med anledning av prop. 1994/95:180 Löneskydd vid upprepade konkurser
Sammanfattning
Regeringen föreslår en ändring av den s.k. karensregeln i
9 a
§
lönegarantilagen (1992:497), vars syfte är att motverka
missbruk som har negativa effekter på konkurrensen.
Enligt paragrafens huvudregel gäller att den som inom två
år före konkursbeslutet har beviljats ersättning genom
garantin för en fordran som har uppstått i huvudsakligen
samma verksamhet, inte har rätt till garantiersättning. Ett
undantag ger arbetstagare som inom två år före
konkursbeslutet har beviljats lönegarantiersättning för
lönefordringar som har uppstått i huvudsakligen samma
verksamhet, rätt till garantiersättning i den senare konkursen
endast om han av en offentlig arbetsförmedling har anvisats
den anställning i vilken fordringarna som prövningen avser
har uppstått.
Genom den föreslagna ändringen införs ytterligare ett
undantag som innebär att det vid regelns tillämpning blir
möjligt att ta större hänsyn till omständigheterna i det
enskilda fallet.
Vid upprepade tillfällen under de gångna åren har jag i
motioner och i kammaren framhållit att det måste tas ett
samlat grepp om hela konkurslagstiftningen, inte minst för
att uppnå en effektivare reglering av förmånsrätt och
lönegaranti. Det förslag som regeringen nu lägger fram är
bara ånyo ett provisorium i avvaktan på den framtida
utredning som regeringen aviserar i propositionen. Då den
nu föreslagna ändringen inte torde vara till gagn för någon
yrkar jag avslag på propositionen. Enligt min uppfattning bör
regeringen i stället lägga fram ett heltäckande förslag till ny
konkurslagstiftning omgående. I detta sammanhang bör
regleringen av lönegarantin ges hög prioritet.
Mitt förslag
Enligt mitt förslag bör lönegarantin inte automatiskt
sammankopplas med vilken prioritet lönefordran har.
Garantimedlen som inbetalas av arbetsgivarna bör som en
garanti tillkomma de anställda precis som den ersättning den
anställde erhåller vid sjukdom. För att få så enkel
administration som möjligt och därigenom förbilliga
hanteringen bör dessa arbetsgivaravgifter gå till
försäkringskassan, vilken således bör ombesörja
utbetalningarna efter dagens ersättningsmodell även vid
arbetsgivarens konkurs.
Konkursförvaltaren har endast att anmäla antalet anställda
till försäkringskassan med angivande av namn och deras
anställningstider i företaget. Försäkringskassan utger
härefter ersättningen under uppsägningstiden enligt lagen
om anställningsskydd (LAS) eller fram till den tidigare dag
den anställde erhåller ny anställning. Den anställde har sedan
precis som varje borgenär att bevaka sin fordran enligt det
avtal han har med arbetsgivaren, med avdrag för det belopp
han erhåller från försäkringskassan.
Därest konkursförvaltaren önskar använda anställda från
konkursföretaget vid avvecklingen eller eventuell
rekonstruktion av företaget ankommer det på förvaltaren att
träffa särskild uppgörelse med de anställda härom, dvs.
avtala om fortsatt arbete under uppsägningstiden.
Ersättningen under uppsägningstiden till den anställde då
denne arbetar i konkursboet skall minskas med vad han
uppbär från försäkringskassan samtidigt som det ankommer
på förvaltaren att betala in detta belopp till
försäkringskassan. Alternativt kan förvaltaren anmäla till
försäkringskassan att den anställde under uppsägningstiden
inträtt i konkursboets tjänst och uppbär hela ersättningen
från konkursboet varvid någon utbetalning från
försäkringskassan ej skall ske till den anställde. Vad den
anställde erhåller från konkursboet under uppsägningstiden
blir härvid förskottsutdelning på hans fordran därest ej annan
uppgörelse träffas med förvaltaren.
Effektivitetsvinster med ett förenklat förfarande
Den modell för lönegaranti som i stora drag skisserats ovan
torde vara betydligt enklare och billigare att administrera än
vad som är fallet idag. Väsentligt är vidare att
förmånsrättsordningen omarbetas så att ersättning till
anställda som skall utgå ur konkursboet får sådan
förmånsrätt att den kan utgå som förskottsutdelning.
Med förslaget uppnås -- förutom likheten och enkelheten
för alla anställda vad avser utgående ersättning -- den
positiva effekt att konkursboet inte kommer att belastas med
stora utredningar och processer med därtill hörande
kostnader.
Vidare blir konkurrenssituationen -- i de fall förvaltaren
fortsätter att driva rörelsen -- neutral mot konkurrerande
företag. Förvaltaren måste ju få fram pengar antingen ur
konkursboet eller genom att ta lån för att betala
arbetskraften. På detta sätt fungerade driften av konkursbon
innan lönegarantin fanns.
Förslaget ställer helt naturligt stora krav på
konkursförvaltaren att göra en korrekt kommersiell
bedömning, vilket är till gagn för såväl borgenär, stat som
konkurrenter.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen avslår regeringens förslag i enlighet med
vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av ett heltäckande förslag
till ny konkurslagstiftning.