Förekomsten av ofrivillig barnlöshet uppskattas till mellan
10 och 15 procent i gruppen gifta och samboende par.
Orsaker till barnlösheten är som regel biologiska, d.v.s. en
följd av infektion, missbildning eller annan skada. En del par
väljer att leva sitt liv utan barn, andra väljer adoption medan
en tredje grupp vill använda sig av artificiell befruktning om
det är möjligt.
Artificiell befruktning kan ske genom insemination,
äggdonation eller befruktning av ägg och spermie utanför
kroppen. I den här motionen tar jag upp frågor kring
insemination och äggdonation.
Inseminationer
Inseminationsverksamheten i Sverige reglerades 1985 i
och med att lagen om insemination (1984:1140) trädde i
kraft. Enligt den får insemination endast utföras om kvinnans
make eller sambo skriftligen har samtyckt till
inseminationen. Därmed anses maken eller sambon vara far
till barnet. En viktig följd av lagen är att barn födda efter
en donatorsinsemination har rätt att vid vuxen ålder få veta
donatorns identitet om de så önskar.
Inseminationslagen tillåter inte insemination av kvinnor
som är ensamstående. Endast de som lever i äktenskap eller
samboförhållande kan genomgå insemination. Det är
däremot inte straffbart för en ensamstående kvinna eller en
kvinna som lever i registrerat partnerskap att på sig själv
utföra insemination. Vi vet att sådan insemination utförs
både i Sverige och utomlands. Ensamstående kan få adoptera
ett barn om de efter en prövning bedömts kunna ta ansvar för
ett barn. Jag anser att samma möjlighet till prövning borde
finnas för de ensamstående kvinnor som önskar föda barn
genom insemination.
Inseminationsbarn till ensamstående kvinnor registreras
som faderlösa om modern inte vill/kan uppge faderns
identitet. Därvid får modern inte sällan problem t.ex. med
bidragsförskott. Dessa barn lever därmed i större otrygghet
än andra barn i samhället. Det är emot grundsynen i FN:s
barnkonvention som i alla lägen sätter barns rättigheter
främst. Därför bör det utredas hur dessa barn skall kunna
komma i åtnjutande av samma rättigheter som andra barn.
Beslutet om barns rätt att få veta sitt ursprung grundade
sig på erfarenheter från adoptivbarn. Undersökningar har
visat att ett undanhållande av sanningen om adoptivbarns
ursprung kan skapa problem för barnet och leda till en störd
föräldra-barnrelation. I förarbetena till inseminationslagen
betonades därför vikten av föräldrarnas öppenhet i frågan,
och man förutsatte att de skulle berätta sanningen för barnet.
Det behövs undersökningar som klargör hur informationen
bäst lämnas. Vilken ålder är t.ex. lämpligast? I Rädda
Barnens bok om Barn genom insemination ges rådet att
lämna informationen tidigt i livet. Hur föräldrarna gör och
vilka svårigheter de möter känner vi inte till.
Av lagen framgår att ''socialnämnden är skyldig att på
begäran biträda barnet''. Socialstyrelsen skrev i sina
föreskrifter och allmänna råd som kom ut 1987:
''Socialnämnden ... i lagen ålagts en skyldighet att hjälpa
barnet med att skaffa fram uppgifter som finns antecknade
om givaren.'' Nämnden förväntades också kunna erbjuda
både barnet och de vuxna stöd och hjälp för att kunna
bearbeta de känslomässiga problem som kan uppstå.
Det är nu tio år sedan lagen trädde i kraft och
socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd börjar bli
gamla. Snart är dessa barn i en ålder där de kan börja
intressera sig för sin bakgrund på fädernet. Sannolikt
kommer i varje fall en del av deras föräldrar att känna behov
av rådgivning om hur man bäst handskas med den
situationen. Det är därför naturligt att socialstyrelsen nu tar
fram aktuellt underlag på vilket socialnämnden och
socialstyrelsen kan bygga sitt arbete med barn som
tillkommit genom insemination och deras föräldrar.
I Sverige erbjuds idag donatorsinsemination vid sex
kliniker. Enligt Socialstyrelsens siffror har det fötts mellan
50 och 60 sådana barn per år. Det är betydligt färre än före
lagens ikraftträdande. Det finns flera skäl till detta. Det är nu
färre läkare som arbetar med dessa behandlingar. När HIV-
risken uppdagades beslöt Socialstyrelsen att endast frusen
kontrollerad sperma fick användas i Sverige. En del sperma
tål inte den behandlingen. Till detta kom motståndet bland
en del gynekologer mot barnets lagstadgade rätt till
information om sitt ursprung. Man har hävdat att detta
försvårar tillgången på donatorer. Detta stämmer emellertid
inte. På kliniker där man varit positiv till barnets rätt till
information har man fått fram så många donatorer som man
har resurser att arbeta med. Där har i stället orsaken till långa
väntetider -- upp till tre år -- varit resursbrist. Så långa
väntetider är inte acceptabla med tanke på att kvinnans
fertilitet ju minskar med åldern. Det bör därför utredas hur
man kan förkorta dessa väntetider.
Motioner om utvärdering av inseminationslagen 1992 och
1993 avvisades av en majoritet av riksdagen trots att flertalet
av de remissinstanser som yttrade sig till lagutskottet ställde
sig positiva till en översyn av lagen i olika avseenden. Ett av
skälen till avslag på motionerna var att det gått för kort tid
sedan lagen infördes. Nu har ytterligare tid gått och en
utvärdering och översyn av lagen bör därför genomföras.
Äggdonationer
Enligt lagen (1988:711) om befruktning utanför kroppen
får sådan behandling endast utföras på en kvinna som är gift
eller sambo. Varken äggdonation eller spermadonation är
tillåten i samband med befruktning utanför kroppen.
Äggdonation kan vara aktuell för kvinnor som inte har
fungerande äggstockar. Det rör sig om kvinnor födda med
kromosomrubbningen Turners syndrom, kvinnor som
kommit i klimakteriet redan i 20-årsåldern samt kvinnor som
på grund av sjukdom fått sina äggstockar bortopererade.
Äggdonation är tillåten t.ex. i England dit en del svenska
par söker sig för att få hjälp för sin barnlöshet. Kostnaderna
uppgår uppskattningsvis till 30 000 kr, kanske det dubbla om
den donerande kvinnan också får ersättning. Sannolikt
varierar kostnaderna avsevärt mellan olika länder och
kliniker. Uppföljningen av graviditeten är densamma som för
andra graviditeter och kan ske i Sverige inom ramen för vårt
försäkringssystem.
Frågan om äggdonation utreds f.n. av Rådet för medicinsk-
etiska frågor tillsammans med andra frågor som också gäller
befruktning utanför kroppen. Det rör sig om svåra etiska
ställningstaganden. Samtidigt är det svårt att acceptera att ett
tillstånd som kan behandlas i t.ex. England inte får behandlas
i Sverige. Det leder till att plånboken får styra vem som får
behandling eller inte. En annan nackdel är att de barn som
idag föds efter äggdonation inte har den möjlighet att söka
sitt biologiska ursprung som de barn har som tillkommit
genom insemination i Sverige. Det är därför angeläget att
regeringen utan dröjsmål återkommer till riksdagen med
förslag om hur man skall reglera äggdonationsverksamheten
i Sverige.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om översyn av inseminationslagen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utredningen av äggdonationer i
Sverige.1
Stockholm den 24 januari 1995
Barbro Westerholm (fp)
1 Yrkande 2 hänvisat till SoU.