med anledning av prop. 1994/95:140 Aktiv konsumentpolitik
1. Inledning 1.1
Konsumentpolitikens mål och inriktning
I propositionen presenterar regeringen förslag till mål och
inriktning av den framtida konsumentpolitiken. De
nationella målen för konsumentpolitiken skall enligt
regeringens förslag vara:
1. att hushållen skall ha goda möjligheter att utnyttja sina
ekonomiska och andra resurser effektivt,
2. att konsumenterna skall ha en stark ställning på
marknaden,
3. att konsumenternas hälsa och säkerhet skyddas, och 4.
att sådana konsumtions- och produktionsmönster
utvecklas som minskar påfrestningarna på miljön och bidrar
till en långsiktigt hållbar utveckling.
Vidare anges att det konsumentpolitiska arbetet skall
inriktas särskilt på hushållens baskonsumtion,
konsumentgrupper som är ekonomiskt eller socialt utsatta
eller som av andra skäl har behov av särskilt stöd, samt att
främja konsumentintressena i det internationella samarbetet.
Regeringens konsumentpolitiska målsättning, såsom den
kommit till uttryck i de fyra punkterna, överensstämmer i
stort med Moderata Samlingspartiets inriktning för
konsumentpolitiken, som lades fast i vår kommittémotion,
1994/95:L701, Konsumentpolitiken, av Rolf Dahlberg m.fl.
(m).
När det gäller regeringens mål angående konsumenternas
ställning på marknaden delar vi uppfattningen att
konsumenternas ställning även framgent skall vara stark.
Samtidigt bör dock framhållas att Sverige i dag har ett i flera
avseenden väl utbyggt konsumentskydd. Mot denna
bakgrund bör den övergripande målsättningen, enligt vår
uppfattning, mer vara att underlätta för konsumenterna att
använda sig av de rättigheter de faktiskt har än att nu komma
med ytterligare regleringar och föreskrifter.
1.2 Syftet med konsumentpolitiken
Syftet med konsumentpolitiska insatser är naturligtvis att
försöka uppnå de konsumentpolitiska målen. Även om
regeringens förslag till konsumentpolitisk inriktning och
målsättning i stort kan sägas överensstämma med Moderata
Samlingspartiets konsumentpolitiska mål går dock en
skiljelinje mellan regeringens och moderaternas val av
metod för att uppnå dessa mål.
Regeringens konsumentpolitik uppges syfta till att
tillförsäkra medborgarna en stark och oberoende ställning,
att svara för trygghetssystem som skyddar individer och
hushåll samt att medverka till att utjämna olikheter i
levnadsvillkor. Konsumentpolitiken uppges vidare vara en
del av välfärdspolitiken, och i detta ligger enligt regeringen
också ett fördelningspolitiskt inslag.
Moderat konsumentpolitik syftar snarare till att öka den
konkurrensutsatta sektorn, vidga området för privat
näringsverksamhet, att avveckla offentliga monopol och
minska offentligt ägande i näringsverksamhet, att underlätta
för företag att driva sin verksamhet samt att ta bort hinder
för att nya företag skall kunna etablera sig. Moderat
konsumentpolitik syftar också till att skapa medvetna
konsumenter som enskilt eller i frivillig samverkan tar
tillvara sina intressen som konsumenter. Kunniga och
kritiska konsumenter är fundamentet för varje väl
fungerande marknad.
Vad som framför allt är moderat inställning här, liksom på
övriga områden, är synen på medborgarnas förmåga och
vilja att ta ansvar för sina egna liv. Vi anser att det är
människorna själva som är bäst lämpade att fatta beslut som
rör den egna livssituationen och att det egna ansvarstagandet
och engagemanget alltid måste vara avgörande. Detta
innebär att vi måste acceptera och respektera att vi är olika
och att vi har olika behov och ideal som styr våra
ställningstaganden i livets skiftande situationer. Varje
människa har rätt att uppleva att det är hon som bedömer,
väljer och ansvarar för sina beslut.
2. Kommentarer till regeringens förslag
I denna del av motionen kommenteras de förslag av
regeringen som vi motsätter oss genomförandet av eller som
vi anser bör utformas på annat sätt.
2.1 Konsumentinflytande och konsumentengagemang
Regeringen framhåller att den svenska modellen för
konsumentpolitiskt arbete bygger på ett betydande offentligt
engagemang men att ett starkt inflytande från konsumenter
och deras organisationer också är viktiga inslag i det
konsumentpolitiska arbetet. Regeringen hänvisar i detta
sammanhang till förslag i budgetpropositionen som innebär
att utökat ekonomiskt stöd skall ges till
konsumentorganisationer i syfte att komplettera den statliga
och kommunala verksamheten.
Härutöver avser regeringen tillkalla en kommitté med
uppgift att föreslå åtgärder som kan öka medborgarnas
inflytande och delaktighet i samhällsutvecklingen.
Regeringen betonar dock särskilt att det inte finns några skäl,
vare sig ekonomiska eller andra, att förändra eller föra över
statens ansvar inom konsumentpolitiken till andra aktörer.
Vad regeringen avser med den svenska modellen för
konsumentpolitiskt arbete är här -- per definition -- liktydigt
med socialdemokratisk konsumentpolitik, dvs. en politik
kännetecknad av betydande statlig styrning och där staten
har det totala ansvaret.
När det gäller regeringens förslag att tillsätta en utredning
med uppdrag att utreda hur medborgarnas inflytande och
delaktighet i samhällsutvecklingen skall kunna ökas så
ifrågasätter vi värdet av en sådan utredning om staten även
framgent skall stå för det övergripande konsumentpolitiska
ansvaret och engagemanget. För att regeringens syfte med
utredningsuppdraget skall framstå som trovärdigt fordras att
regeringen klart signalerar att den är beredd att också
överlåta ansvaret på konsumentområdet till andra icke-
statliga aktörer.
Regeringen har, som tidigare nämnts, aviserat att det
ekonomiska stödet till konsumentorganisationerna skall
utökas. Vi vill dock i detta sammanhang framhålla att det
mest effektiva sättet för regeringen att upprätthålla och
utveckla det engagemang som redan i dag finns hos
konsumenter och frivilliga konsumentorganisationer, samt
bemöta önskemål om ökat konsumentinflytande och större
delaktighet för privata initiativ, torde vara att överlåta till
konsumentorganisationerna att primärt svara för att
konsumenternas intresse tillgodoses.
Av detta följer att statens roll bör tonas ner betydligt till att
omfatta endast sådana konsumentpolitiska åtgärder som inte
kan utföras bättre av andra aktörer.
2.2 Ungdomar och konsumtion
Regeringen vill särskilt uppmärksamma ungdomars
utsatthet som nya och ovana konsumenter. Utöver
skolundervisning om konsumentfrågor bör enligt regeringen
otraditionella vägar och nya medier prövas för att nå ut med
kunskap och information till ungdomar.
Naturligtvis behöver vi alla -- inte minst ungdomar --
kunskaper för att kunna fungera som konsumenter på
marknaden på ett så väl övervägt sätt som möjligt. Därför dr
det av central betydelse att unga människor tidigt får lära sig
att bl.a. hushålla med pengar. I första hand är det en uppgift
för föräldrar, eller andra vårdnadshavare, att fostra unga
människor till att bli ekonomiskt medvetna och lära sig att
kritiskt överväga sina inköp. För de allra flesta familjer
fungerar detta bra. Samtidigt måste vi dock vara medvetna
om att det finns familjer som av olika skäl inte lyckas lika
väl med att förmedla grundläggande kunskaper om att ''man
måste rätta munnen efter matsäcken''. För dessa familjer
spelar därför skolundervisningen en särskilt viktig roll.
Utöver förmedlandet av generella marknadsekonomiska
baskunskaper bör skolan tillgodose elevernas behov av
adekvat konsumentupplysning.
Konsumentkunskap hör naturligt hemma i ämnet
hemkunskap. Vi anser dock att konsumentfrågorna även bör
integreras i undervisningen i olika ämnen, som t.ex.
samhällskunskap, matematik, ekonomi. Även i undervisning
om miljöfrågor bör konsumentfrågor kunna tas upp. Detta
innebär inte att antalet timmar i konsumentkunskap behöver
utvidgas, däremot bör konsumentaspekten uppmärksammas
oavsett i vilket ämne den aktualiseras.
Vidare motsätter vi oss regeringens förslag att avsätta
särskilda medel ur Allmänna arvsfonden till
konsumentprojekt för ungdomar, liksom vi ifrågasätter
värdet av ekonomiska satsningar på konsumentupplysande
produktion för teater. I och för sig motsätter vi oss inte
satsningar på ungdomar som syftar till att ungdomar skall få
en möjlighet att upptäcka t.ex. kultur och teater men vi ställer
oss mycket tveksamma till regeringens förslag att genom
politiska pekpinnar styra teaterverksamhetens innehåll. Om
de unga tycker det är angeläget att sätta upp pjäser med
konsumentupplysande budskap för sina jämnåriga kommer
detta förmodligen också att ske utan att staten villkorar det
ekonomiska bidraget.
Det hör överhuvudtaget inte hemma i en rättsstat att
innehållet i exempelvis teaterverksamhet bestäms med hjälp
av politiska styrmedel, och riksdagen bör därför avslå
propositionen i denna del.
2.3 Den lokala verksamheten
Regeringen anser att den lokala förankringen av
konsumentverksamheten är grundläggande för att
konsumentpolitiken skall bli framgångsrik och gör
bedömningen att de riktlinjer som statsmakterna fastställt för
den lokala konsumentverksamheten bör ligga fast. Detta
innebär i korthet att den lokala verksamheten skall prioriteras
och att det är viktigt att den byggs ut samt att staten skall
fortsätta stödja den lokala verksamheten.
Enligt vår bedömning är detta förslag inte tillräckligt
långtgående. Riktlinjerna har sin grund i snart 30 år gamla
beslut och tiderna har förändrats. Utvecklingen inom en rad
olika områden, som tidigare framstått som självklara statliga
angelägenheter, har gått från centralisering till
decentralisering. Kommunerna har fått eget ansvar i
förhållande till staten och beslutar i dag självständigt i
flertalet av de frågor som ligger kommuninnevånarna
närmast. Staten, å sin sida, fattar fortfarande en rad beslut
varje år som kan påverka konsumenternas ekonomiska
förutsättningar på olika sätt. Från konsumenternas olika
utgångspunkter torde det därför vara mer angeläget att låta
kommunerna själva bedöma det framtida behovet av
konsumentpolitik än att överlåta åt staten att tillgodose detta
behov.
2.3.1 Ökat konsumentansvar till organisationer och
näringsliv
I Sverige har de offentligt subventionerade institutionerna
försvårat förutsättningarna för privata engagemang. För att
konsumentsammanslutningar, andra organisationer och
intresseorganisationer skall kunna växa och ta på sig större
uppgifter är det nödvändigt att minimera det offentligas
åtaganden. Samtidigt föreligger ett akut och överhängande
behov av att minska de offentliga utgifterna. Det är således
inte bara av ideologiska skäl som vi moderater anser att
konsumentvägledande institutioner som i dag existerar på
statlig nivå bör avskaffas. Enligt vår uppfattning bör i stället
organisationer och näringsliv uppmuntras till att i ökad
utsträckning engagera sig lokalt i konsumentverksamhet.
Medlemmar i organisationer motiveras som bekant bäst
genom att anförtros ansvar för verksamheten. Den enskilde
medlemmens insats får härmed ett annat värde och upplevs
många gånger som mer betydelsefull. Näringslivet motiveras
i sin tur bäst av förhoppningar om ökad efterfrågan på varor
och tjänster. Det är inte helt orealistiskt att anta att företagare
som utåtriktat och aktivt engagerar sig för t.ex.
produktsäkerhetsfrågor och konsumentskydd kommer att
kunna locka till sig fler kunder än de företagare som inte
engagerar sig i konsumentfrågor överhuvudtaget.
Till sist borde staten motiveras av möjligheten att spara i
de offentliga utgifterna. Detta är bara ett exempel på hur
konsumentupplysning i privat regi kan leda till gynnsamma
effekter för såväl konsumenter, stat som det privata
näringslivet. Enligt vår mening bör regeringen därför snarast
vidta de åtgärder som behövs på central och kommunal nivå
i syfte att möjliggöra för organisationer och enskilda
näringsidkare att ta ett ökat konsumentansvar.
Här vill vi också särskilt framhålla de frivilliga
konsumentorganisationer som är vanligt förekommande
både i USA och i Europa. I bl.a. Tyskland, Italien och
Frankrike tillgodoses konsumenternas intresse i hög grad
genom frivilliga organisationer. Det torde vara till gagn för
alla inblandade parter om vi även i Sverige överlät åt de
frivilliga organisationerna att själva -- i takt med
samhällsutvecklingen i övrigt -- utforma sin verksamhet.
Först då får organisationerna sitt verkliga berättigande och
kan inrikta sin verksamhet på mer angelägna uppgifter. I ett
övergångsskede är vi beredda att låta staten bidra med visst
ekonomiskt stöd för att lägga grunden för den här formen
av verksamhet. När den väl har vuxit sig stark och utvecklat
finansieringsformer bör det statliga stödet upphöra helt.
2.3.2 Den finländska modellen
Om man skall ha kvar någon form av offentligt styrd
konsumentpolitik bör ansvaret i första hand ligga på
kommunerna. Ett exempel på väl avvägd konsumentpolitik
står Finland för. Konsumenterna har där tillgång till
kommunal konsumentrådgivning, bestående av allmän
konsumentrådgivning, personlig rådgivning, hjälp i
konfliktsituationer (på denna punkt har den kommunala
konsumentrådgivningen visat sig fungera mycket väl,
eftersom största delen av de klagomål som
konsumentrådgivarna tagit emot har kunnat lösas på det
lokala planet snabbt och smidigt) samt bevakning och
uppföljning i anknytning till konsumentrådgivningen.
Den kommunala konsumentrådgivningen har visat sig vara
ett ekonomiskt sätt att bevaka konsumenternas intresse och
att förlika tvister mellan konsumenter och näringsidkare.
Genom att kommunerna själva svarar för de kostnader
konsumentrådgivningen orsakar kan inte obetydliga
besparingar göras i de statliga utgifterna. Samtidigt har
statens betydelse tonats ner väsentligt då huvudansvaret för
verksamheten åvilar kommunerna som tillsammans med
bl.a. frivilliga organisationer har att anpassa
konsumentpolitiken efter konsumenternas behov kommun
för kommun.
Vår avsikt är inte att här i detalj redogöra för den
finländska modellen. Vi vill snarare göra regeringen
uppmärksam på några i vårt tycke viktiga inslag som med
fördel skulle kunna vara vägledande även vid utformningen
av den framtida svenska konsumentpolitiken.
Två delar som vi i detta sammanhang vill lyfta fram
särskilt är konsumentinformationen och socialväsendets roll.
Konsumentinformationen har en framträdande plats i den
finska konsumentpolitiken. Informationstillställningar av
olika slag har blivit en av de viktigaste uppgifterna inom
ramen för konsumentrådgivningen. Syftet är att ge
kommuninnevånarna information så att de bättre kan hävda
sig som kommuninnevånare och konsumenter.
Genom socialväsendet nås många av de konsumenter som
kanske annars skulle stå utanför konsumentrådgivningens
tjänster och som kanske allra mest är i behov av
konsumentskydd och rådgivning. Enligt vår uppfattning har
denna verksamhet också en mycket viktig förebyggande
betydelse. Vi vet att vuxna med utpräglat dålig ekonomi inte
sällan överför sin oförmåga att hushålla med pengar till sin
barn. Om de vuxna ges möjlighet till rådgivning, för att dels
kunna ta tag i sin situation, dels lära sig hur man får ett
hushåll att ''gå ihop'', kommer det sannolikt också att få
betydelse för barnens förhållningssätt till pengar. Nästan alla
våra olika beteenden grundläggs redan i unga år, samma sak
gäller för människors ''konsumentbeteende''. Det är således
viktigt att denna aspekt tas tillvara även i konsumentpolitiska
sammanhang.
Enligt vår uppfattning bör regeringen överväga
möjligheten att utforma svensk konsumentpolitik efter finsk
förebild.
2.4 Det internationella samarbetet
När det gäller det internationella samarbetet framhåller
regeringen att den arbetar för att hävda svenska intressen, för
ett ökat konsumentinflytande och ett starkt konsumentskydd
i EU. Vidare uppger regeringen att den tillsatt en arbetsgrupp
med uppgift att ta fram en svensk strategi för arbetet med
konsumentfrågor inom EU.
Ett starkt konsumentskydd förutsätter dock att
produktskador kan förebyggas. Inom ramen för det
europeiska samarbetet har ett notifikationssystem upprättats,
varigenom medlemsländerna snabbt skall kunna få
information när en farlig vara upptäcks i ett annat land. I
EU:s skaderapporteringssystem (EHLASS) samlas
information in från vissa sjukhus i medlemsländerna om
varor som varit inblandade i hem- och fritidsolyckor.
Statistiken utgör en viktig del av produktsäkerhetsarbetet
med långsiktigt syfte att göra produkter säkrare.
I propositionens avsnitt om samarbetet inom EU på
konsumentområdet tar emellertid regeringen överhuvud
taget inte upp EHLASS. Vi hade dock önskat kunna ta del
av regeringens syn på EU:s skaderapporteringssystem, som
enligt vår uppfattning framstår som en värdefull
kunskapskälla i det framtida produktsäkerhetsarbetet.
Vi utgår nu från att den arbetsgrupp som regeringen tillsatt
för konsumentfrågor inom EU även kommer att belysa
frågan om EHLASS betydelse för den framtida svenska
konsumentpolitiken.
2.5 Konsumentforskningen
Regeringen avser att tillkalla en särskild utredare med
uppgift att ta fram förslag till ett konsumentpolitiskt
forskningsprogram. Syftet är att stärka den
konsumentpolitiska forskningen vid universitet och
högskolor. Framför allt skall ämnena konsumenträtt och
hushållsekonomi uppmärksammas.
Enligt vår uppfattning är det mycket tveksamt om
skattemedel skall avsättas till en utredning med uppgift att
arbeta fram förslag till hur forskning skall bedrivas. Detta är
närmast en uppgift för forskarna att ta ställning till, och det
oavsett vilket ämne det är fråga om. Konsumentforskningen
bör således inte särbehandlas.
Om riksdagen likväl beslutar att konsumentforskningen
skall särbehandlas framför andra forskningsdiscipliner bör
dock beaktas att regeringen tidigare i år har aviserat att
förstärka forskningsområdet genom att inrätta särskilda
professurer i syfte att öka antalet kvinnliga professorer. Om
båda dessa förslag drivs igenom bör enligt vår uppfattning
övervägas om konsumentforskningen kan inrymmas inom
ramen för den redan aviserade resurstilldelningen på
forskningsområdet.
2.6 De statliga konsumentmyndigheterna
Förutom att ange det övergripande målet för
Konsumentverkets verksamhet, vilket är samstämmigt med
regeringens mål och inriktning av konsumentpolitiken i stort,
föreslår regeringen att rollfördelningen och samordningen
mellan de myndigheter som har ansvar för konsumentfrågor
skall ses över.
Vi ställer oss i princip positiva till en sådan översyn. I
enlighet med vad som anförts i motionen anser vi dock att
det är väsentligt för den framtida konsumentpolitikens
utveckling att översynen utförs med siktet inställt på att
avskaffa, alternativt kraftigt minska, myndigheternas roll i
konsumentpolitiken. Moderata Samlingspartiets uppfattning
i denna fråga har närmare utvecklats i tidigare nämnda
kommittémotion om konsumentpolitik, 1994/95:L701 av
Rolf Dahlberg m.fl. (m).
3. Renodling och begränsningar av den statliga
konsumentpolitiken
Lågkonjunktur och arbetslöshet har lett till att
medborgarnas efterfrågan på hjälp med att klara en trängd
hushållsbudget har ökat dramatiskt. Många har dessutom
med sig en överskuldsättning från det ''glada'' 80-talet. Den
lärdom vi alla kan dra av detta är att det är oerhört viktigt
med grundläggande kunskaper i ekonomi.
På samma sätt som gemene man tvingas spara måste även
staten hålla kostnaderna nere för den offentliga
verksamheten. Enligt vår uppfattning är det inte bara negativt
att staten tvingas ompröva sina kostnader för den statliga
verksamheten. Omprövning innebär samtidigt möjlighet till
nya och mer effektiva lösningar på gamla frågor och
problem. Den nuvarande statliga konsumentpolitiken utgör
enligt vår mening ett exempel på ett område som det nu är
hög tid att reformera.
3.1 Konsumentverkets verksamhet
Vi anser att Konsumentverket i allt större omfattning måste
intäktsfinansiera sin verksamhet. Målet bör vara
totalfinansiering för bl.a. all förlagsverksamhet, om denna
överhuvudtaget skall finnas kvar. Dessutom måste vissa
delar av Konsumentverkets övriga verksamhetsgrenar helt
utgå. Vi syftar här bl.a. på internationell verksamhet som inte
avser EU-samarbete, utrednings- och
utvecklingsverksamhet, forskning som inte tar sikte på
produktsäkerhetsfrågor, provning och metodutveckling. Det
bör ankomma på Konsumentverket att vidta de åtgärder som
fordras för att åstadkomma besparingarna. I och med att
Konsumentverkets ansvarsområde och verksamhetsgrenar
både minskas och renodlas kan även antalet anställda
minskas. Härmed kommer ytterligare besparingar att kunna
göras.
Vad gäller forskning avseende produktsäkerhet,
tillsynsverksamhet samt utbildning till
konsumenthandledare bör dessa verksamhetsgrenar även
framgent finansieras med skattemedel. Däremot bör
forskning som tar sikte på olika provningar, t.ex. hur rent ett
visst tvättmedel tvättar, hur mycket ström eller vatten som
går åt m.m., bekostas av de beställare som begärt testerna. I
sammanhanget bör noteras att provningar av detta slag utförs
i dag av ICA och KF, m.fl.
3.2 Allmänna reklamationsnämnden
Allmänna reklamationsnämnden har till huvudsaklig
uppgift att pröva s.k. konsumenttvister och ge
rekommendationer om hur tvister bör lösas. Utvecklingen
har emellertid gått dithän att man i dag kan ifrågasätta om
nämnden behöver finnas kvar i framtiden.
Numera löser många kommuner själva en stor del av alla
tvister som uppkommer mellan konsumenter och
näringsidkare. Vi tror också att vårt förslag om
näringsidkares konsumentansvar -- om det genomförs --
kommer att få gynnsamma effekter för konsumenterna även
när det gäller tvistlösning parterna emellan. Det ligger helt
enkelt i näringsidkarnas intresse att försöka uppnå förlikning
direkt med konsumenten. I annat fall riskerar företagaren sitt
rykte.
Förutom att konsumenter i vissa kommuner har tillgång till
konfliktlösning i kommunal regi, eller låter sig förlikas
direkt med näringsidkaren, har i dag många
branschorganisationer inrättat egna reklamationsnämnder.
Regeringen bör notera detta och på olika sätt främja en
fortsatt utveckling i denna riktning. Även frivilliga
konsumentorganisationer bör uppmuntras till att utvecklas i
samma riktning.
Vi anser sammanfattningsvis att konsumenternas behov av
stöd och rådgivning i konfliktsituationer med näringsidkare
är väl tillgodosett. Mot denna bakgrund föreslår vi att
Allmänna reklamationsnämnden bör avvecklas.
3.3 Budgeteffekter av våra förslag
I årets budgetproposition föreslår regeringen att ett
ramanslag på 101 687 000 kr skall anvisas till
Konsumentverket för budgetåret 1995/96, vilket också
tillstyrkts av utskottet, (1994/95:LU19). I enlighet med ett
särskilt yttrande i ovan nämnda betänkande av Rolf Dahlberg
m.fl. (m) anser vi att statens anslag till det
konsumentpolitiska området bör kunna minskas redan under
1995/96, bl.a. genom åtgärder i syfte att minimera det
offentliga engagemanget och renodla
myndighetsuppgifterna. Mot denna bakgrund bör riksdagen
fatta ett nytt beslut avseende anslaget till Konsumentverket.
Genom vårt förslag avseende Konsumentverkets
verksamhet bör 10 miljoner kronor kunna sparas på
Konsumentverket redan under budgetåret 1995/96. Vårt
förslag avseende Allmänna reklamationsnämnden innebär
att statens utgifter för denna verksamhet på sikt upphör helt.
Anslaget till nämnden för budgetåret 1995/96 uppgår till
20 518 000 kr.
Om riksdagen beslutar avveckla Allmänna
reklamationsnämnden, i enlighet med vårt förslag, skall
avvecklingen vara genomförd senast till utgången av år
1997. Fram till dess skall anslaget till nämnden successivt
minskas med hänsyn till uppsägningstider, uppsägning av
hyresavtal m.m.
4. Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om målsättningen för
konsumentpolitiken avseende konsumenternas ställning på
marknaden,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om konsumentinflytande och
konsumentengagemang,
3. att riksdagen avslår regeringens förslag att avsätta
särskilda medel ur Allmänna arvsfonden för
konsumentupplysande teaterverksamhet för ungdomar,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om den lokala verksamheten,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ökat konsumentansvar för
organisationer och näringsliv,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att utforma en konsumentpolitik
enligt finsk förebild,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om det internationella samarbetet,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om konsumentforskningen,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om de statliga
konsumentmyndigheterna,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om renodling och begränsningar av
den statliga konsumentpolitiken,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om Konsumentverkets verksamhet,
12. att riksdagen beslutar avveckla Allmänna
reklamationsnämnden,
13. att riksdagen beslutar att till Konsumentverket för
budgetåret 1995/96 anvisa ett förslagsanslag om 91 687 000
kr.
Stockholm den 24 april 1995
Rolf Dahlberg (m)
Stig Rindborg (m)
Birgit Henriksson (m)
Henrik S Järrel (m)
Göran R Hedberg (m)
Eva Björne (m)
Lennart Fridén (m)