För ett par år sedan avkunnade HD en dom, som djupt
upprörde många svenskar. En svensk kvinna, född och
uppvuxen i Sverige, fråntogs av svensk domstol i praktiken
rätten att någonsin mera få träffa sitt barn. Barnet var svensk
medborgare. Barnet hade förts till Tunisien av sin tunisiske
far. Fadern återvände till Sverige. Han hade inte ens för
avsikt att ta hand om sin son som lämnades till mannens
gamla föräldrar att uppfostras där utan att så ofta träffa sin
far och utan att alls få träffa sin mor. Pojken placerades i en
miljö som väsentligt skiljde sig från den svenska miljö han
var van vid. Detta trots att hans mamma var svenska, trots att
han var född i Sverige, trots att han var svensk medborgare.
I många år hade den svenska kvinnan kämpat för att få
tillbaka sitt kidnappade barn.''De svenska myndigheterna
har nu givit bort mitt barn till min före detta mans gamla
föräldrar'' blev hennes chockade uttalande efter det att
domen fallit. Den före detta mannen hade såväl i tingsrätt
som hovrätt tidigare försökt få vårdnaden om barnet, men
fått avslag. Han dömdes för att ha fört bort barnet, han var
även dömd för att ha misshandlat sin före detta hustru.
Mannen kidnappade sin son och placerade honom hos sina
gamla föräldrar när sonens mamma talat om att hon ville ha
skilsmässa. Han hade själv inget intresse av att ta hand om
sonen utan återvände till Sverige, där han kunde leva ett
mycket behagligare liv.
När detta hände träffades spontant några riksdagskvinnor
från olika partier för att diskutera hur detta kunde ske och
hur vi skulle agera för att det aldrig mera skulle kunna hända.
Vi var många som trodde att publiciteten kring detta fall, det
faktum att man såg över lagstiftningen m.m., skulle ha den
verkan vi eftersträvade. Tyvärr har det inte blivit så.
I dag vet vi att många mammor lever i ständig skräck för
att deras barn skall kidnappas och föras utomlands -- utom
räckhåll för svensk lag eller rätt, utan möjlighet att få hjälp
att verkligen kunna få träffa barnen, än mindre kunna föra
dem tillbaka till Sverige. Det paradoxala är att svensk lag
straffar m i dag försöker skydda sina barn från
kidnappningsförsök. Man utdömer i flera fall böter för
umgängessabotage. Många sociala myndigheter verkar ha
utomordentligt dålig vetskap om den fara, som hotar barnen.
I stället väljer man att försöka att till varje pris tillvarata
pappans rätt till umgänge -- och man ställer inte ens upp med
beledsagade träffar (kontaktperson). Man väljer helt enkelt
att helt negligera faran.
De kvinnor som av egen erfarenhet vet att deras före detta
män planlagt och hotat med att bortföra barnen -- och därför
valt att hålla sig undan, byta bostadsadress, gömma sig, för
att ta några exempel -- döms i dag att betala dryga böter för
''umgängessabotage''. Det finns alltså svenska mödrar -- till
svenska barn -- som i dag lever under existensminimum och
med böter på upp till 100 000
kronor -- för att de försökt skydda sina barn från att
föras bort till främmande land. De sociala myndigheterna
väljer att tro på mannen, även om denne t.ex. fällts för
hustrumisshandel eller annat.
Vi anser att det är viktigt för barn att kunna umgås med
och träffa båda sina föräldrar. Men ibland borde det vara
uppenbart att detta inte kan ske i helt fria former.
En bidragande orsak torde vara alltför liten kunskap om
andra länders religion, kulturmönster och syn på familj, barn
och äktenskap. Det har t.o.m. förekommit fall där mannen,
som bortfört ett barn, sedan krävt underhåll av barnets
svenska mor -- enligt svensk lag och praxis. Detta trots att
modern nekats att ens få träffa sitt kidnappade barn.
Vi tror framför allt att höga böter för den till Sverige oftast
återkommande kidnapparen är en framkomlig väg.
Därutöver bör avtal med de berörda länderna komma till
stånd. Frankrike och Algeriet slöt t.ex. ett avtal om
utlämnande för några år sedan. Man kungjorde sedan detta
avtal genom stora annonser m.m. Resultatet blev att
kidnappningarna stoppats.
Det förekommer fall där barn förts till Sverige på ett
orättfärdigt sätt och här hålls gömda för den andra föräldern.
Även detta strider naturligtvis mot rättspraxis. Svenska
myndigheter måste även i dessa fall medverka till att lagen
följs och att barnens bästa tas tillvara.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om avtal vad gäller utlämnande av
kidnappade barn,
2. att riksdagen hos regeringen begär ett förslag till lag som
gör det möjligt att kunna utvisa den förälder, som kidnappat
sitt barn, men som inte bor tillsammans med barnet utan
överlåter vårdnaden till andra,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utbildning och information till
sociala myndigheter så att de bättre kan ta till vara oroliga
mödrars och barns intressen.
Stockholm den 20 januari 1995
Birgit Henriksson (m)
Elisabeth Fleetwood (m)