med anledning av prop. 1994/95:151 Droit de suite och längre upphovsrättsligt skydd
Sammanfattning
I propositionen lägger regeringen fram två förslag i syfte
att stärka det upphovsrättsliga skyddet. För det första föreslår
regeringen att det införs bestämmelser om s.k. droit de suite,
dvs. rätten för en upphovsman, framför allt av konstverk, att
i vissa fall få del av vinsten vid vidareförsäljning av sitt verk.
Förslaget innebär att upphovsmannen skall ha rätt till en
ersättning på fem procent av försäljningspriset vid
yrkesmässig försäljning av exemplar av hans konstverk.
Syftet med förslaget är att förbättra de ekonomiska villkoren
för unga och oetablerade konstnärer.
Om regeringens primära målsättning med att införa en
droit de suit är att förbättra oetablerade svenska
bildkonstnärers ekonomiska villkor framstår förslaget som
ett synnerligen ineffektivt sätt att uppnå detta mål. Enligt vår
bedömning kommer en droit de suit i första hand att
ekonomiskt gynna redan väletablerade konstnärer och deras
arvingar. Dessutom får en droit de suit allvarliga bieffekter
för konsthandeln i stort.
För det andra föreslås nya regler i upphovsrättslagen i syfte
att införliva ett EG-direktiv om skyddstiderna inom
upphovsrätten. De nya reglerna innebär framför allt att
skyddstiderna för litterära och konstnärliga verk förlängs
från 50 till 70 år.
Vi delar inte regeringens uppfattning om behovet av
förlängda skyddstider från 50 till 70 år. Även detta lagförslag
kan komma att få icke önskvärda effekter för bl.a. radio och
TV som använder verk som varit fria men som nu åter blir
skyddade. Regeringen bör därför noggrant följa upp den
praktiska effekten av lagstiftningen.
Vår inställning 1.
Droit de suite
Vi avvisar regeringens förslag om att införa bestämmelser
om s.k. droit de suite eftersom vi ställer oss mycket kritiska
till principen som sådan. I sammanhanget bör också
framhållas att det inte kommer något EG-direktiv på detta
område, varför regeringens förslag om att införa
bestämmelser om droit de suite framstår som än mer
omotiverat.
En fråga som enligt vår mening måste ställas är varför just
konstverk skall särbehandlas i detta sammanhang. I princip
borde ju även exempelvis en arkitekt kunna ställa krav på att
få del av prisstegringen när ett hus som han har ritat säljs
vidare.
Allvarligare är kanske ändock att regeringens primära
målsättning med lagstiftningen, nämligen att förbättra de
ekonomiska villkoren för unga och oetablerade svenska
bildkonstnärer, knappast torde uppnås genom den föreslagna
lagstiftningen. Förslaget att upphovsmannen skall ha rätt till
en ersättning på fem procent av försäljningspriset
(regeringen föreslår ett minimipris på 3 000--4 000
kronor) vid yrkesmässig försäljning av exemplar av
hans konstverk torde snarare komma att innebära att redan
väletablerade konstnärers ekonomiska villkor förbättras
ytterligare. Detta kan knappast ha varit regeringens avsikt.
Om den primära målsättningen är att förbättra oetablerade
svenska bildkonstnärers ekonomiska villkor framstår således
en droit de suite som ett synnerligen ineffektivt sätt att uppnå
detta mål. Det torde inte heller vara möjligt att till rimliga
kostnader införa ett effektivt kontrollsystem av att droit de
suite efterlevs. Dessutom får förslaget, om det genomförs,
allvarliga bieffekter. Med en ny avgift på fem procent
riskerar en stor del av konsthandeln att försvinna utomlands.
Skulle en vidareförsäljningsavgift ändock införas förordar
vi en skiktning av avgiften enligt följande:
Försäljningspris
Avgift
4 000--20 000 kr
5 %
20 000--50 000 kr
3 % (dock minst 1 000 kr)
50 000 kr och över
1 % (dock minst 1 500 kr)
Den avgiftsstruktur som vi föreslår skulle motverka både
utländsk konkurrens och att en stor del av handeln försvinner
''under jorden''. Avgifterna för unga och oetablerade
konstnärer blir desamma eftersom de till helt övervägande
del återfinns inom den första kategorin. Effekterna av vårt
förslag torde således bättre gagna både unga och
''behövande'' konstnärer, liksom den inhemska
konsthandeln i stort.
2. Förlängda skyddstider inom upphovsrätten
Enligt regeringens förslag skall skyddstiderna för bl.a.
litterära och konstnärliga verk i allmänhet sträckas ut från 50
till 70 år. Lagstiftningen är föranledd av ett EG-direktiv som
antagits av ministerrådet om harmonisering av skyddstiderna
för bl.a. upphovsrättsliga rättigheter. Regeringen framhåller
dock att oavsett EG-direktivet föreligger skäl att stärka det
upphovsrättsliga skyddet genom att förlänga skyddstiden.
Vi delar emellertid inte regeringens uppfattning om
behovet av förlängda skyddstider. De nya reglerna kommer --
såvitt vi förstår -- att gälla även för verk och prestationer för
vilka skyddstiden har löpt ut. Skyddet kommer således att
återupplivas i dessa fall, vilket torde innebära ökade
kostnader för exempelvis radio och TV som använder verk
som varit fria men som nu åter blir skyddade. En sådan
lagstiftningseffekt är enligt vår bestämda uppfattning långt
ifrån önskvärd.
Mot denna bakgrund bör regeringen noggrant följa den
praktiska effekten av lagstiftningen. Skulle det visa sig att
lagstiftningen behöver ändras ankommer det på regeringen
att försöka få till stånd en ändring av EG-direktivet i detta
hänseende.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen avslår regeringens proposition vad avser
bestämmelsen om s.k. droit de suite,
2. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skiktning
av vidareförsäljningsavgift,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förlängda skyddstider inom
upphovsrätten.
Stockholm den 18 april 1995
Rolf Dahlberg (m)
Stig Rindborg (m)
Birgit Henriksson (m)
Henrik S Järrel (m)
Göran R Hedberg (m)
Eva Björne (m)
Lennart Fridén (m)