Riksdagen har vid flera tillfällen uttalat stark sympati för att bildkonstnärerna skall erhålla ersättning när konstverk vidareförsäljs. Det är därför tillfredsställande att regeringen presenterat en proposition gällande införandet av en sådan droit de suite. I huvudsak delar jag de principiella bedömningar som ligger bakom propositionen som dessutom är väl förankrade i Upphovsrättsutredningens betänkande (SOU 1990:30).
Däremot är frågan om regeringen har hittat den perfekta ersättningsmodellen. I denna del är propositionen alltför kortfattad. Man borde mera ingående ha redovisat existerande modeller i de nordiska och övriga europeiska länderna. I denna situation blir det nödvändigt att lagutskottet anskaffar ett bättre underlag för sitt och därmed riksdagens beslut. Så kan ske genom bl.a. hearing inför utskottet med företrädare för berörda parter alltså såväl bildkonstnärer som konsthandeln. Därutöver bör erforderliga kontakter tagas med våra nordiska grannländer och så kan som vanligt ske på kanslitjänstemannanivå.
De två frågor som därvid särskilt bör belysas är dels den optimala miniminivån för ersättningsrätt och dels det rimliga procenttalet för ersättningen. Vad först gäller förslaget till det minimipris vid vilket ersättningsrätten inträder kan det ifrågasättas om propositionen når sitt syfte att ge bildkonstnärerna drägliga ekonomiska villkor. Regeringen anser att nivån bör sättas så att en stor del av de grafiska bladen och de flesta målningarna omfattas av rätten. Samtidigt är syftet med minimigränsen att exkludera vissa verkskategorier och viss handel. Det gäller att uppnå det minimipris där den normala handeln erlägger ersättning och den tillfälliga undantas samt där mindre betydelsefulla och industriellt framställda objekt faller ifrån men de skyddsvärda objekten grundar ersättning.
Det är naturligtvis svårt att bestämma den optimala miniminivån för denna ersättning. Om en för hög miniminivå sätts finns risken att bildkonstnärer vars enskilda verk försäljs till priser under miniminivån missgynnas och särskilt sådana bildkonstnärer som sammantaget årligen säljes till relativt höga belopp. Det handlar då främst om grafiska blad, teckningar, mindre målningar, akvareller, glaskonst, keramik och annat unikt framställd konsthantverk. Samtidigt är det också viktigt att nivån inte sätts så lågt att den totala administrationen blir orimligt kostsam eller onödigt byråkratisk. För att få vägledning om var en rimlig miniminivå bör ligga kan en jämförelse med Europa i övrigt göras.
I våra grannländer ligger minimipriset enligt uppgift på följande nivåer med omräkning till svensk valuta per 10.4.1995.
Finland 0 FMK 0 SvKr Norge 0 NKR 0 SvKr Tyskland 100 DMK 535 SvKr Belgien 1.000 BFR 260 SvKr Island 0 IKR 0 SvKr Danmark 2.000 DKKR 2.720 SvKr Frankrike 100 FFR 155 SvKr
Vad sedan beträffar ersättningsprocenten så föreslår propositionen 5 % av försäljningspriset vid varje försäljning under den skyddstid som säkerligen blir 70 år från bildkonstnärens död. Här kan mera nyanserade modeller behöva övervägas, exempelvis genom att ersättningsprocenten trappas ned i takt med skyddstidens förlopp eller med försäljningsprisets storlek.
Sammanfattningsvis så ska den optimala ersättningsmodellen naturligtvis inte bara tillgodose huvudsyftet att ge bildkonstnärerna drägliga ekonomiska villkor utan samtidigt även bibehålla de framtida möjligheterna för en fungerande andrahandsmarknad inom svensk konsthandel.
Vad angår riksdagens handläggning av frågan om droite de suite är det möjligt att bryta ut denna del ur den nu aktuella propositionen för separat handläggning, om lagutskottet behöver extra utredningstid för att komplettera beslutsunderlaget.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen med bifall till propositionen såvitt avser införandet av en ersättningsrätt vid vidareförsäljning av bildkonstverk, s.k. droit de suite, beslutar om viss ändring av reglerna för ersättningsrättens omfattning.
Stockholm den 18 april 1995 Karl-Göran Biörsmark (fp)