med anledning av prop. 1994/95:151 Droit de suite och längre upphovsrättsligt skydd
Riksdagen har vid flera tillfällen och under stor enighet
uttalat sympati för att bildkonstnärerna skall erhålla en
ersättning när konstverk vidareförsäljs. Det är därför
glädjande att regeringen presenterat en proposition gällande
införandet av en droit de suite.
Huvudsakligen delar vi de tankar som ligger bakom
propositionen men på ett par punkter är vi av olika
uppfattning. Det gäller först och främst förslaget till det
minimipris vid vilket ersättningsrätten inträder. Regeringen
anser att det bör sättas till ett sådant belopp att en stor del
av de grafiska bladen och de flesta målningarna omfattas av
rätten. Men samtidigt gäller det att finna en ersättningsnivå
som blir rättvis, man måste sträva efter att det tillfälliga och
unika konstuttrycket premieras så att inte endast de
kommersiellt framställda objekten drar nytta av
ersättningsnivån. Det är målsättningen med minimipriset.
Var gränsen skall sättas kan diskuteras och någon fullkomlig
rättvisa går inte heller att åstadkomma, men propositionens
föreslagna ersättningsnivå är inte riktigt bra. Det
huvudsakliga syftet med droit de suite är ju att ge de
upphovsmän vars verk omsätts i handeln en ersättning vid
sådana försäljningar. Det är då viktigt att ersättningsrätten
omfattar det mindre kommersiella och det mindre kända
konsthantverket. Här får man inte glömma det primära syftet
med droit de suite, nämligen att ge konstnärerna ersättning
och lön för sitt arbete. Det är likaså viktigt att komma ihåg
att administrationen av ersättningsrätten inte får vara
krånglig och kostsam. Meningen är ju att pengarna skall
komma upphovsmännen till del. Men om en för hög
miniminivå sätts finns risken att bildkonstnärer vars enskilda
verk säljs till priser under miniminivån, men som
sammantagna per år säljs för relativt höga belopp,
missgynnas.
Totalt sett ger dessa argument skäl till bedömningen att den
av regeringen föreslagna minimigränsen om 10 procent av
basbeloppet (1962:381) är för högt satt. En minimigräns om
3 procent av basbeloppet skulle i dagens situation innebära
ca 1 100 kronor och den gränsen är mer anpassad till dagens
handel med konstverk.
I propositionen föreslås vidare att rätten till ersättning skall
kunna göras gällande endast av en organisation. Genom detta
förfarande blir organisationen legitimerad att kräva in
ersättning oavsett om den ersättningsberättigade är medlem
i organisationen eller inte. Den uppfattningen delar vi.
Organisationen skall vara skyldig att kräva in ersättningen
och betala ut densamma till den som är berättigad till den.
Vi anser dock att en kollektiv utdelning av medel i de fall
då upphovsmannen eller dennes arvingar inte kan nås, skall
införas. Det underlättar administrationen av ersättningen och
garanterar samtidigt att ersättning utgår. De vanliga
arvsreglerna bör inte gälla här, organisationen bör ta
Allmänna arvsfondens plats. Detta är rimligt eftersom
medlen ursprungligen tillhör konstnärskåren och det är
därför bättre att på det här viset möjliggöra ett kollektivt stöd
till bildkonstnärer när inga arvingar existerar. Att medel
tillfaller organisationen skall inte innebära att de får
användas för administration utan skall utgå som stöd till
bildkonsten och bildkonstnärerna. Som exempel kan nämnas
att bildkonstorganisationen Bildkonst Upphovsrätt i Sverige
(BUS) har en sådan ordning för fördelning av kollektivt
insamlade ersättningar, särskilt vad gäller ersättning för
fotokopiering i undervisningsändamål.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändrad
minimigräns om 10 % av basbeloppet till en minimigräns om
3 % av basbeloppet vid vidareförsäljning av konsthantverk,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändrade
regler vad gäller Allmänna arvsfondens rätt till medel då inga
arvingar finns i livet,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändrade
regler till förmån för organisationers rätt att fördela
ersättningen när inga arvingar finns i livet.
Stockholm den 18 april 1995
Ingegerd Sahlström (s)
Agneta Ringman (s)