I proposition 1994/95:140 Aktiv konsumentpolitik har regeringen i huvudsak gjort en sammanfattning av den proposition (1994/95:16 Den framtida konsumentpolitiken), som den tidigare fyrklöverregeringen lade fram i början på september 1994. S-regeringen beslöt att dra tillbaka denna proposition vilket i praktiken lett till en olycklig försening med ett halvår.
Kristdemokraterna står fast vid att målen för konsumentpolitiken bör varaatt främja hushållens möjligheter att utnyttja sina resurser på bästa sätt enligt egna önskemålatt främja konsumenternas rättsliga ställningatt främja konsumenternas hälsa och säkerhetatt främja konsumenternas intresse av att medverka till en långsiktigt hållbar utveckling genom att bidra till en god miljö.
I ett pressmeddelande i samband med att proposition 1994/95:140 presenterades påstår föredragande statsråd att målen vad gäller konsumenternas ställning och miljömålet inte fanns med i den tidigare regeringens förslag. Denna uppgift är inte korrekt. Målen i dessa avseenden är desamma även om en viss förkortning skett genom själva ordvalet från den nuvarande regeringen. Det finns därför ingen anledning att i detalj gå in på de mål och prioriteringar som regeringen nu föreslår för konsumentpolitiken eftersom de i allt väsentligt överensstämmer med de som fanns i den tidigare propositionen och som vi fortfarande står bakom.
Vi delar också uppfattningen att Konsumentverket även i fortsättningen bör vara den centrala förvaltningsmyndigheten för konsumentfrågor, att Allmänna reklamationsnämnden bör finnas kvar liksom betydelsen av att den lokala verksamheten utökas.
Kristdemokraternas grundläggande syn när det gäller konsumentpolitiken är att den i enlighet med subsidiaritetsprincipen bör utformas så att den enskilde konsumenten i största möjliga utsträckning får erforderligt stöd av en aktör i närområdet. Det kan vara en kommunal konsumentvägledare, en lokal konsumentorganisation eller en avdelning av en organisation med större geografisk täckning. En effektiv lokal verksamhet kräver praktisk uppbackning från statens sida. Staten har också huvudansvaret för den övergripande verksamheten. En bred och mångsidig verksamhet med utgångspunkt från konsumenten som en stark och viktig aktör på marknaden både på den nationella och den internationella scenen bör vara utgångspunkten. Förutsättningar i form av lagstiftning, forskning, utbildning, information, rådgivning, marknadsbevakning, standardisering och reklamationsmöjligheter är viktiga inslag i en sådan konsumentpolitik.
De principiella skillnader som den senare propositionen uppvisar mot den tidigare är för det första att allt tal om förändring och förnyelse som överhuvudtaget kan tänkas genomföras på konsumentpolitikens område är bortfört från dagordningen. Om delar av den verksamhet som idag finns under Konsumentverket eventuellt skulle kunna genomföras effektivare och billigare på annat sätt får inte utredas, vilket den förra regeringen ville. Inte heller om avgränsningen av Konsumentverkets verksamhet mot andra myndigheter som sysslar med konsumentfrågor kan göras på ett tydligare sätt för att verksamheten på ett bättre sätt ska präglas av en helhetssyn och för att undvika eventuellt dubbelarbete. Allt ska bli vid det gamla.
För det andra gäller det synen på vilken grad av detaljnivå statens ansvar ska omfatta. Den förra regeringens proposition påtalar t ex behovet av att statliga konsumentpolitiska åtgärder bara skall vidtas när det är väsentligt och de inte kan utföras bättre av andra aktörer. Denna riktlinje förekommer inte i den nya propositionen.
Utöver de riktlinjer som regeringen föreslår om konsumentpolitikens mål och inriktning vill vi förorda följande kompletteringar.
A) Konsumentpolitiska åtgärder skall vidtas i statlig regi bara när det är väsentligt och åtgärderna inte bättre kan utföras av någon annan aktör. Ett väsentlighetskrav skall därför ställas upp. Vad som kan anses vara väsentligt får prövas i relation till de uppställda målen.
Konsumentpolitiken skall uppmärksamma sådana produkter som har nödvändighetskaraktär. Den statliga konsumentverksamheten bör -- t ex vad gäller baskonsumtionen -- inte omfatta produkter som antingen kostar förhållandevis litet och alltså har liten betydelse för hushållens utnyttjande av sina ekonomiska resurser eller som har föga betydelse för möjligheterna att spara tid eller pengar. Inte heller bör den gälla produkter av utpräglad lyxkaraktär.
B) Frågan om inrättande av lokala reklamationsråd bör prövas.
Enligt vår bedömning skulle väl fungerande lokala reklamationsråd kunna spela en viktig roll i konsumentpolitiken. Råden kan exempelvis arbeta för goda förhållanden mellan konsumentintressena och näringsidkarna lokalt. De kan också förmedla information om gällande regler till bl.a. det lokala näringslivet. Råden kan dessutom medverka till lösning av tvister mellan näringsidkare och konsumenter. De kommunala konsumentvägledarna bör spela en viktig roll i ett sådant råd.
C) Näringslivets egenåtgärder bör utvecklas ytterligare.
Tillsammans med konsumenterna själva utgör näringsidkarna de viktigaste konsumentpolitiska aktörerna, som konsumenternas handelspartners på marknaden. Det är på näringsidkarna som huvudansvaret bör ligga för att spelreglerna på marknaden följs. Näringslivets egenåtgärder bör därför också i fortsättningen spela en avgörande roll för ett fullgott konsumentskydd.
Det innebär att företagen själva måste svara för att de produkter som de tillhandahåller är säkra, att konsumenterna får god information och att de spelregler som i övrigt gäller för marknaden och som nyligen fastslagits i en ny marknadföringslag efterlevs.
Näringslivet tar också i stor utsträckning ett sådant ansvar. Det alldeles övervägande antalet reklamationer klaras av genom de berörda företagens egna åtgärder. Och näringslivet har i samverkan under lång tid på olika områden bedrivit en självreglerande och självsanerande verksamhet.
Med egenåtgärder avses åtgärder som i systematiserad form vidtas av antingen ett enskilt företag, en grupp av företag, en hel bransch eller näringslivet i sin helhet i syfte att utreda, förebygga eller lösa problem i förhållande till konsumenter eller andra kunder.
Exempel på egenåtgärder är normbildning, övervakning av efterlevnaden av olika normer, reklamationsregler, reklamationshantering, utarbetande av standardformulär, informationssystem, utbildning, inrättande av konsumentkontaktavdelningar hos företag samt produktutformning i enlighet med säkerhetskrav.
Nära näringslivets egna program för egenåtgärder ligger det förhandlingssystem som har vuxit fram under lång tid. Det kännetecknas av att konsumenternas ställning förbättras genom förhandlingar mellan konsumentföreträdare och näringsliv, vilket leder till överenskommelser om normer och spelregler för t.ex. marknadsföring, information och avtalsvillkor. Sådana överenskommelser efter förhandlingar är ett typiskt nordiskt konsumentpolitiskt inslag som det är viktigt att slå vakt om.
Vår inställning är att en vidareutveckling av näringslivets program för egenåtgärder är av största betydelse för framtidens konsumentskydd. Vi vill betona vikten av att sådana program införs och utvecklas på den lokala nivån, gärna i samverkan med de lokala konsumentorganen, kommunala konsumentvägledare och frivilliga organisationer.
Också på avreglerade områden måste företagen själva bära huvudansvaret för att de uppträder inom ramen för det marknadsrättsliga regelverket. Det finns dock en särskild risk att aktörerna på en nyligen avreglerad marknad på grund av bristande kunskap och vana handlar i strid med de spelregler som gäller. Det ökar behovet av vederhäftig och tillräcklig information till konsumenterna om enskilda varor och tjänster samt om vart man vänder sig med frågor och klagomål. Den kommunala konsumentverksamheten, främst konsumentvägledarna, spelar också här en mycket viktig roll.
D) Frivilligorganisationernas roll ökar.
De frivilliga organisationernas roll får ökad betydelse nu när Sverige blivit medlem i EU. De kan på ett tidigt skede, då möjligheten till inflytande är som störst, vara med och påverka processen i viktiga konsumentfrågor. Sveriges Konsumentråd är medlem i den europeiska konsumentorganisationen BEUC som mycket aktivt driver på kommissionen när det gäller konsumentfrågor. Sverige bör medverka till att samarbetet mellan medlemsländernas frivilligorganisationer underlättas.
Också på det lokala planet behöver frivilligorganisationernas roll stärkas. De har till exempel stora förutsättningar att med hjälp av sina medlemmar påverka handeln när det gäller olika aktuella frågor som att överenskommelser om ursprungsmärkning, innehållsdeklarationer o.d. följs och även när det gäller att följa och påverka prisutvecklingen.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om väsentlighetskrav för att konsumentpolitiska åtgärder skall vidtas i statlig regi,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om införande av lokala reklamationsråd,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vidareutveckling av näringslivets egenåtgärder,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om de frivilliga organisationernas betydelsefulla roll när det gäller att driva konsumentfrågor både nationellt och inom Norden och EU.
Stockholm den 24 april 1995 Inger Davidson (kds) Rose- Marie Frebran (kds) Chatrine Pålsson (kds) Fanny Rizell (kds) Tuve Skånberg (kds)