Motion till riksdagen
1994/95:L38
av Karl-Göran Biörsmark (fp)

med anledning av prop. 1994/95:151 Droit de suite och längre upphovsrättsligt skydd


Riksdagen har vid flera tillfällen uttalat stark sympati för
att bildkonstnärerna skall erhålla ersättning när konstverk
vidareförsäljs. Det är därför tillfredsställande att regeringen
presenterat en proposition gällande införandet av en sådan
droit de suite. I huvudsak delar jag de principiella
bedömningar som ligger bakom propositionen som
dessutom är väl förankrade i Upphovsrättsutredningens
betänkande (SOU 1990:30).
Däremot är frågan om regeringen har hittat den perfekta
ersättningsmodellen. I denna del är propositionen alltför
kortfattad. Man borde mera ingående ha redovisat
existerande modeller i de nordiska och övriga europeiska
länderna. I denna situation blir det nödvändigt att
lagutskottet anskaffar ett bättre underlag för sitt och därmed
riksdagens beslut. Så kan ske genom bl.a. hearing inför
utskottet med företrädare för berörda parter alltså såväl
bildkonstnärer som konsthandeln. Därutöver bör
erforderliga kontakter tagas med våra nordiska grannländer
och så kan som vanligt ske på kanslitjänstemannanivå.
De två frågor som därvid särskilt bör belysas är dels den
optimala miniminivån för ersättningsrätt och dels det rimliga
procenttalet för ersättningen. Vad först gäller förslaget till det
minimipris vid vilket ersättningsrätten inträder kan det
ifrågasättas om propositionen når sitt syfte att ge
bildkonstnärerna drägliga ekonomiska villkor. Regeringen
anser att nivån bör sättas så att en stor del av de grafiska
bladen och de flesta målningarna omfattas av rätten.
Samtidigt är syftet med minimigränsen att exkludera vissa
verkskategorier och viss handel. Det gäller att uppnå det
minimipris där den normala handeln erlägger ersättning och
den tillfälliga undantas samt där mindre betydelsefulla och
industriellt framställda objekt faller ifrån men de
skyddsvärda objekten grundar ersättning.
Det är naturligtvis svårt att bestämma den optimala
miniminivån för denna ersättning. Om en för hög miniminivå
sätts finns risken att bildkonstnärer vars enskilda verk
försäljs till priser under miniminivån missgynnas och särskilt
sådana bildkonstnärer som sammantaget årligen säljes till
relativt höga belopp. Det handlar då främst om grafiska blad,
teckningar, mindre målningar, akvareller, glaskonst, keramik
och annat unikt framställd konsthantverk. Samtidigt är det
också viktigt att nivån inte sätts så lågt att den totala
administrationen blir orimligt kostsam eller onödigt
byråkratisk. För att få vägledning om var en rimlig
miniminivå bör ligga kan en jämförelse med Europa i övrigt
göras.
I våra grannländer ligger minimipriset enligt uppgift på
följande nivåer med omräkning till svensk valuta per
10.4.1995.
Finland
0 FMK
0 SvKr
Norge
0 NKR
0 SvKr
Tyskland
100 DMK
535 SvKr
Belgien
1.000 BFR
260 SvKr
Island
0 IKR
0 SvKr
Danmark
2.000 DKKR
2.720 SvKr
Frankrike
100 FFR
155 SvKr
Vad sedan beträffar ersättningsprocenten så föreslår
propositionen 5 % av försäljningspriset vid varje försäljning
under den skyddstid som säkerligen blir 70 år från
bildkonstnärens död. Här kan mera nyanserade modeller
behöva övervägas, exempelvis genom att
ersättningsprocenten trappas ned i takt med skyddstidens
förlopp eller med försäljningsprisets storlek.
Sammanfattningsvis så ska den optimala
ersättningsmodellen naturligtvis inte bara tillgodose
huvudsyftet att ge bildkonstnärerna drägliga ekonomiska
villkor utan samtidigt även bibehålla de framtida
möjligheterna för en fungerande andrahandsmarknad inom
svensk konsthandel.
Vad angår riksdagens handläggning av frågan om droite de
suite är det möjligt att bryta ut denna del ur den nu aktuella
propositionen för separat handläggning, om lagutskottet
behöver extra utredningstid för att komplettera
beslutsunderlaget.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen med bifall till propositionen såvitt avser
införandet av en ersättningsrätt vid vidareförsäljning av
bildkonstverk, s.k. droit de suite, beslutar om viss ändring av
reglerna för ersättningsrättens omfattning.

Stockholm den 18 april 1995

Karl-Göran Biörsmark (fp)