Sammanfattning
Regeringen föreslår en ändring av den s.k. karensregeln i 9 a
§ lönegarantilagen (1992:497), vars syfte är att motverka missbruk som har negativa effekter på konkurrensen.
Enligt paragrafens huvudregel gäller att den som inom två år före konkursbeslutet har beviljats ersättning genom garantin för en fordran som har uppstått i huvudsakligen samma verksamhet, inte har rätt till garantiersättning. Ett undantag ger arbetstagare som inom två år före konkursbeslutet har beviljats lönegarantiersättning för lönefordringar som har uppstått i huvudsakligen samma verksamhet, rätt till garantiersättning i den senare konkursen endast om han av en offentlig arbetsförmedling har anvisats den anställning i vilken fordringarna som prövningen avser har uppstått.
Genom den föreslagna ändringen införs ytterligare ett undantag som innebär att det vid regelns tillämpning blir möjligt att ta större hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet.
Vid upprepade tillfällen under de gångna åren har jag i motioner och i kammaren framhållit att det måste tas ett samlat grepp om hela konkurslagstiftningen, inte minst för att uppnå en effektivare reglering av förmånsrätt och lönegaranti. Det förslag som regeringen nu lägger fram är bara ånyo ett provisorium i avvaktan på den framtida utredning som regeringen aviserar i propositionen. Då den nu föreslagna ändringen inte torde vara till gagn för någon yrkar jag avslag på propositionen. Enligt min uppfattning bör regeringen i stället lägga fram ett heltäckande förslag till ny konkurslagstiftning omgående. I detta sammanhang bör regleringen av lönegarantin ges hög prioritet.
Mitt förslag
Enligt mitt förslag bör lönegarantin inte automatiskt sammankopplas med vilken prioritet lönefordran har. Garantimedlen som inbetalas av arbetsgivarna bör som en garanti tillkomma de anställda precis som den ersättning den anställde erhåller vid sjukdom. För att få så enkel administration som möjligt och därigenom förbilliga hanteringen bör dessa arbetsgivaravgifter gå till försäkringskassan, vilken således bör ombesörja utbetalningarna efter dagens ersättningsmodell även vid arbetsgivarens konkurs.
Konkursförvaltaren har endast att anmäla antalet anställda till försäkringskassan med angivande av namn och deras anställningstider i företaget. Försäkringskassan utger härefter ersättningen under uppsägningstiden enligt lagen om anställningsskydd (LAS) eller fram till den tidigare dag den anställde erhåller ny anställning. Den anställde har sedan precis som varje borgenär att bevaka sin fordran enligt det avtal han har med arbetsgivaren, med avdrag för det belopp han erhåller från försäkringskassan.
Därest konkursförvaltaren önskar använda anställda från konkursföretaget vid avvecklingen eller eventuell rekonstruktion av företaget ankommer det på förvaltaren att träffa särskild uppgörelse med de anställda härom, dvs. avtala om fortsatt arbete under uppsägningstiden.
Ersättningen under uppsägningstiden till den anställde då denne arbetar i konkursboet skall minskas med vad han uppbär från försäkringskassan samtidigt som det ankommer på förvaltaren att betala in detta belopp till försäkringskassan. Alternativt kan förvaltaren anmäla till försäkringskassan att den anställde under uppsägningstiden inträtt i konkursboets tjänst och uppbär hela ersättningen från konkursboet varvid någon utbetalning från försäkringskassan ej skall ske till den anställde. Vad den anställde erhåller från konkursboet under uppsägningstiden blir härvid förskottsutdelning på hans fordran därest ej annan uppgörelse träffas med förvaltaren.
Effektivitetsvinster med ett förenklat förfarande
Den modell för lönegaranti som i stora drag skisserats ovan torde vara betydligt enklare och billigare att administrera än vad som är fallet idag. Väsentligt är vidare att förmånsrättsordningen omarbetas så att ersättning till anställda som skall utgå ur konkursboet får sådan förmånsrätt att den kan utgå som förskottsutdelning.
Med förslaget uppnås -- förutom likheten och enkelheten för alla anställda vad avser utgående ersättning -- den positiva effekt att konkursboet inte kommer att belastas med stora utredningar och processer med därtill hörande kostnader.
Vidare blir konkurrenssituationen -- i de fall förvaltaren fortsätter att driva rörelsen -- neutral mot konkurrerande företag. Förvaltaren måste ju få fram pengar antingen ur konkursboet eller genom att ta lån för att betala arbetskraften. På detta sätt fungerade driften av konkursbon innan lönegarantin fanns.
Förslaget ställer helt naturligt stora krav på konkursförvaltaren att göra en korrekt kommersiell bedömning, vilket är till gagn för såväl borgenär, stat som konkurrenter.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen avslår regeringens förslag i enlighet med vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av ett heltäckande förslag till ny konkurslagstiftning.
Stockholm den 19 april 1995 Stig Rindborg (m)