgärderna inte bättre kan
utföras av någon annan aktör. Ett väsentlighetskrav skall
därför ställas upp. Vad som kan anses vara väsentligt får
prövas i relation till de uppställda målen.
Konsumentpolitiken skall uppmärksamma sådana
produkter som har nödvändighetskaraktär. Den statliga
konsumentverksamheten bör -- t ex
vad gäller baskonsumtionen -- inte omfatta produkter
som antingen kostar förhållandevis litet och alltså har liten
betydelse för hushållens utnyttjande av sina ekonomiska
resurser eller som har föga betydelse för möjligheterna att
spara tid eller pengar. Inte heller bör den gälla produkter av
utpräglad lyxkaraktär.
B) Frågan om inrättande av lokala reklamationsråd bör
prövas.
Enligt vår bedömning skulle väl fungerande lokala
reklamationsråd kunna spela en viktig roll i
konsumentpolitiken. Råden kan exempelvis arbeta för goda
förhållanden mellan konsumentintressena och
näringsidkarna lokalt. De kan också förmedla information
om gällande regler till bl.a. det lokala näringslivet. Råden
kan dessutom medverka till lösning av tvister mellan
näringsidkare och konsumenter. De kommunala
konsumentvägledarna bör spela en viktig roll i ett sådant råd.
C) Näringslivets egenåtgärder bör utvecklas ytterligare.
Tillsammans med konsumenterna själva utgör
näringsidkarna de viktigaste konsumentpolitiska aktörerna,
som konsumenternas handelspartners på marknaden. Det är
på näringsidkarna som huvudansvaret bör ligga för att
spelreglerna på marknaden följs. Näringslivets egenåtgärder
bör därför också i fortsättningen spela en avgörande roll för
ett fullgott konsumentskydd.
Det innebär att företagen själva måste svara för att de
produkter som de tillhandahåller är säkra, att konsumenterna
får god information och att de spelregler som i övrigt gäller
för marknaden och som nyligen fastslagits i en ny
marknadföringslag efterlevs.
Näringslivet tar också i stor utsträckning ett sådant ansvar.
Det alldeles övervägande antalet reklamationer klaras av
genom de berörda företagens egna åtgärder. Och näringslivet
har i samverkan under lång tid på olika områden bedrivit en
självreglerande och självsanerande verksamhet.
Med egenåtgärder avses åtgärder som i systematiserad
form vidtas av antingen ett enskilt företag, en grupp av
företag, en hel bransch eller näringslivet i sin helhet i syfte
att utreda, förebygga eller lösa problem i förhållande till
konsumenter eller andra kunder.
Exempel på egenåtgärder är normbildning, övervakning av
efterlevnaden av olika normer, reklamationsregler,
reklamationshantering, utarbetande av standardformulär,
informationssystem, utbildning, inrättande av
konsumentkontaktavdelningar hos företag samt
produktutformning i enlighet med säkerhetskrav.
Nära näringslivets egna program för egenåtgärder ligger
det förhandlingssystem som har vuxit fram under lång tid.
Det kännetecknas av att konsumenternas ställning förbättras
genom förhandlingar mellan konsumentföreträdare och
näringsliv, vilket leder till överenskommelser om normer och
spelregler för t.ex. marknadsföring, information och
avtalsvillkor. Sådana överenskommelser efter förhandlingar
är ett typiskt nordiskt konsumentpolitiskt inslag som det är
viktigt att slå vakt om.
Vår inställning är att en vidareutveckling av näringslivets
program för egenåtgärder är av största betydelse för
framtidens konsumentskydd. Vi vill betona vikten av att
sådana program införs och utvecklas på den lokala nivån,
gärna i samverkan med de lokala konsumentorganen,
kommunala konsumentvägledare och frivilliga
organisationer.
Också på avreglerade områden måste företagen själva bära
huvudansvaret för att de uppträder inom ramen för det
marknadsrättsliga regelverket. Det finns dock en särskild
risk att aktörerna på en nyligen avreglerad marknad på grund
av bristande kunskap och vana handlar i strid med de
spelregler som gäller. Det ökar behovet av vederhäftig och
tillräcklig information till konsumenterna om enskilda varor
och tjänster samt om vart man vänder sig med frågor och
klagomål. Den kommunala konsumentverksamheten, främst
konsumentvägledarna, spelar också här en mycket viktig
roll.
D) Frivilligorganisationernas roll ökar.
De frivilliga organisationernas roll får ökad betydelse nu
när Sverige blivit medlem i EU. De kan på ett tidigt skede,
då möjligheten till inflytande är som störst, vara med och
påverka processen i viktiga konsumentfrågor. Sveriges
Konsumentråd är medlem i den europeiska
konsumentorganisationen BEUC som mycket aktivt driver
på kommissionen när det gäller konsumentfrågor. Sverige
bör medverka till att samarbetet mellan medlemsländernas
frivilligorganisationer underlättas.
Också på det lokala planet behöver
frivilligorganisationernas roll stärkas. De har till exempel
stora förutsättningar att med hjälp av sina medlemmar
påverka handeln när det gäller olika aktuella frågor som att
överenskommelser om ursprungsmärkning,
innehållsdeklarationer o.d. följs och även när det gäller att
följa och påverka prisutvecklingen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om väsentlighetskrav för att
konsumentpolitiska åtgärder skall vidtas i statlig regi,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om införande av lokala
reklamationsråd,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vidareutveckling av näringslivets
egenåtgärder,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om de frivilliga organisationernas
betydelsefulla roll när det gäller att driva konsumentfrågor
både nationellt och inom Norden och EU.
Stockholm den 24 april 1995
Inger Davidson (kds)
Rose- Marie Frebran (kds)
Chatrine Pålsson (kds)
Fanny Rizell (kds)
Tuve Skånberg (kds)